Dagens Duras

Jag väntar på att potatisen ska börja koka. Under denna väntan borde jag göra något konstruktivt, så som att arbeta på min uppsats (som faktiskt har passerat fyrtio sidor!). Men jag kan inte låta bli att blogga om mitt senaste bokköp. Sambon skulle beställa kurslitteratur och frågade om jag ville ha någon bok med i beställningen. I den stunden slog det mig plötsligt att min bokhylla skriker efter Anteckningar från kriget av Marguerite Duras. Och idag landade paketet. Mycket välkommet! Det måste vara för att jag såg Hiroshima Mon Amour som jag fick sådant sug efter Duras. Idag slank två av hennes böcker med hem från bibblan. Och en bok av Strindberg, för Giftas väckte – faktiskt! – mersmak. Och en bok om litteraturteori, på väldigt enkel nivå visserligen men jag känner att min hemtamhet med begrepp som dekonstruktion och formalism är alldeles för liten med tanke på att jag försöker leka på magisternivå.

Nej nu börjar potatisen koka och mitt övergivna barn, uppsatsen, ser förebrående på mig. På återskrivande!

Hiroshima Mon Amour

Hiroshima Mon Amour är en film med manus skrivet av – och regi skött av – Marguerite Duras. För den som läst Duras böcker känns mycket igen. Det rör sig om suggestiva (svartvita) bilder och scener med fokus på dialog, märklig dialog förstås, och mycket sex, förstås. I Hiroshima Mon Amour möter vi två namnlösa personer, en kvinna och en man, en fransyska och en japan. Båda gifta på var sitt håll och förenade tillfälligt i ett sexuellt men också väldigt emotionellt möte som börjar med berättelsen om Hiroshima och sedan kommer att handla om ödet för de i det ockuperade Frankrike som lierade sig med fienden, tyskarna. Tyskhororna. Det handlar om galenskap och galen kärlek. Om känslor utöver det hanterbara. Det finns mycket mer eller mindre dold aggressivitet. Och det är väldigt, väldigt intressant. Dock är filmen från 1959 och lite svår att ta till sig för någon som är van vid dagens filmkonst. Främst är väl problemet att det är så himla seriöst och allvarligt att det stundvis blir patetiskt. Pekoral. Men jag ångrar definitivt inte att jag tog del av Duras filmkonst och jag ser fram emot filmen Förgöra, säger hon var manus jag läst upprepade gånger och älskar till bristningsgränsen.

Marguerite Duras – Det är allt

Det är allt (C’est tout) är den sista bok som Duras skrev och ”bok” är kanske fel beteckning. Snarare rör det sig om korta, fragmentariska dagboksanteckningar och då och då en dialog mellan Duras och hennes unge älskare. Inte den bästa ingången till Duras författarskap, men för en som redan läst ett antal böcker av henne och ser Duras som en av de främsta 90-talsförfattarna, är hennes sista anteckningar förstås värda sin vikt i guld. Mycket poetiskt, mycket intressant och givande, mycket talande för hela författarskapet. Narcissistiskt, visst, men visst får man vara narcissist när man vet om sin snara död? Och visst får man vältra sig i vetskapen om denna snara död och visst är det underbart med emotioner och självmotsägelser och ja, faktiskt vad som helst? Läs om du gillar Duras. Har du inte läst Duras förut, läs Lol V. Steins hänförelse eller Förgöra, säger hon eller Halv elva en sommarkväll. Men allra helst Förgöra, säger hon. Själv har jag blivit ännu mer inspirerad att läsa ännu mer Duras.

De sista anteckningarna i boken är magiska:

”Den 26 februari
Jag vet att ni kan vara mycket stark.
Jag ska ge mig av till ett annat plan.
Ingenstans.

Den 28 februari
Det är slut.
Allt är slut.
Det är fasansfullt.

Den 29 februari, 13.00
Jag älskar er.
Adjö.”

Läs en bättre recension, dessutom av den franska originalutgåvan: La bibliofille skriver om C’est tout

Marguerite Duras – Halv elva en sommarkväll

En kvinna är på resa genom Spanien tillsammans med sin man, sin dotter och en väninna. Kvinnan heter Maria och hon dricker för mycket, alldeles för mycket. Ett oväder tvingar sällskapet att stanna i en liten stad över natten istället för att åka direkt till Madrid som planerat. I den staden råder spända känslor: en man har samma dag skjutit sin unga fru och hennes älskare. Polisen letar efter mannen men han har lyckats gömma sig. Många i staden hoppas att han ska komma undan.

Under kvällen, medan Maria som vanligt dricker, blir det alltmer uppenbart att väninnan och mannen har börjat älska varandra och tänker sätta sin kärlek i verket. Maria reagerar ganska säreget på detta: hon ser fram emot mannens otrogenhet, iakttar förloppet med både ångest och förväntan. Natten kommer, ovädret fortsätter och alla sover medan Maria hålls vaken av sin ständiga längtan efter alkohol. Sittande på balkongen iakttar hon staden där polisen patrullerar. På ett av taken nedanför balkongen finns något som skulle kunna vara en hopkrupen människa. Är det den gömde mördaren – och i så fall, vad ska Maria göra? Ropa på polisen – eller rädda mannen?

Ordet märklig verkar dyka upp varje gång jag skriver om Duras böcker och det är verkligen passande. Duras målar märkliga världar, scenarion och människor. Sällan finns någon vanlig hederlig logik. Halv elva en sommarkväll liknar en deckare, här finns spänning och ett korthugget Hemingway-språk som är fjärran från dimman av språkslöjor i Lol V. Steins hänförelse. Jag föredrar den senare, men Halv elva en sommarkväll är på alla sätt givande och jag kan bara applådera att förlaget Lind & Co nyutgav den korta romanen (100 sidor) år 2007. Den är värd att finnas i tryck och jag fortsätter hungrigt att läsa Duras.

Recension av Emily L.
Recension av Lol V. Steins hänförelse och Dödssjukdomen
Recension av Älskaren och Förgöra, säger hon

Marguerite Duras – Lol V. Steins hänförelse och Dödssjukdomen

Lol V. Steins hänförelse (Le ravissement de Lol V. Stein) handlar om känsloavstängda Lola Valerie Stein – allmänt kallad Lol – och om händelser som trots allt lyckas få henne hänförd och levande. Som ung ska hon gå på bal med väninnan, Tatiana, och sin fästman. In i balsalen träder en kvinna och från den stund då fästmannen ser henne glömmer han Lol.

Samma kväll blir Lol galen och efter balen blir hon aldrig sig själv igen, även om det värsta vansinnet ebbar ut. Trots sin sinnessjukdom gifter hon sig med en man som fattar tycke för – och tycker synd om – henne. Hon får barn och ägnar sig åt dem och åt hemmet. Livet vandrar vidare i stilla lunk tills en dag när Lol på sin promenad får syn på en man och börjar förfölja honom. Mannen heter Jaques och visar sig vara älskare till Lols barndomsvän, Tatiana, som Lol inte har träffat sedan balen. Lol blir besatt av deras kärlek och blandas allt mer in i den. Ett erotiskt spel uppstår, maskerader, charader. Vem älskar egentligen vem och vad för slags varelse är Lol: en galning, en projektionsyta, en lögn? Vad betyder hon för Jaques, bokens berättare?

Lol V. Steins hänförelse är en mycket märklig bok som jag gläder mig åt att läsa. Den är så helt och hållet sig själv. Språket är underbart i sin dimmiga konkretion och Katarina Frostenssons översättning verkar välgjord, men åh så jag önskar mig flytande franska! Modernistas utgåva är blänkande orange och riktigt vacker – en sann skatt för bokhyllan, väl värd att ägas.

Modernista har publicerat en hel serie med Duras romaner. Här ingår Dödssjukdomen, som alltså givits ut på egen hand och kallas kortroman, trots att den med sina 30 sidor snarare kvalar in som novell. Även Dödssjukdomen - om en kvinna som blir betalad för att spendera ett visst antal nätter med köparen i ett rum vid havet – är väldigt märklig, väldigt språklig, väldigt Duras. Däremot ville jag verkligen att den tunna volymen vore en hel novellsamling istället.

Nu närmast blir det Fartyget night och Smärtan. Därefter finns diverse andra titlar, så småningom kanske nyss utgivna Anteckningar från kriget med opublicerat material. Duras väcker mersmak!

Recension av Emily L.

Tematrio – Frankrike

Lyrans tematrio uppmuntrar denna vecka sina anhängare att berätta om tre franska favoriter, men jag hade lite mer än så att säga om franska böcker…

Överskattade franska

1. Marguerite Duras – Älskaren. Nej, jag förstod aldrig poängen med denna bok. Duras kan bättre!
2. Voltaire – Candide. Visserligen tyckte jag att Candide är helt okej, men som “klassiker man måste läsa” är den ändå ganska värdelös.
3. Moliere – Tartuffe. En fånig komedi som inte ens är i närheten av att kunna kallas välskriven.

Bubblare: Honoré de Balzac – Pappa Goriot.

Underskattade franska

1. Jean Racine – Faidra och Andromake. Två dramer som förvaltar det klassiska arvet men tillför något nytt.
2. Marguerite Duras – Förgöra, säger hon. En mycket märklig roman som får verkligheten att gunga.
3. Valerié Valerè – Mig lurar ni inte! Eav de första romanerna om anorexi och fortfarande en av de bästa. Oslipat, energiskt och fullt av fula känslor.

Underbara franska klassiker

1. Charles Baudelaire – Det ondas blommor. Mycket bättre än så här kan inte dekadent rimmad artonhundratalspoesi bli.
2. Albert Camus – Främlingen. Kommer man bara förbi det likgiltiga språket och inser poängen med det, så är detta en koncis klassiker som är svår att vara likgiltig inför.
3. Gustave Flaubert – Madame Bovary. Tro mig. Den är inte tråkig. Åtminstone inte för en språkberoende stämningspassionist.

Läsvärda, nutida franska

1. Nina Bouraoui – Dockan Bella. Inte direkt en roman, men en intressant skriven dagboksliknande berättelse om att försöka hitta sig själv och kärleken.
2. Faïza Guène – Drömmar för dårar. Guène lyckas skriva lika angeläget och medryckande som i sin debutbok, Kiffe kiffe imorgon, men här säger hon ännu mer om sin samtid.
3. Anna Gavalda – Jag skulle vilja att någon väntade på mig någon stans. Intressanta noveller, precis så obehagliga som novellkonst ska vara.

Marguerite Duras – Emily L.

Duras kortroman Förgöra, säger hon är en bok som jag länge kommer att minnas med förundran och glädje. Förra året läste jag den tre gånger och blev mer förtjust för varje läsning. Älskaren, däremot, var en likgiltig besvikelse. Sedan dess har jag varit väldigt nyfiken på att läsa mer av Duras, men först nu blev det av: den märkliga berättelsen Emily L.

Berättarskan och hennes älskare sitter på en bar i en liten fransk småstad och iakttar omgivningen. Framförallt fångas deras intresse av en sliten, alkoholiserad kvinna och hennes man som är kapten. Kring dessa båda väver sig en berättelse om deras förflutna, uppdiktad av paret som iakttar dem.

Precis som i Förgöra, säger hon är detta en bok där man inte alltid vet – eller behöver veta – vad som händer och vad det betyder. Särskilt dialogen mellan berätterskan och hennes älskare känns speciell, med repliker som endast franska intellektuella skulle kunna formulera. Men detta är tyvärr ingen ny Förgöra, säger hon – det är en alltför stillastående bok som aldrig blir vad den kunde ha varit. Inget riktigt obehag infinner sig. De viktiga frågorna om iakttagare och iakttagen blir aldrig aktuella, men Emily L. snarare ökar än minskar min lust att läsa Duras.

Livet och litteraturen

Nu har jag kommit igång med lite läsning efter en välbehövlig paus. Det verkar bli en ungdomsbokig januarimånad – köpte Det fattas en tärning av Johanna Thydell igår och håller just nu på med Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög av Joyce Carol Oates. Dessutom har ett spännande recex dykt upp i brevlådan…

Tove Janssons muminbok Trollkarlens hatt var fin, men inte i klass med Trollvinter. Marguerite Duras moderna klassiker Älskaren är okej som tidsfördriv, men en bok som handlar om en femtonårig lyxprostituerad borde väl åtminstone vara upprörande? Nej, till och med obehaget gjorde mig uttråkad. Alla som älskar Älskaren: Varför?

På en helt annan nivå rör sig Duras ganska okända bok Förgöra, säger hon som jag skriver en djupanalys av nu i dagarna. Förgöra, säger hon är en bok att inte bli klok på, där allt finns mellan raderna och ledtrådarna motsäger varandra. En bok att gå vilse i och knappt hitta ut ur.

Igår registrerade jag mig för uppföljningskursen i littvet. Egentligen är jag hjärtligt trött på den akademiska terminologin, men förhoppningsvis kommer jag ändå inte att vantrivas.

Ps. Vet du en bok från sent 1800-tal, helst inte så känd, som skulle kunna ligga till grund för en uppsats med inriktning på genus? Tips tages tacksamt emot. Ds.