Jag fick G på uppsatsen (och därmed på hela kursen) och nu finns den att hitta på t.ex. http://www.uppsatser.se. Typiskt nog hittade jag NU ett korrfel i själva sammanfattningen som syns så fort någon söker på Mumin… Men men, uppsatsen är så klar som den någonsin kan bli. Här är ett litet utdrag 
Muminmamman i ljuset av psykoanalys och feminism
Traditionell psykoanalys, i Freuds anda, kom till innan feminismens genombrott i vetenskapen. Flax kritiserar psykoanalysen med dessa ord:
Despite the emphasis within psychoanalysis on the centrality of gender relations to the organization of the self and culture as a whole, the story it tells about gender excludes and obscures female sexuality and nonoedipal modes of relatedness. This repressed material also deeply affects psychoanalytic accounts of knowledge, the psychotherapeutic process, the nature of society, interpersonal relations, human embodiment, and selfhood.[1]
Alsop, Fitzsimons och Lennon, däremot, skriver följande om psykoanalys och genus:
psychoanalysis takes a […] view of identity as something which is fundamentally divided into consciousness and what it perceives as the uncounscious or hidden aspects of identity which influences our actions […] whitout our consciuous awareness. This […] may allow us to explore the unconscious as well as conscious aspects of our gendered experience, the psychial as well as social dimentions of identity [2]
Vidare skriver de om patriarkal manlighet: ”To the extent that for men castration complex is about fear of loss of identity, women threaten men with potentiel disintegration and must therefor be rigourously controlled[3] I Pappan och havet ser vi hur kvinnans vilja att delta på jämlika grunder ses som ett hot och hur kvinnan måste sättas åt sidan och infogas i mannens viljesystem för att inte vara ett hot.
Helene Cixous, en viktig tänkare inom feministisk psykoanalys, kallas av Moi dekonstruktiv eftersom hon ritar upp en rad binära motsatspar där kvinnan är passiv, mannen aktiv o.s.v. Dessa motsatspar sägs bygga upp såväl religion som familj och språk – att ändra dem innebär krig.[4] Även om dessa symboler kan framstå som konserverande är de dock ett uttryck för stereotyper som har en lång historia inom västerländsk kultur och inte har uppfunnits av Cixous; jag finner just aktiv-passiv vara användbart som motsatspar i min analys av Muminpappan och Muminmamman, där Muminpappan kräver passivitet av Muminmamman till den grad att hon måste kämpa för att få vara aktiv över huvud taget.
Det finns en tydlig skillnad mellan Muminmamman och Muminpappan och den skillnaden är hierarkisk. Det viktiga är egentligen inte vem som bestämmer, utan att det finns en skillnad och att Muminpappan är den bättre av de två. Pleck (1980) skildrar att kvinnor har en sorts makt över män: makten att bekräfta mannens maskulinitet. Maskuliniteten är nämligen beroende av att hela tiden få bekräftelse och mäns makt över kvinnor är beroende av att kvinnor låter sig behärskas. Denna bekräftelse ger Muminmamman ständigt.[5]
Moi citerar Le Doeuff som säger att kvinnan inte behöver oroas av den bild som mannen målar upp av femininitet, eftersom kvinnan – hur ofta hon än konfronteras med denna bild – inte behöver känna igen sig i den utan kan känna igen den som en fantasiprodukt skapad av konflikter inom maskulinitetens förnuft. ”We will not talk pidgin to please the colonialists”, skriver Le Doeuff.[6] Det är dock precis vad Muminmamman gör. Hon fogar sig i mannens vilja i så gott som allting. Hon talar blandspråk för att tillfredsställa kolonialisterna, eller snarare: hon går med på att tala mannens språk för att få plats i hans mönster. Mamman hjälper pappan att konstruera hans maskulinitet genom det sätt på vilket hon konstruerar sin egen kvinnlighet, men konsekvensen blir att när mannen blir man blir kvinnan ett ingenting, någon som inte får plats och som måste fly in i konstruerade världar där hon ryms.
Mumin och makt – Foucault som samtalspartner
Idéhistorikern Foucault talade ibland om mannens makt över kvinnan, men oftast om makten i mer generella termer.[7] Ändå kan hans tänkande användas för att förstå exemplet Muminpappan. Exempelvis talar Foucault om ”dividing practices” som innebär att subjektet gör en skillnad mellan sig och andra. Foucault ger exemplen sjuka och friska, galna och de vid sina sinnens fulla bruk, kriminella och välartade.[8] Självklart utövas ”dividing practices” även mellan könen och Muminpappan använder sig av diverse sådana härskartekniker för att framställa en skillnad mellan sig och Muminmamman som är skillnaden mellan mannen och kvinnan. Det är ett sätt för Muminpappan att försöka uppnå maskulinitet, vilket väl överensstämmer med Foucault tes om att all makt handlar om frågan om vilka vi är. Makten kategoriserar individer, sammankopplar dem med deras identitet, avgör vad vi måste se som sant och vad andra kommer att anta om oss. Makten gör individer till subjekt.[9] Vidare talar Foucault om att makt måste legitimeras[10] och i det här fallet är det pappans manlighet som blir det legitima skälet för hans makt över Muminmamman (och hans vuxenhet som legitimerar den mindre framträdande makten över Mumintrollet). Främst, menar Foucault, är makt en teknik[11] som används i relationer och formger relationer[12] men som alltid handlar om att någon vill ha övertag och fördelar.[13] Makt är delvis, men inte bara, en fråga om kommunikation.[14] Makt handlar om hur vissa agerar mot andra och ’de andra’, de som makten utövas emot, är också agerande subjekt vilket öppnar upp för respons och reaktioner[15] – en relation mellan en fri och en helt ofri person handlar inte om makt, makt uppstår först när det subjekt som makten utövas emot kan välja att agera på olika sätt, men ändå väljer att agera på det sätt som makthavaren vill.[16] Vi ser också hur Muminmamman är fri att handla nästan hur hon vill, men att hon ändå väljer att så gott som alltid agera på det sätt som stämmer överens med Muminpappans vilja, och att hon ständigt strävar efter att alla ska vara nöjda och glada, vilket handlar om att ge dem fördelar och makt över henne. Foucault förtydligar: ”The exercise of power is not a naked fact, […] nor is it a structure that holds out or is smashed: it is something that is elaborated, transformed, organized; it endows itself with processes that are more or less adjusted to the situation.”[17] Det handlar om fält av möjligheter där subjekten kan infoga sig själva,[18] men samtidigt är maktrelationer djupt rotade i hela samhällets nätverk.[19] Makten är alltså relativ och ständigt omprövad, men också ständigt utövad – ett samhälle utan maktrelationer är en omöjlighet. Det handlar om regerande, även inom små ’samhällen’ som familjen[20] – Foucault kallar till och med familjen för en institution.[21] Även Muminfamiljen är, i sin egenskap av familj, ett samhälle eller en institution där maktrelationer är en nödvändighet och där makt utövas i form av regerande. Åtminstone är detta vad Muminpappan eftersträvar och i relation till Muminmamman lyckas han nästan alltid.
Noter
[1] Flax, Jane. (1990). Thinking fragments: Psychoanalysis, feminism, and postmodernism in the contemporary West. Berkeley: University of California Press, sid. 225.
[2] Alsop, Rachel, Fitzsimons, Annette & Lennon, Kathleen. (2002). Theorizing gender. San Fransisco: Wiley-Blackwell, sid. 39.
[3] Alsop et. al., sid. 55.
[4]Moi, Toril. (1989). “Patriarchal thought and the drive for knowledge.” I Brennan, Teresa (Red.).Between Feminism and Psychoanalysis, London & New York: Routledge, sid. 193.
[5] Pleck, Joseph. (1980). ”Men’s Power with Women, Other Men, and Society: A Men’s Movement Analysis.” I Murphy, P. F. (Red.) Feminism and Masculinities. (2009). New York: Oxford University Press. Sid. 60.
[6] Moi (1989), sid. 196, citat från ”Women and philosphy”, övers. från L’Imaginaire philosophique, Paris: Payot, 1980.
[7] Foucualt, M. (2002). “The Subject and Power.” I Faubion, J. D. (Red.) Essential works of Foucault, 1954-1984. Vol. 3, Power. London: Penguin. Sid. 329.
Jag har läst alla original-Muminböcker, både kapitelböckerna och bilderböckerna. Jag har läst ett antal av Tove Janssons böcker för vuxna. Tills nyligen hade jag dock aldrig läst Tove Janssons serier. Nu är första delen i Tove Janssons samlade serier genomnjuten – för jo, det var ren Mumin-njutning och jag är väldigt glad att jag inte gick miste om denna Mumin-orgie. Mumin-karaktärerna gör sig inte bara bra i serieform, de vidareutecklas dessutom när Jansson vågar ta ut svängarna. Slutet på första delen är dock väldigt förhastat, men jag ser fram emot del två som nyss damp ner i brevlådan.
