…men snyggt skägg hade han inte!
Kategoriarkiv: Ibsen, Henrik
Två dockhem
Att läsa Et dukkehjem är både spännande och vackert. Replikernas språk är precist, handlingen likaså precist utmejslad. Karaktärerna känns levande, jag lär känna dem. Trots att skådespelet är nästan hundratrettio år gammal har det en tidlös dimension. I jämförelse blir Strindbergs Ett dockhem inget annat än taffligt: novellen är skriven utifrån upprördhet, för att argumentera, och här syns ingen kärlek till skrivandet. I Fröken Julie finns samma antifeministiska övertygelse, men det dramat är tidlöst. Novellen Ett dockhem är däremot bara intressant i förhållande till Ibsens original, eller i en feministisk läsning.
Hos Ibsen verkar Nora först naiv, och hennes tanklöshet provocerar mig. Sedan inser jag att stora delar av naiviteten bara är ett spel för gallerierna, ett försök att behaga äkta mannen Thorvald som vill ha henne just sådan – som vill få banna henne, bekymra sig för henne, vara roat upprörd. Han vill ha en aningslös och sorglös sångfågel som kvittrar – en dockhustru, som hon själv säger, ”ett barn”, som Kristine kallar henne. Resten av naiviteten är faktisk men kommer av brist på skolning. I dramat visar Nora, steg för steg, att hon är en människa, och att hon kan växa. Tyvärr finns det ingen höjd för kvinnor att växa sig stora i dåtidens hem, det blir som att vara tall inomhus – det går inte, man måste bli bonsaiträd, och sådan är Nora: förminskad, hindrad att utvecklas. För att bli sig själv måste hon lämna sin man och sina barn, skapa sig ett eget liv istället för det som givits henne.
Hos Strindberg ser det annorlunda ut. Den ogifta kvinnan är bara en nucka, feministen vill egentligen bli förförd av en riktig karl. Kvinnors längtan efter bildning förlöjligas, liksom kvinnor med kort hår. Tonen är högst föraktfull. Alla ojämlikheter bortförklaras och förskönas med krumsprångsargumentation. När frun i huset börjar tänka på sig själv ligger barnen skrikande och ovårdade, att hon försöker få en egen roll och ha sina egna intressen är en skymf mot hennes roll som mor.
Denna syn finns också hos Thorvald i Et dukkehjem: att vara mor och fru är kvinnans heligaste plikter, dem får hon inte svika. Det blev följaktligen mycket upprörda känslor i debatten efter Et dukkehjem, eftersom Nora lämnar sina barn och sviker denna heliga hustruplikt. Hon känner att hon inte är kapabel att ta hand om de små, att hon inte kan finnas där för dem. I modern tid kan vi se en liknande kontrovers i kölvattnet till Michael Cunnighams The Hours, där en av kvinnorna lämnar sin man och sitt barn för att skapa sig ett eget liv, istället för att fortsätta vara en deprimerad hemmafru. Ingenting i filmen skapade lika mycket känslostormar som just det: att en kvinna svek sitt barn. Hade det varit en man som gjort detsamma, hade det varit gammal skåpmat, men kvinnan förutsätts fortfarande vara den viktigaste föräldern, vilket är ett exempel på väldigt orättvis manssyn. Varför skulle inte mannen vara en lika viktig förälder som kvinnan?
I Et dukkehjem är kvinnosaksdebatten långt borta, även om den måste ha funnits i bakhuvudet hos Ibsen under skrivandet. Strindberg däremot verkar ha skrivit Ett dockhem bara som ett inlägg i diskussionen. Jag tror inte att denna novell övertygade några feminister om att leva upp till Strindbergs kvinnosyn – tvärtom, de måste ha känt sig mycket förlöjligade. De redan övertygade fick sig nog däremot ett gott skratt, för novellen är fyndigt skriven.
Ibsen baserade sitt drama på en verklig händelse. En av hans bekanta, Laura Kieler, lånade pengar för att kunna ta sin man till ett varmare klimat när han var sjuk. När han upptäckte att hon förfalskat namnteckningen på skuldsedeln skilde han sig och behöll deras nyfödde. Först när hon bönade och bad fick hon på nåder komma tillbaka, för barnens skull. Äktenskapet blev dock aldrig lyckligt igen och mannen kunde inte se att hon handlat av kärlek, för att rädda honom. I verkligheten lämnade Nora alltså inte sina barn. Att hon gör så i pjäsen beror på inflytanden från en viss Camilla Colette, vän till Ibsen och feminist, som gjorde sitt bästa för att påverka hans skrivande. Hon övertygade honom om att Nora inte skulle porträtteras som ett offer utan som en stark kvinna – vilket skrämde och upprörde såväl Strindberg som åtskilliga andra. En stark kvinna kunde ha handlat på andra sätt, utan att lämna sina barn, men Ibsen valde att låta Nora gå sin väg, ut i natten, fri på det ensamma sättet.
Henrik Ibsen – Gengångaren
Ibsens Gengångaren handlar om en änka som har byggt ett barnhem som minnesmonument över sin döde make. Vad omvärlden inte vet är att denne make var en drinkare som har smittat sin son med syfilis. Sonen, en konstnär som levt i Paris, har nyss kommit hem och han ruvar på sjukdomen som en mörk hemlighet som står i vägen för all hans lycka. Med i pjäsen finns också en manipulativ snickare, hans dotter – eller är hon verkligen hans dotter? – som inte vill ha med honom att göra och en moraliserande pastor. Som så många av Ibsens pjäser handlar Gengångaren om livslögner och hur de förstör livet för alla men samtidigt hur sanningen kan vara minst lika hemsk och skadlig. Dessutom handlar Gengångaren om hur det förflutna går igen och påverkar nuet.
Av de Ibsenpjäser som jag har läst (Ett dockhem, Hedda Gabler, Vildanden, Samhällets stöttor och nu denna) är det bara Gengångaren som riktigt tål att jämföras med Ett dockhem. Vi snackar helt enkelt om en riktigt bra pjäs som jag är glad att jag har sett uppsatt och som ger mig förnyad lust att läsa Ibsen.
Betyg: 8/10
Gengångare av Henrik Ibsen på Stadsteatern
Ett Ibsen-drama om livslögner och svikna ideal. Fem skådespelare som presterar suveränt. Helena Bergström som den livslögnsuppehållande makan som håller på att gå sönder. Kalle Malmberg, den ångestridne sonen som också håller på att gå sönder av sina egna hemligheter. Gerhard Hoberstorfer som den förljugne pastorn, symbolen för en krackelerande livsåskådning. Christer Fant som försupen och manipulativ arbetarklass. Katarina Cohen – en inställsam sexbomb som vet att utnyttja sina tuttar här i världen.
Ett ämne (syfilis, incest) som var så omöjligt att skriva om att vissa av replikerna sägs så halvt att det bara är i fiktionen de kan förstås av de andra medverkande, publiken hänger bara med om de har förkunskaper och det utbryter viskanden. Vadå för sjukdom? Jag måste snarast läsa den här pjäsen, särskilt vissa delar vill jag återse. Jag blir genast mer sugen på Ibsen över huvud taget, ett brinnande intresse som legat nere ganska länge. Väl på plats i Kulturhuset passade jag också på att låna lite andra dramer, mest Shakespeare. Plus att jag nu har ett usb-minne fullt av ljudböcker (klassiker förstås) från Mediajukeboxen. Det kommer nog att glädja mig framöver!
I rollerna:
Fru Helene Alving – Helena Bergström
Osvald – Kalle Malmberg
Pastor Manders – Gerhard Hoberstorfer
Snickare Engstrand – Christer Fant
Regine Engstrand – Katharina Cohen
6 kortrecensioner
Tre systrar av Anton Tjechov innehåller allt jag tidigare har uppskattat i Körsbärsträden och nu vill ha när jag läser Tjechov. Tre systrar gör mig än mer övertygad om att jag och Tjechov är goda läsningsvänner. Måsen och Onkel Vanja hamnar högre upp på prio-listan. (läst i januari 2009)
Går vidare i världen av Leif Holmstrand är bra poesi. Inte himmelsvridande poesi, men bra poesi som jag är mycket glad över att ha läst. (läst i mars 2009)
The Tempest (Stormen) av William Shakespeare är ett väldigt bra exempel på att Shakespeare var en hemskt ojämn typ. Jag vill fortfarande läsa allt han skrivit, men detta är ingen pjäs som gör mig mer entusiastisk över ett sådant projekt. (läst i februari 2009)
Staden av Anna Branting är inte bra, men väldigt intressant. Jag har läst den andra, förkortade utgåvan inom ramen för en fördjupningskurs om sedlighet i 1800-talslitteratur. Staden utgavs 1901 och behandlar verkligen sedlighet, på ett ganska moraliserande sätt. Slutet känns väldigt plötsligt och inte alls särskilt relevant för berättelsen. Detta är möjligtvis ett givande tidsdokument, särskilt som Anna Branting – fru till Hjalmar – är så pass bortglömd, men någon tidsöverskridande klassiker är Staden i mina ögon inte alls. (läst i mars 2009)
Resa med lätt bagage av Tove Jansson är ytterligare en av Tove Janssons novellsamlingar som gör mig både illa berörd och upprymd. Mumintrollet i all ära, men varför så lite fokus på Tove Janssons novellistik och övriga vuxenlitteratur? (läst i april 2009)
Samhällets stöttor av Henrik Ibsen är ingen ny Et dukkehjem, men den tar upp ibsenska teman om sanning och idealism på ett sätt som känns givande att läsa inom ramen för Ibsens författarskap som helhet. Det är ingen bra ingång till Ibsen, men det är ett drama upplagt på intrigmässigt fulländat sätt. Klas Östergrens översättning flyter väl, men jag skulle hellre läsa originalet. (läst i maj 2009)
Ett dockhem på Dramaten
Nu har jag äntligen sett min favoritpjäs spelas på scenen. Förväntningarna infriades inte. Det blev för mycket komedi, ofta riktigt farsartat. Beslutet att blanda nutid och 1800-tal fungerar inte fullt ut: samtidigt som Nora handlar på NK och går i kortkort så har kvinnor inte rätt att låna pengar. Kunde regissören, Sofia Jupither, inte ha gjort en genomgående modernisering eller helt enkelt låtit bli och frossat i allt det tidstypiska? Detta märkliga mellanting förvirrar mig.
Skådespelarna var bra, hela bunten, även om Anna Björks Nora framstår som hysterisk. Allra mest behållning hade jag av Doktor Rank (Peter Engman). Även Thorvald, Leonard Terfelt, är utsökt – det vill säga vidrig – i sin slippriga roll som förminskare av hustrun. När jag läste pjäsen kunde jag nog aldrig tänka mig hur rent ut sagt äckligt det skulle kännas att sitta i publiken och åse det så kallade äktenskapet, höra alla repliker om sånglärka och ”lilla Nora”.
Visst var uppsättningen sevärd, men jag blir inte av med känslan av att det kunde ha gjorts bättre, mycket bättre. Under applåderna efteråt verkade scenteknikerna retas genom att dra för och ifrån ridån gång på gång så att skådespelarna måste buga igen och igen. Publiken blev liksom allt vildare för varje gång och började stampa i golvet, Anna Björk såg totalt förvirrad ut och Peter Engman – som i början vägrat buga och sett väldigt avmätt ut – log till slut. Själv skrattade jag stort och det blev pjäsens bästa ögonblick.
På väg hem hade jag tjugo minuter lediga tills pendeltåget skulle gå. Passade på att genomsöka Pocketshops sortiment och när jag såg att Brorsan är mätt av Mirja Unge har kommit i pocket kunde jag inte låta bli att hala upp femtiolappen som den kostade. Jag hörde Unge läsa en av novellerna ur boken på Göteborgs poesifestival 2007 och det var en uppläsning som gav mig rysningar av både välbehag och obehag samtidigt.
Vildanden på vinden
Igår var jag hemma hos en vän i hennes nya lägenhet. Vi drack hinkvis med te och knaprade kakor så att smulorna yrde. Till stämningen bidrog två trevliga katter som gärna pussades. Kattpussar är det bästa jag vet.
Nu har inlägget sprungit iväg i fel riktning – men eftersom vännen bor på Ibsengatan kändes det passande att nämna. Jag har nämligen nyss avslutat Vildanden, ett steg i min strävan att sluka Ibsens dramer – bara 22 kvar nu!
Pjäsen är givande, men inte i klass med Ett dockhem. Dialogen är oftast knivskarp – som alltid hos Ibsen – men slutet dras, liksom i Hedda Gabler, med vissa problem. Det känns inte alls realistiskt, händer för hastigt, blir inget mer än en idé. Om idén fått gestaltning hade det kunnat bli väldigt starkt, men nu reduceras de nyss så levande karaktärerna till dockor som livlöst säger sina repliker.
Ärligt talat, varför var självmord under så lång tid i litteraturhistorien ett standardslut? Som början kan en sådan sorg fungera, som motor, men när det istället är en smidig smitväg – ett billigt sätt att slippa använda fantasin – blir det tomt och gör mig trött.
Vildanden på Adlibris för bara 47 kr
Läsrapport
Den gamle och havet är så sorglig att jag vill skrika, gny, kliva in i sidorna, eller kanske bara fly – jag vet inte vad. Samtidigt ger den litet samma känsla som Jonathan Livingstone Seagull. En filosofisk invit till att tolka, tänka. Här kommer isberget Hemingways stil verkligen till sin rätt, när han tillämpar sin speciella teknik utan att fördenskull försöka sudda bort vartenda spår av känsla. Sista sidan är läst, jag är livligt ledsen på ett ganska mysigt sätt.
Hedda Gabler var intressant (stark kvinnoroll, skärpt stilistik, välutmejslade karaktärer) och jag fortsätter absolut att digga Ibsen. Men vad är det med slutet, egentligen? Det verkar som om författaren helt enkelt har tröttnat. Bara några repliker till och pjäsen hade blivit ett mästerverk. Nu känner jag mig djupt besviken.
Den sextonde december vaknas Ett drömspel på Dramaten. Ser verkligen fram emot det. Tack Teresa för att jag får göra dig sällskap! Laddar upp med att läsa pjäsen och Till Damaskus, när jag ändå håller på. Minst sagt skumt! Fröken Julie är jag förälskad i sedan länge – vilken kraft!
Eftersom jag är synnerligen polygam i min inställning till böcker får Strindberg finna sig i att min uppmärksamhet är delad mellan honom, Bhagavad Gita, Much Ado about Nothing och en hel del annat. Hittills har han inte klagat.
Henrik Ibsen – Et dukkehjem
9/10
Så effektivt, precist och fint skriven. Perfekt upplagd intrig. Jag måste läsa Hedda Gabler också!
Jag förälskar mig i detta dockhem, fäster mig vid Nora främst men även vid de andra. Hon provocerar mig först med sin naiva aningslöshet – men hon växer för varje akt. Det naiva visar sig vara en del av hennes docktillvaro, hon blir så som pappan och mannen vill ha henne. Hon är lika operfekt som alla andra i dramat. De är människor, inte karaktärer.
Väldigt intressant att läsa, men ännu mer givande. Här finns en tidlöshet. Visst kan man analysera men främst upplever jag, och njuter. Mycket givande att läsa mer om dramat och om Ibsen. Det ligger ju verkliga händelser bakom: En vän till Ibsen lånade pengar för att rädda sin sjuke man. När han upptäckte det krävde han skilsmässa och fick vårdnaden om deras nyfödda barn.
Nu ska jag bara läsa på svenska och engelska också – men jag misstänker att originalet, som alltid, är bäst 
