Jag har en inbunden utgåva av Christine Falkenlands Min skugga i fint skick. Det vill säga, jag har två. Och därför tänkte jag tävla ut den ena. Men problemet är att jag inte kommer på någon bra tävling. Så jag tänkte göra så här: du som vill ha boken (eller känner någon som vill ha boken) hittar på en tävling. Och den som hittar på bäst tävling vinner. Alltså, sätt igång! Må bästa bokmal vinna!!
Kategoriarkiv: Falkenland, Christine
Christine Falkenland och dylikt
Christine Falkenland har ju varit något av en följetong här i bloggen och jag har läst alla hittills publicerade romaner utom en (som jag hela tiden vill läsa – snart! – men ändå aldrig läser… av någon anledning). Hursom, Falkenland är fascinerande som författare mig starkt och kom i måndags på besök till ett församlingshus i närheten av min vistelseort. Självklart satt jag bänkad – visserligen längst bak i lokalen , men ändå där. Falkenland visade sig vara helt annorlunda än jag hade trott baserat: skämtsam och öppen (alltså inte svår, plågad och emo, som man skulle kunna gissa baserat på författarskapet).
Efteråt var det som brukligt möjligt att köpa signerade böcker för en ringa summa. Jag förbannade det faktum att jag inte tagit med mig min favorit, Min skugga. Den fanns inte heller till salu, men jag köpte istället Öde som jag har en fin relation till efter att ha skrivit hemtenta om dess bibliska anspelningar. Här är den fina boken:
Och här är dedikationen:
Och här ser jag fånig ut med nämnda bok…
Idag lät jag bli insikten om att jag har tillräckligt många böcker och köpte några pocket, fångad av fånigt erbjudande. Jag har i alla fall stöttat Akakademibokhandeln ett smul, så skyll inte på mig om de ”fysiska” bokhandlarna trillar i graven ^^
Alice Munro: Kärlek, vänskap, hat
Jonas Karlsson: Den perfekte vännen
samt Desirada av Marysé Conde, i första hand ämnad för mina dagars upphov, som hade stor glädje av Färden genom mangroven.
Det dröjer nog ganska länge innan de här läckerbitarna blir lästa, för jag går praktik i veckorna och jobbar om helgerna och är för trött och stressad för att orka läsa så mycket över huvud taget. Idag lyckades jag i alla fall komma några sidor i ett av tre olästa recex som ger mig dåligt samvete för att de redan borde vara bloggade. Önskar alla bättre lycka med läsningen än så!
Christine Falkenland – Vinterträdgården
Vinterträdgården är en förhållandevis mild anrättning, jämfört med Falkenlands fem tidigare romaner, av vilka jag läst fyra med skiftande känslor. De utspelar sig alla i en frikyrkligt karg bohusländsk övärld och de handlar om kvinnor med dålig relation till sina mödrar och destruktiva band till människor i största allmänhet. Begär verkar vara den röda tråden som löper genom alla dessa skildringar.
Hela denna morgon har jag känt hur det sträcker till i tandraden, spricker som tunt glas under kokhett vatten.
Vinterträdgården är till stora delar annorlunda, även om modersskildringen skulle kunna vara hämtad ur vilken som helst av de tidigare böckerna. Huvudperson är den snart fyrtioåriga Laura, en dagisfröken som bor hemma hos sin pappa i nutidens Skövde. Dammiga drömmar får henne att söka in på en skrivarkurs och börja dikta, men det som blir verkligt avgörande är Shahrzad, mamma till ett av dagisbarnen. De blir nära vänner och så småningom älskande, men att Shahrzad skulle lämna sin man är otänkbart. Relationen måste fortgå förstulet och förbli en hemlighet dem emellan. Det är inte första gången Falkenland skildrar samkönad kärlek mellan kvinnor, men det är förstå gången en sådan relation står i centrum för en av hennes romaner.
mellan allvar och lek
finns en genväg
där annars endast katter
brukar tassa
Laura för ordet, ömsom i form av poesi och ömsom på poetisk prosa. Hon ”orientaliserar” Shahrzad och skildrar henne som ett exotiskt väsen. Gränsen till Tusen och en natt eller Höga visan är hårfin. Det starka obehag som Falkenland brukar bjuda på – det som jag både älskar och avskyr – lyser mestadels med sin frånvaro. Det hela blir en ganska lågmäld och stillastående, märklig kärleksberättelse om begär och begränsning.
Vad är det för dag idag och igår? Vad händer nu och sedan? När blir det någonsin dags och tar det äntligen slut? Vad är klockan nu och förut? Hur tar jag mig in och hur tog jag mig ut? Vad säger du nu och varför sade du aldrig något?
Egentligen är historien lite i tunnaste laget för sina 198 sidor, men inte så att det stör. Alla detaljer och språkliga utsvävningar gör den tvärtom rik. Tyvärr tvingas jag konstatera att historien är lite för stillastående och vare sig upprör eller berör särskilt mycket. Vinterträdgården är i slutänden lite för ljummen för att få mig lyrisk, trots sitt ”kryddstarka” språk. Däremot vore det intressant att analysera de partier som säger emot bokens helhet och verkar antyda att kärleksförbindelsen kanske bara är uppdiktad – sådana luckor i fiktionen får mitt littvetar-hjärta att dregla.
Betyg: 6 / 10
(Bara Trasdockan kvar nu – ser fram emot!)
Christine Falkenland – Släggan och städet
Efter att skrivit klart min tenta sätter jag mig ner och försöker komma på något klokt att säga om Släggan och städet, Christine Falkenlands första roman. Jag har läst flera senare romaner som Falkenland skrivit och jag undrar lite över varför jag fortsätter läsa? När Falkenland är bra kan hon visserligen vara lysande, men även då är det alltid obehagligt och när det inte ens är bra blir det rent vidrigt. Även Släggan och städet, som jag omöjligt kan kalla annat än bra, har jag fått läsa under flera veckors tid med långa pauser för att smälta innehållet.
Här finns så mycket desperation, destruktivitet, perversioner och lidande att det ibland blir olidligt. Kärleken existerar bara som brist, det närmaste karaktärerna kommer är fysiskt begär som snarast tycks cirkla kring att utnyttja och plåga. Så det är absolut ingen hemtrevlig romanvärld att vistas i, denna karga bohusländska övärld. Samtidigt finns det någonting i språket och stämningen som får mig att plocka upp roman efter roman av Falkenland. Släggan och städet blir knappast den sista.
Lite lustigt är det förresten att just Falkenland är krönikör i Dagen. Men världen är å andra sidan ganska lustig.
Christine Falkenland – Själens begär
Jag trodde att Falkenlands bok Skärvor av en sprucken spegel var dålig. Den är inte bra, men underbar i jämförelse med Själens begär.
Själens begär är lika vidrig som allt Falkenland skriver, och huvudpersonen är pervers som vanligt, men här finns inte kvaliteter nog för att uppväga mitt illamående. Språket är inte fulländat, som i Min skugga. Jag stör mig på alla gammaldags ord som petas in. Det påminner om vitrinskåp fulla med prydnader. Det känns inte naturligt, inte tidstypiskt, utan får mig bara att undra vilken synonymordbok som använts.
Efter femtio sidor skulle jag helst av allt kompostera boken, för den vore passande maskföda, men jag läser tappert ut och det känns som att svälja en hel flaska hostmedicin. Visst är det en intressant personstudie, och visst är Falkenland en exceptionell författare, men jag får ingen lust att läsa fler av hennes romaner. Däremot kan jag tänka mig att hon är varje psykoanalytikers drömpatient. Självaste Freud skulle ha blivit imponerad.
O min Gud!
Förutom missbruk av versaler, meningar som avslutas med tre prickar och anglicismer, finns det en sak som jag verkligen avskyr: överdrivet använda utropstecken. Ändå krävdes det mycket stor själsstyrka för att inte krydda rubriken med cirka hundra sådana.
Jag gjorde nämligen en utflykt på Adlibris, sökordet Falkenland, och hitta detta. Min skugga på danska, det vill säga Min skygge. För TRETTIOFEM KRONOR? Det danska språket råkar vara något av en barnslig passion för mig och jag försökte envist ta mig igenom romaner ända tills de danska bokpriserna, och bibliotekens fattiga utbud på nordiska språk, avskräckte mig. Jag har tagit min tillflykt till danska dikter istället, och upptäckt att t.ex. Pia Tafdrup – som jag aldrig gillat i översättning – helt enkelt måste avnjutas i original.
Nåväl, vad jag ville säga var: O min Gud!!!! Undrar hur länge jag lyckas hålla mig innan jag faller till föga och klickar på köp-knappen? Danskt lexikon har jag ju redan. Kvällen känns plötsligt liksom… förgylld! Den lycka som tidigare idag dog när jag upptäcke att ja, ICA hade pu’ehr, MEN det var kryddat med citron, är plötsligt hel. Fullkomlig. Och alldeles, alldeles för osannolik för att vara sann.
Tre romaner av Christine Falkenland
Jag har tidigare aldrig ens tänkt tanken att läsa Christine Falkenland, men eftersom Bokhora-Helena verkar vara så förtjust blev det tre kortromaner vid senaste biblioteksbesöket.
Det ord som beskriver Falkenlands böcker bäst är nog ”vidrigt”. Människorna som talar är bittra och trasiga, känslorna är starka. I Skärvor av en sönderslagen spegel och Öde är freudianska tankar mycket inflytelserika – hela människornas liv går ut på att försöka kompensera för den kärlek de aldrig fick som barn. Stränga sorters frikyrklighet är ett stående inslag och den vanligaste miljön är Bohusläns skärgård. Sexualitet och religiöst tvivel är ständigt närvarande.
I Min skugga ser en gammal kvinna tillbaka på sitt olyckliga liv. Denna bok läste jag först och blev mycket fängslad av. Visst är läsningen obehaglig, men det korthuggna poetiska språket och den starka stämningen gör att boken blir bra. Öde, där en kvinna är besatt av sin psykoanalytiker, känns snäppet sämre men är hela tiden intressant. Skärvor av en sönderslagen spegel är inte bra, jag blir aldrig intresserad. Liksom i Öde är det övertydligt skrivet, men i Öde fanns åtminstone en spänning.
Jag kommer antagligen att läsa mer av Christine Falkenland så småningom och absolut återvända till Min skugga, som känns stark nog att stanna i minnet länge.
