Jag har inte läst mycket Kerstin Ekman (i pricip bara Hunden och Mordets praktik när jag tänker efter, och läst långt i men aldrig läst ut Änglahuset) och den diktberättelsen från 1990 är kanske en liten udda titel. Det är en berättelse om psykisk sjukdom, mentalsjukhus och en påtvingad abort. Det är starkt men det är väldigt, väldigt svårgripbart och svårgenomträngligt. Jag gillar nog Ekmans poetiska språk bättre i lite mer lättfattlig prosaform.
Betyg: 6/10
Jag hade ganska stora förväntningar på den här spinoffen till Doktor Glas, en av mina favoritböcker. Sägas ska att jag läste den när jag dels mådde dåligt i grunden och dels var ganska borta av mediciner. Jag klarade av att läsa, men inte mycket mer. Det KAN vara därför som jag minns innehållet i Mordets praktik, men inte kan förknippa det med några känslor. Jag läste för läsningens skull medan allt som krävs för engagemang och bedömning befann sig någon annanstans. Det kan också hända att jag även under andra omständigheter hade varit ganska likgiltigt inställd till Mordets praktik. Det låter jag vara osagt – men i nuläget har jag väldigt lite spirituellt eller intellektuellt att säga om den här boken.
Betyg: 7/10
Vad tycker du? Ska jag ge den här boken en chans till, någon annan gång i livet?
Skatskrattets vassa saxar. Gång på gång skrattjattrar hon från toppen av en björk.
Jag gillar Kerstin Ekman. Jag kommer bara aldrig igenom Änglahuset, på grund av att den röda tråden är ganska osynlig och alldeles för långa kapitel kan ägnas åt beskrivningar av sådant som inte alls har med saken att göra. Men när Kerstin Ekman är bra, då är hon lysande. Skinande. Gnistrande.
