Inger Edelfeldt – Duktig pojke

Betyg: 8/10

Edelfeldt började skriva sin debutbok i artonårsåldern och den publicerades 1977, när hon var 21 år gammal. Boken ifråga heter Duktig pojke och den utkom på Bokád förlag, som gick i konkurs några år senare. Duktig pojke räknas som en av de tidigaste och viktigaste komma-ut-romanerna i svensk litteraturhistoria. Den handlar om en ung man, Jim, som upptäcker att han blir kär i killar men inte vågar inleda någon relation. Han möter dock Mats och de blir ett par. Mats får Jim att ompröva allt det han tidigare har tagit för givet. Måste Jim dölja sina känslor? Måste han göra lumpen och studera vidare på universitet? Måste han gå i sina föräldrars medelklassheterofotspår? Jim börjar jobba, kommer ut och hittar någon form av fotfäste i tillvaron. Han blir något annat än en ”duktig pojke” som uppfyller omvärldens förväntningar.

1983, efter att Edelfeldt hade givit ut en ytterligare vuxenbok (Hustrun) och två ungdomsböcker (Missne och Robin samt Juliane och jag), skrevs Duktig pojke om och utkom igen på det större förlaget AWE/Gebers. Nu riktade sig boken dessutom till ungdomar, inte vuxna, även om Edelfeldt hävdar att det inte var bytet av målgrupp som styrde omskrivningen utan att den helt och hållet motiverades av hennes författarmässiga mognad och besvikelse över bristfällig redigering när det gällde originalutgåvan. Konstateras kan att det råder vissa skillnader mellan utgåvorna. Den första har till exempel en helt annan språkhantering där den största skillnaden är ett övermått av metaforer och naturbeskrivningar. Det används en hel del slang, men ingen talspråksefterapning. I den omarbetade versionen är metaforerna så gott som bortrensade och språket är rakare, men med en hel del talspråksefterapning. Dessutom finns det en del skillnader i innehållet. Sex anspelas på ungefär lika mycket i båda versionerna, men i helt olika sammanhang och på olika sätt. En scen i slutet av boken, där Jim upptäcker några före detta klasskamrater som står på en pissoar och säger grovt nedsättande saker honom, är i den omarbetade versionen helt omskriven – OCH den äger inte ens rum i verkligheten utan bara i Jims fantasi. Dessutom har det lagts till att Jim blir accepterad av en vän som tidigare har tagit avstånd från honom, vilket gör att skildringen får en mera positiv prägel. Känslor skildras mera ingående och vissa scener har kortats ner medan nyckelscenerna, till exempel förförelsen som leder till Jims sexdebut, är mycket utbroderade.

Så det finns likheter. Och skillnader. De senare går i ett ljusare tecken. Tillsammans med omslagen, där den andra versionens omslag är mycket ljusare och mera ungdomsanpassat medan det första är helt svartvitt och väldigt dystert klaustrofobiskt, går det att se två stora skillnader: en viss förändring åt det ljusare, hoppfulla hållet och ett mera ungdomsvänligt uttryck, vad än Edelfeldt själv säger om den saken.

Inger Edelfeldt

Inger Edelfeldt är författare till ett antal vuxenromaner. Hon har även skrivit diktsamlingar, novellsamlingar och ungdomsböcker. Edelfeldts debut skedde 1977 med ungdomsboken Duktig pojke. De böcker som jag har läst av Inger Edelfeldt är dels tre vuxenromaner (Kamalas bok, Samtal med djävulen, Betraktandet av hundar), dels ungdomsboken Duktig pojke i två versioner samt ungdomsnovellsamlingen Tre berättelser. Jag har också läst några vuxennovellsamlingar (I fiskens mage, Den förunderliga kameleonten, Rit, Riktig kärlek) och två diktsamlingar (Salt och Efter angelus) samt serieböckerna om Hondjuret. Jag ska inte påstå att exakt alla dessa böcker har imponerat stort på mig och det finns väl en anledning till att jag inte har utforskat Edelfeldts författarskap ännu djupare och bredare, men Edelfeldt är helt klart en av de mest intressanta och mångsidiga nu levande svenska författarna. Om du frågar mig. Edelfeldt skriver om människor i alla möjliga olika situationer, utsatta, intensiva. Psykos och sekterism är vanliga inslag men alla möjliga former av sinnestillstånd ingår i det här författarskapet. Under hösten och vintern har jag haft glädjen att skriva magistersuppsats om Duktig pojke och några av Bengt Martins böcker. Det har varit underbart och nu kommer jag att blogga om de böcker som ingått i ”primärlitteraturen”, det vill säga de skönlitterärt undersökta böckerna. Jag har också skrivit om andra böcker av Edelfeldt här tidigare:

Inger Edelfeldt – Betraktandet av hundar

Inger Edelfeldt – Tre berättelser

Inger Edelfeldt – Den förunderliga kameleonten

Inger Edelfeldt – Rit

Inger Edelfeldt – Riktig kärlek

Inger Edelfeldt – Samtal med djävulen

Inger Edelfeldt – Duktig pojke

Inger Edelfeldt – I fiskens mage

Vargkvinnan Kamala

På återbloggande! /Tekoppen

En uppsats är född

Då är den klar. Min magisteruppsats. 80 sidor (alldeles för långt, jag vet!), 278 fotnoter, 38 källor. Titel: ”Att skriva, skriva om och skriva om sig själv – En komparativ undersökning av Inger Edelfeldts och Bengt Martins omarbetade berättelser om homosexualitet”. Fin. Nöjd. Ganska i alla fall. Fast en ska ju inte ropa hej förrän en är över bäcken. Så jag får väl vänta med det stora akademiska glädjeskuttet och partyt tills den är opponerad och betygsatt. Och i vår är det dags för masteruppsatsen. Kan. Knappt. Vänta

Dagens dikter

Inger Edelfeldt är inte bara författare till ”Duktig pojke” och andra bra romaner, utan också en underskattad poet.

Vind vädrar lukten
av förväntan

blåser
gräset
åt ett annat
håll

älskar
när det hörs
en annan ton
i suset;

surr
av en mycket skör
vinge.

*

Alla dessa
sorgfälligt
inredda lyor;
rastplatser
lämnade av dem
som gått här
förut

I en del av dem
finns ännu bröd,

vatten i gamla kannor,
fragment av leenden
i speglar

*

Jag tänker på hundar:
hur de stretande tyder
de frånvarandes spår
med skalvets ensamhet
i sina kopplade nackar
medan de läser
och läser
breven i gräset.

*

SALT

Jag ser en ängel
liknande en gravvård
stelfrusen och bitter
glimmande av salt

Ristar i stenen
endast ordet:
sjung.

*

Så ljust det är idag
som vid ett avsked

Ett stort djur
äter av markens frost
för att bli
saktmodigt

Dina läppar
är blå
av budord

*

En vithärdad hymn
har lämnat mig

Jag har ingenting
att tända
i dess ställe.

Inger Edelfeldt – Betraktandet av hundar

Det här är en kortroman där huvudpersonen skriver till sin terapeut efter att ha stått i sitt fönster och skrikit utan att själv minnas det. Huvudpersonen får någon form av medicinering, antipsykotisk antar jag, och boken är ett grävande i relationer, uppväxt och känslolager. Det är en obehaglig berättelse med en obehaglig berättare och jag kommer hela tiden att tänka på Doktor Glas. Samma sorts opålitiliga, osympatiska berättarröst. Jag kan absolut rekommendera Betraktandet av hundar, vare sig du har läst Edelfeldt innan, eller inte!

Betyg: 7/10

Uppsatsfunderingar

Visserligen är det först i höst som uppsatsen ska skrivas, men redan nu ska vi skriva en projektskiss (på 8 sidor! jisses!) så det är hög tid att börja fundera. Som tur är hade jag redan en ganska klar bild av vad jag ville skriva om. Så här tänker jag:

1977 publicerades Inger Edelfeldts debutbok, Duktig pojke, om en ung homosexuell som kommer ut och hittar kärleken.

1983 publicerades Duktig pojke i en omarbetad version och det är den som sedan har tryckts i nya upplagor. Denna version av boken är betydligt mindre mörk och språket är betydligt mindre metaforrikt.

1978 publicerade Bengt Martin ungdomsboken Bengt och kärleken, som utgavs för att vara självbiografisk. Här berättas om hur den unga Bengt åker till Berlin strax efter andra världskriget och hittar kärleken i sin resekamrat.

1981 publicerades Bengt Martins självbiografi, Jag ångrar ingenting, och där skildras Berlinresan på ett helt annat sätt. Plötsligt är droger och psykos med i bilden och kärleken mellan resekamraterna är allt annat än idyllisk.

Jag skulle vilja skriva litteratursociologiskt om de krafter som, i kampen för de homosexuellas ska, krävde att homosexuell kärlek skulle framställas som något idylliskt (andra upplagan av Duktig pojke, samt Bengt och kärleken). Jag vill göra en bredvidläsning av de olika versionerna av samma berättelse men även diskutera vad som skiljer dem åt (Bengt Martin skrev först idylliskt och sedan ”sanningsenligt”, Inger Edelfeldt arbetade om sin bok så att en ljusare bild gavs av den samkönade kärleken). Jag vill också se i vilken mån psykoanalytiska begrepp som förnekande och bortträngning kan vara relevanta för att analysera ”förbättrandet” i de båda fallen.

Vad tror ni?

Inger Edelfeldt – Tre berättelser

Tre berättelser är tunn – cirka 60 sidor – och har stor stil. Den riktar sig till ungdomar och består som titeln skvallrar om av tre noveller: ”Ensamrummet”, ”En midsommarnattsdröm” och ”När jag hatade Elaine”. ”Ensamrummet” är en ganska klassisk spökhistoria. ”En midsommarnattsdröm” är en samkönad kärlekshistoria. ”När jag hatade Elaine” handlar om två bästisar där den enas vänskap blir till hat och idén om en hämndaktion.

Resultatet är inte lika bra som Edelfeldts vuxennoveller och jag tror att Edelfeldt är mer menad att skriva ungdomsromaner än ungdomsnoveller.

Betyg: 6/10

Inger Edelfeldt – Den förunderliga kameleonten

Jämfört med de två nyss recenserade novellsamlingarna av Inger Edelfeldt har Den förunderliga kameleonten större spridning i kvalitet: Här finns elva noveller: en otroligt bra (”Rovdjursvinden”), två riktigt bra (”Silver” och ”Kaninernas himmel”), fyra bra (”Kras”, ”Skönheten och odjuret”, ”Helena Petréns lediga dag”, ”Utflykt”), tre ganska bra (”Skapelsen”, ”Sacré-Coeur”, ”Den förunderliga kameolonten”) och en riktigt dålig (”Ett obeboeligt hus”). Som helhet tycker jag att novellsamlingen är bra. Det handlar om alltifrån horsepundare till djurstatyer mitt ute i skogen. Och den allra starkaste novellen handlar om hur hela världen krossas när två poliser ringer på dörren och ger dig beskedet om att ditt barn har dött.

Alltså: klart godkänt. Hela 4 x Edelfeldt är i mina ögon läsvärda noveller.

Betyg: 8/10

Inger Edelfeldt – Rit

Rit innehåller en enda riktigt stark novell, ”Bibbedi Babeddi” som handlar om en ensamstående mamma och hennes nyssfödda barn. De övriga elva novellerna är alla bra, men inte mer än bra och ibland bara nästan bra. Det handlar om en frikyrklig familj i historisk tid, en bartender som blir förföljd av en gäst, en familj ute på landet som får en främling på besök efter en bilolycka, en transvestit som kommer ut, en förälder som tar sitt barn på promenad för att berätta att det snart ska få ett syskon, en förälskad som lever dels i den bistra verkligheten och dels som sitt alter ego i en drömvärld, ett samkönat par som bjuder hem den ena partens förälder fastän denna inte vet om att de är tillsammans, med mera. Klart läsvärt, men når inga höga höjder.

Betyg: 6/10

Inger Edelfeldt – Riktig kärlek

Inger Edelfeldt konstaterar på baksidan till samlingsvolymen ”4 x Edelfeldt” att hennes skrivande ofta handlar om människor ‘på gränsen’. Nu när jag har läst Riktig kärlek förstår jag verkligen vad hon menar. Riktig kärlek handlar dessutom, som titeln antyder, mycket om sex, kärlek och förhållanden. Bäst är det när karaktärerna verkligen närmar sig gränsen och överskrider den, som i ”Sleeping Beauty” om två syskon och deras alkoholiserade föräldrar, ”Svart amorin” om en förnedrad prostituerad som till sist tar hämnd, ”Självförtroende” om två udda personer som försöker nå varandra trots att de i själva verket är alltför olika, och ”Glasspojken” som leker med läsarens förväntningar tills det som verkar ganska oskyldigt visar sig vara allt annat än just oskyldigt. Däremellan finns många svagare noveller, men som helhet kan jag säga att jag gillar den här novellsamlingen.

Betyg: 7/10