Kärlek = Karin?

Igår blev jag tillfrågad om jag kände till några bra kärleksdikter och de enda jag kom på var skrivna av Karin Boye. Vad säger det om mig?!

Karin Boye – Kris

Den här boken har jag velat läsa i sju år men aldrig kommit till skott med. När jag började på den och var yngre tyckte jag att dialogerna mellan olika personifikationer, som finns insprängda i själva berättelsen, förstörde läsningen. Nu kände jag helt annorlunda. Visst, dessa dialoger är inte lika engagerande som själva berättelsen, men de fyller sitt syfte och tillför fler dimensioner än vad som annars hade varit fallet. Kris är berättelsen om Malin, ung och hängivet gudstroende, som hamnar i en depression och tolkar den religiöst i form av att inte längre uppleva en gudsnärvaro, inte kunna tro. Så en dag fylls Malin av en ny tro: på kärleken, på människan, på livet självt. Malin har helt enkelt blivit förälskad för första gången – i klasskamraten Siv. Det ”händer” inte mer än så, men berättelsen är fin och gripande och ljus även i sin djupaste svärta. En skimrande pärla till bok som jag blir riktigt förälskad i.

Betyg: 9/10

Peter Weiss och Karin Boye

I Motståndets estetik finns flera sidor som handlar om Karin Boye. Berättaren möter Boye i Alingsås, strax före Boyes självmord. Berättarens mamma lider av svår apati och har slutat att tala. En dag när Boye varit och viskat i mammans öra är mamman mycket upprörd men förmår inte uttrycka varför. Det visar sig att Boye varit där precis innan hon gick ut i skogen med tablettburken. Jag kan inte låta bli att undra hur pass självbiografiskt och/eller fiktivt detta är. Vet någon besked om saken?

Karin Boye – Astarte

Astarte är Karin Boyes debutroman och den tredje Boye-romanen jag läser efter Kallocain och Merit vaknar. Astarte handlar om skönhetsindustrin, klädindustrin, journalistiken. På ett ironiskt sätt skildrar Boye sin samtid ur vinklar som är (minst) lika aktuella idag. Innehållet snarare än stilen är det intressanta med boken, men den går snabbt att läsa – flytet är med andra ord fint – och den förtjänar att bli läst i mycket högre grad än vad som är fallet.

Jag och Iliaden

Det finns alltid sådant som görs och en massa annat som inte görs. Till exempel recenserar jag inte alla bra och dåliga böcker jag lyckats läsa. Istället stressar jag in och ut ur pensionärers lägenheter med en klingade härva nycklar dinglande i handen, dricker islatte, njuter av kronärtskockor köpta på torget (allt blir liksom lite godare när man köper det på torg, tror det har med somrigheten att göra), återupplivar min faibless för enorma örhängen – men jag försöker också få tid till att plugga, vilket mestadels innebär läsning. I bästa fall bra läsning, som Iliaden.

Jag är Karin Boye-beroende och det är nog ingen nyhet. Jag kan inte rationellt argumentera för KB:s överlägsenhet, men emotionellt är jag fast. Det är diktrader ur KB:s fatabur som oftast associeras fram i mina hjärnvindlingar – och så är det bara. Idag på bussen när jag satt med min iliad i nävarna kom jag att tänka på I rörelse: ”På ställen, där man sover blott en gång / blir sömnen trygg och drömmen full av sång”. I det här fallet är det dock inte drömmen som är sångfylld, utan läsningen. Hexametern får allting att flyta och verkligen sjunga sig fram genom daktyler och troké.

Följaktligen är Iliaden underbar som kurslitteratur, jämfört med torr akademikerprosa, gärna på tillkrånglad engelska så att det blir ännu mer långsamt att tugga sig igenom. Huvva. Nej, skönlitteratur som kurslitteratur har sina fördelar (men också sina nackdelar: tvångsläsning och deadlines är inte det bästa i en bokrelation). Det är också anledningen till att jag vill läsa kandidatkursen i littvet på Stockholms Universitet istället för Södertörn. SU har nämligen en fördjupningskurs med skönlitteratur på menyn, medan Södertörns c-kurs bara har teori och metod, förutom uppsatsen.

Intresseklubben antecknar? Jo, antagligen. Men det får duga i väntan på bokrecensioner och dylikt. Nu ska jag gå och äta lite nykokta kronärtskockor innan jag tar en lång promenad med hunden och så småningom sätter mig med kurslitteraturen igen. Önskar er alla en skön (första) juli.

Tekoppen

Dagens Karin

Jag har alltid tänkt mig/velat tänka mig att den här dikten handlar om Boyes så kallade ”läggning”. Jag kan förstås ha fel. Bedöm själva!

Alltså: Bekännelse

Passar inte till upprorsman
och tvangs ändå bli det.
Varför är inte mitt öde privat?
Varför rotar jag i det?
Eller, om jag nu måste slåss,
varför sker det med plåga?
Varför inte med klingande spel,
när sist jag tvingas våga?

Blod av mitt blod, ni som dömt mig hårt
och mig i skam förskjutit,
nog kände jag, då jag slungades ut,
att mot ett helt jag brutit,
kände en helig gemenskap
bakom de dömande orden,
visste med ångest: ni är jag -
och böjdes ner mot jorden.

Men där jag låg och trodde mig stum,
hörde jag mörkret kvida.
Själar ur samma kvalens rum
andades vid min sida.
Jag hörde mitt eget rop om hjälp
ur öde öknar stiga,
visste med ångest: jag är ni -
och kunde inte tiga.

Feg, feg, trefalt feg
måste jag ändå fäkta,
slås till jorden och resa mig upp
med alla nerver bräckta,
måste känna som brännjärn
de obönhörligas domar -
och lyda och lyda en svidande eld,
som fram ur mörkret blommar.

- Karin Boye

”en svidande eld, som fram ur mörkret blommar…”
Säg, är inte det en vacker bild av kärleken?

Veckans Boye

Så drivs vi, vilsna själar, fram
från lägerbål till lägerbål,
vet ingenting om nästa rast
och ingenting om resans mål -
vet, att här växlar natt och dag,
tung kväll och väldig soluppgång,
och att vår resa än syns kort
och än för obarmhärtigt lång.

Jo, vi vet mer: en sömnlös natt
lyssnar vi tyst i hemlig skräck
in i vårt inre, till ett sorl
som av en underjordisk bäck
eller en snäckas svaga sus,
där ändå hela havet hörs,
och i vår bävan slutar vi
att fråga vilken väg vi förs.

Så drivs vi, vilsna själar, fram
från lägerbål till lägerbål,
vet ingenting om nästa rast
och ingenting om resans mål,
men känner att vårt hjärta dras
oemotståndligt utan val
in mot ett okänt hemmets hav,
som sorlar djupt i snäckans skal.

*

I mina ögon är detta samma dikt som mera berömda I rörelse - bara ännu bättre.

En kärleksförklaring

Igår kväll fick jag Boye-hunger och låg vaken till långt efter midnatt med en sliten pocket i händerna. Det är så behövligt med massor av poesi ibland – och Karin Boye är så mycket mer än ”I rörelse”. Alla Karins dikter kan läsas här, men själv föredrar jag min slitna pocket full av blyerts och minnen från sommarn för tre år sedan då jag hade en enformigt jobb med timslånga tomheter då jag bara kunde läsa.

Jag rekommenderar ett besök här för att höra Karins röst när hon läser sina dikter.

Många röster talar.
Din är som vatten.
Din är som regn,
när det faller genom natten.
Sorlar lågt
sjunker trevande,
långsam, tveksam,
kvalfullt levande.

I februari läste jag den korta men innehållsrika romanen Merit vaknar, som hamnat så mycket i skuggan av Kallocain att den blivit som det osynliga barnet i Mumindalen. I det exemplar jag läste, som var ur en samlingsutgåva av Boyes verk, var den som skrivit förordet noga med att förklara att det är ju ingen bra bok, tvärtom tvärtom, men nu var de tvungna att ge ut den – ungefär. Jag gillade. Blekt och poetiskt och full av diskussion om etik och idéer.

Har du läst Kris? Då är jag mycket nyfiken på att höra vad du tycker!