En spöksonat och massa annat

Jag läste ut Spöksonaten av Strindberg igår. Den ska tydligen vara Strindbergs mest svårtolkade verk, och jo – jag som älskade Ett drömspel hade svårt att förstå någonting alls här. (Jag ser fram emot Till Damaskus som blir kurslitteratur för mig framöver.) Men fängslad, jo, det blev jag -av att inte veta vem som levde och var död, vad som egentligen pågick.

På kandidatkursen läste vi nyss Strindbergs Leka med elden som en illustration av queer-begreppet (som jag tänker skriva mer om här framöver). Det finns nämligen en hel del samkönat begär mellan raderna, medan det pågår olikkönade avundsjukevalser på ytan. Finns på nätet om man är intresserad, t.ex. hos Runeberg.

Vi har annars kommit till slutet av teoridelen och ska börja metoddelen nästa vecka. Då blir det till att lästa utdrag ur avhandlingar, litteraturen den bygger på, och sedan diskutera med forskarna själva om hur deras metod har använts. Först ut är Claudia Lindéns avhandling om Ellen Key. Snacka om att Key skriver dunkelt! Jag hade svårt att vara koncentrerad nog, det var alldeles för lätt att bara glida genom orden utan att snappa upp innehållet. Detsamma gäller förresten för Foucault som jag läser just nu för en extrakurs.

Imorgon är det dags att lämna in blankett om uppsatserna. I sista stund har jag ångrat mig och vill skriva genuspsykoanalytiskt om vissa Mumin-böcker. Ifall det inte redan gjorts, vill säga. Annars har det börjat bli dags att bestämma vilka kurser som ska läsas i vår och jag har nog bestämt mig. Det blev en alldeles underbar blandning. Men mer om det senare. Ha det gott så länge. /Kanditkandit Tekopp

Anneli Jordahl – Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)

I Anneli Jordahls första roman möter vi Ellen Key, en kvinnosakskvinna jag har svårt för; hon har alltid känts som feministernas August Strindberg och aldrig framstått som sympatisk. Jordahls bok fokuserar dock inte på tänkaren Key utan på den älskande Key, vilket i sig kändes ganska tragiskt. Vad man än tycker om hennes åsikter är det väl synd att reducera ett verksamt liv till att handla enbart om ”smekhungern” och ”Urban-längtan”? Här skildras nämligen Ellen Keys olyckligt kärlek till Urban von Ferlitzen, en gift man med fyra barn. De brevväxlar och utbyter stora ord, men det är ”en kärlek som istället för hud mot hud handlade om papper mot papper”, om att ”låta hans nyss formulerade ord rinna ned i henne som varm choklad”. De träffas bara ett par få gånger medan tio år rinner förbi.

Det hela blir en ”brevklagan” full av dramatik. De stora orden blir hårda; ”jag ville egentligen aldrig kyssa dina snålt tilltagna läppar”. Ellen anklagar Urban: ”din ryggrad är mjuk som smördeg”. Urban anklagar Ellen: ”i själva verket är du kall som en aborre en pimplare fått upp en februaridag”. Vad återstår för Ellen Key? ”Kunde man bli sin egen make och dotter? Vagga sig själv till sömns.”

Det här är ingen lycklig kärlekshistoria, det är en mycket olycklig roman. ”Hur mycket vägde hennes hjärta nu? Ömt och sorgsvullet fick det inte längre plats i kroppen.” Ellen förmår inte avsluta innan hon ”blir mattan han torkar av stövlarna på” och får aldrig de kärleksbarn hon längtat efter. Jordahl låter Ellen Key, lärarinnan som skrev om barnens århundrade, önska sig moderskap och giftermål mer än allt annat: ”Varför blev hon inte en vanlig kvinna med sitt spädbarns kräkfläck på blusen?” Ellen blir aldrig mor och maka, blir en modern kvinna och så småningom någorlunda respekterad, men lätt att avvika från mängden är det aldrig. ”Först stenar man fritänkarna, sedan bygger man monument över dem, med samma stenar.” Den som kan kulturklimatet kring Ellen Key märker snart att Jordahl är påläst. Hon väver in Keys tankar samt diverse detaljer och karaktärer ur samtiden. Strindberg fladdrar förbi, likaså Anne Charlotte Leffler, Klara Johansson, Victoria Benedictsson och många andra.
Språket består av ofullbordade satser, som spontant nedtecknade tankar, korthuggna anteckningar. Dessutom är här fullt med metaforer som ger en poetisk känsla. Allting skildras påtagligt konkret: ”Kunde han inte formulera något personligt istället för att kasta denna kladdiga pannkaka i synen på henne.” Kroppens känslor berättas i bilder, huvudvärk känns ”som om någon tryckt på henne en två nummer för liten krigshjälm” eller som ”slag med liten hammare över högra ögat”. Nervositeten i magen är ”ett uppskrämt mörtstim” och Ellen bär ett ”hårt spänt läderbälte över bröstet”. Vi befinner oss i ett Stockholm fullt av råttor och i landshålor som stinker svinpink, men ändå är miljöbeskrivningarna diktlika: ”augustimörkret sänkte sig som en svart kretongklänning”, ”det var spik i kvällskylan”. ”Vättern anilinfärgad, som målad av en romantiker eggad av absint.”

Som sagt: jag påbörjade boken ytterst skeptisk, mot Ellen Key och mot själva konceptet att skriva om hennes liv med kärleken i centrum. Nu tycker jag att det var ett bra grepp för att göra Key levande och begriplig, utan att vare sig försköna eller förminska henne. Efter sista sidan känner jag mig söndertrasad, riven i strimlor av sympatin. Det här är en av de starkaste böcker jag läst i år – en historisk roman som är samtidigt sofistikerad, språksnygg och känslodrypande.

Betyg: 9/10

Tack till Bokförlaget Atlas för recensionsexemplar av boken!

Eva Borgström – Kärlekshistoria

Kabusa förlag var vänliga nog att skicka mig ett recensionex av denna bok – paketet damp ner i brevlådan bara några dagar efter förfrågan. Jag började läsa samma dag och eftersom boken är oavbrutet intressant var den svår att lägga ifrån sig. Kärlekshistoria är populärvetenskaplig i ordets bästa bemärkelse, det vill säga: både underhållande för stunden och långsiktigt givande.

”Begär mellan kvinnor i 1800-talets litteratur” är ämnet och sex författare behandlas: Fredrika Bremer, Carl Jonas Love Almqvist, Mathilda Roos, Vilhelmine Zahle, August Strindberg och Ellen Key. Vad gäller Bremer har jag alltid trott att hon är ganska blek och tråkig – den föreställningen slår Borgström i småbitar. Hon visar hur bilden av Bremer som känslotorr asket har uppstått, men också hur lite den stämmer. Dessutom pekar Borgström på de samkönade begär som finns mellan raderna i Bremers böcker och egna brev.

Texten om Carl Jonas Love Almqvist fördjupar sig i Drottningens juvelsmycke. Jag blir mer sugen än någonsin på att läsa denna märkliga bok vars turer Borgström både dansar med i och reder ut. Här visar författarinnan hur Almqvist både skrev och inte skrev om samkönade begär, genom att göra Tintomara till samtidigt kvinna och man.

August Strindberg ges en lång och djuplodande genomgång. Det är svårt att få en klar bild av ”Store Strindberg”, han tycks omges av förvirring, men Borgström hjälper till att delvis skingra dimman, särskilt i fråga om hans inställning till ”de perversa”.

Vad gäller Ellen Key – som jag haft endast suddiga kunskaper om – är det nästintill en uppenbarelse att läsa Borgströms genomgång av Keys antifeminism, socialdarwinistiska tänkande och märkliga syn på könets betydelse.

De ”två pionjärer” som Borgström beskriver är markant mindre kända än dessa fyra stor namn. Både Mathilda Roos och Vilhelmine Zahle är nyaktuella i och med boken Två berättelser om kärlek som givits ut på Normal Förlag med Eva Borgström som redaktör. Särskilt Vilhelmine Zahles bok verkar väldigt rättfram och tydlig i sin behandling av en kvinna som älskar en kvinna. Ett läsmåste, helt enkelt.

Ett läsmåste vill jag också kalla Kärlekshistorier som – även om Borgström ibland kunde ha beskrivit sina tankegångar mera tydligt – känns mer lärorik än en månads litteraturvetenskapliga lektioner.