Homeros – Iliaden

På den litteraturhistoriska grundkursen i litteraturvetenskap fick vi läsa en fjärdedel av vardera Odyssén och Iliaden, men jag kände genast att det inte räckte. Jag ville läsa hela och båda! Redan 2008 läste jag Odyssén som jag gillade. Jag har hela tiden haft en känsla av att jag skulle gilla Iliaden ännu mer och när jag anmälde mig till kursen ”Mytologins värld – en religionshistorisk introduktion” var den främsta moroten att hela Iliaden var med på kurslitteraturlistan. Sommaren 2010 skulle bli min iliadsommar – och så blev det.

Så här post-Iliaden tvingas jag konstatera att jag gillade Odyssén bättre. Kanske på grund av att jag läste den helt i min egen takt, kanske på grund av att sida upp och sida ner med ”Och så dödade greken …, son till …, trojanen …, son till …, genom att stöta sin lans genom hans skalle/buk så att hjärnan/tarmarna rann ut” blir en aning tröttsamt i längden.

Nu finns det – som tur är! – mycket mer substans än hjärnsubstans i Iliaden – och mycket mer innehåll än krig. Första ordet i Iliaden är vrede (”Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Achillevs” lyder inledningsraden) och det femhundrasidiga epos som börjar med bråket mellan Achillevs och Agamemnon slutar inte bara med att dessa försonas, utan också med att Achillevs visar ödmjukhet gentemot fadern till sin ärkefiende som han mördat och lemlästat. (Se tidigare inlägg.) Iliaden börjar nio år in i trojanska kriget och slutar innan kriget är vunnet. När Achillevs har övervunnit första radens vrede är det egentliga ämnet – utveckling av medkänsla och mänsklighet – färdigbehandlat.

Förutom denna scen där Achillevs möter Primaos, Hektors fader, finns även många andra oförglömligt skildrade händelser, som när Hektor mitt under en drabbning har ärende in i staden och träffar sin fru Andromache som över honom vräker rädslan för att bli änka och slavinna och se sin son förnedras i grekisk fångenskap. Det här är Iliadens fina kråksång: medkänslan med fienden.

Och så språket. En underbar fors av hexameterstavelser, i Ingvar Björkessons ofta strålande, sällan haltande översättning.

Betyg: 7/10

Jag och Iliaden

Det finns alltid sådant som görs och en massa annat som inte görs. Till exempel recenserar jag inte alla bra och dåliga böcker jag lyckats läsa. Istället stressar jag in och ut ur pensionärers lägenheter med en klingade härva nycklar dinglande i handen, dricker islatte, njuter av kronärtskockor köpta på torget (allt blir liksom lite godare när man köper det på torg, tror det har med somrigheten att göra), återupplivar min faibless för enorma örhängen – men jag försöker också få tid till att plugga, vilket mestadels innebär läsning. I bästa fall bra läsning, som Iliaden.

Jag är Karin Boye-beroende och det är nog ingen nyhet. Jag kan inte rationellt argumentera för KB:s överlägsenhet, men emotionellt är jag fast. Det är diktrader ur KB:s fatabur som oftast associeras fram i mina hjärnvindlingar – och så är det bara. Idag på bussen när jag satt med min iliad i nävarna kom jag att tänka på I rörelse: ”På ställen, där man sover blott en gång / blir sömnen trygg och drömmen full av sång”. I det här fallet är det dock inte drömmen som är sångfylld, utan läsningen. Hexametern får allting att flyta och verkligen sjunga sig fram genom daktyler och troké.
Följaktligen är Iliaden underbar som kurslitteratur, jämfört med torr akademikerprosa, gärna på tillkrånglad engelska så att det blir ännu mer långsamt att tugga sig igenom. Huvva. Nej, skönlitteratur som kurslitteratur har sina fördelar (men också sina nackdelar: tvångsläsning och deadlines är inte det bästa i en bokrelation). Det är också anledningen till att jag vill läsa kandidatkursen i littvet på Stockholms Universitet istället för Södertörn. SU har nämligen en fördjupningskurs med skönlitteratur på menyn, medan Södertörns c-kurs bara har teori och metod, förutom uppsatsen.
Intresseklubben antecknar? Jo, antagligen. Men det får duga i väntan på bokrecensioner och dylikt. Nu ska jag gå och äta lite nykokta kronärtskockor innan jag tar en lång promenad med hunden och så småningom sätter mig med kurslitteraturen igen. Önskar er alla en skön (första) juli.
Tekoppen

Ett fredsbudskap från cirka år 700

μῆνιν ἄειδε θεὰ Πηληϊάδεω Ἀχιλῆος
οὐλομένην, ἣ μυρί’ Ἀχαιοῖς ἄλγε’ ἔθηκεν,

Iliadens första två rader. Förståeligt? Nej, knappast. Låt oss kika i Ingvar Björkesons översättning:

”Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Achillevs, / den som sänt tusen kval över olycksfödda achaier!”

Detta är alltså själva början. Vreden! Kriget. Men jag tänkte ge en glimt ur slutet istället, där Akilles tvingas inse att hans sorg över den döde vännen Patroklos är densamma som fienden Priamos sorg över sin döde son Hector. Hector har dödat Patroklos, Akilles har dödat Hector som hämnd. När Akilles förstår att sorgen är gemensam blir han mer ödmjuk, mindre vredgad. Han och Priamos delar en måltid där Akilles hedrar den gamle mannen som en gäst.

Det är krig. Fienderna Akilles och Priamos ska snart dö, men en liten stund behandlar de varandra som medmänniskor. I den scenen återfinns krigseposet Iliadens främsta budskap, vars bäst-före-datum är långtifrån passerat.

Homeros – Odyssén

I september läste jag delar av Odyssén som kurslitteratur och fick blodtörstig tand. Enstaka kapitel kändes inte alls mättande, här dög bara helhet! Det har dröjt tre månader innan sista sidan slukats, vilket kan bero på att hexameter passar bättre för högläsning än på pränt. Ändå – så mycket liv och glöd, spänning och vardaglighet. Liknelserna är fullkomligt underbara och sidorna dryper av formuleringsglädje. För att vara nästan 3000 år gammal är Odyssén förvånansvärt lätt att ta till sig.

Jag är innerligt glad för att jag följde med Odysseus på hela hans resa. Illiaden väntar i bokhyllan och ska tas itu med så småningom, eftersom även Akilles känns som en vän värd att umgås med så mycket det bara går.

Jag har sagt det förut, men jag säger det igen: Översättaren Ingvar Björkeson är otrolig. Finns det ingen beundrarklubb så känner jag mig manad att starta en.

Sista augusti

En höstaktig dag ägnad åt svamp. In i märgen mysigt att ströva bland mossa, myror, murkna stubbar – även om skorna blev blöta och hårbottnen myggbiten. Nu läser jag Sture Linnérs bok om Homeros medan blodriskorna puttrar på spisplattan.

De senaste dagarna har varit bräddfulla av homeriska epos. Iliaden och Odyssén – detaljerika, metriskt flödande, levande, spännande berättelser. Jag har lärt känna Odysseus, Akilles, Hektor och de framstår för mig som verkliga.

Var gång jag blir på detta sätt bergtagen av en bok känns det som något unikt. Att sedan traggla analyser är en ögonöppnande aha-upplevelse. Det finns så mycket mer bakom allting, sådana bråddjup av betydelse. Verken växer.

Självklart ackompanjeras läsandet av te. Keemun, Ceylon Kenilworth och Si Ji Shun, det oolong som syns på bilden.

Ps. Länge leve Ingvar Björkesson! Ds.