Nina Bouraoui – Innan männen

Den här boken/novellen började jag läsa för några år sedan, men jag slutade när jag insåg att homosexualiteten förklarades med relationen till modern. Sådant har jag LÄTT för att störa mig på. Den här gången (när boken/novellen kostade 20 kronor) blev det dock lite läsning och jag tokgillade verkligen den språkstinna, klaustrofobiska berättelsen om en ung man som lever sitt liv innan männen, men med en stark längtan efter just männen. Rekommenderas. (Liksom allt av Bouraoui.)

Betyg: 8/10

Nina Bouraoui – Kärlekens geografi

Jag har bara läst två böcker av Nina Bouraoui förut, men både den dynamiskt fragmentariska Dockan Bella och den helt enkelt underbara Pojkflickan har gjort djupa intryck på mig. Det var självklart att jag ville läsa den senaste på svenska, som också har ett så vackert namn: Kärlekens geografi.

Det började inte bra. En bit in i boken höll jag redan på att formulera någon slags recension som skulle lyda i stil med ”Föga entusiasmerande och helt enkelt inte intressant”. Sedan började det hända saker, vad vet jag inte, men det började brännas, denna berättelse om en författarinna som på avstånd blir kär i en yngre man och inleder ett märkligt, laddat förhållande via mejl och telefonsamtal. Jag läser i febril fart för att nå fram till mötet, samtidigt känner jag hela tiden att jag borde stanna upp och njuta av varenda mening. Det finns nästan inga styckebrytningar och texten skriver sig fram i ett enda flöde av märkligt ensamstående meningar. Det är en kort historia, inte ens hundra sidor, men så är också Bouraoui det korta formatets mästare.

Fenomenal översättning står Maria Björkman för.

Betyg: 8/10

Tack till Elisabeth Grate bokförlag för recex!

Nina Bouraoui – Pojkflickan

Tidigare har jag bara läst Dockan Bella av Nina Bouraoui – en fragmentarisk men intressant nattboksroman. I jämförelse är Pojkflickan en uppenbarelse. Bouraoui återger en till synes självbiografisk berättelse om uppväxten i Algeriet som barn till en fransk och en algerisk förälder. Det faktum att berättarrösten inte är vare sig fransk eller algerisk gör att hen blir ingendera och detta ingentingtillstånd smittar av sig på könstillhörigheten som blir kluven och dubbelbottnad, skapande men ambivalent.

Detta är en på många sätt smärtad och smärtsam berättelse som hjälps fram av ett sagolikt språk med korta meningar. De vränger omkring likt ett hav av ormkroppar, snärjer in varandra i sig själva och gör texten annorlunda, oordnad, upprorisk som den rebelliska pojkflickan vars berättelse vi får ta del av. Yasmina som kallas Nina men kallar sig själv Ahmed.

Bästa vännen Armine spelar också en stor roll, men vem är Armine och vem vågar Armine vara i världen? Vad händer med vänskap när man växer upp? Går det att fortsätta leva i Algeriet, hemlandet med ett blodigt förflutet, där halva ens genetiska ursprung länkar en till förtryckarna, ockupanterna? Går det att leva i Frankrike där halva ens genetiska ursprung inbjuder till rasistisa spottloskor och förkastande ögonkast? Går det att leva som kvinna, som man, som människa? Vem är hund och vem är husse? Vem är vi?

En roman jag sent kommer att glömma, även om jag hade en aning svårt att förlika mig med slutet.

Betyg: 8/10

Tematrio – Frankrike

Lyrans tematrio uppmuntrar denna vecka sina anhängare att berätta om tre franska favoriter, men jag hade lite mer än så att säga om franska böcker…

Överskattade franska

1. Marguerite Duras – Älskaren. Nej, jag förstod aldrig poängen med denna bok. Duras kan bättre!
2. Voltaire – Candide. Visserligen tyckte jag att Candide är helt okej, men som “klassiker man måste läsa” är den ändå ganska värdelös.
3. Moliere – Tartuffe. En fånig komedi som inte ens är i närheten av att kunna kallas välskriven.

Bubblare: Honoré de Balzac – Pappa Goriot.

Underskattade franska

1. Jean Racine – Faidra och Andromake. Två dramer som förvaltar det klassiska arvet men tillför något nytt.
2. Marguerite Duras – Förgöra, säger hon. En mycket märklig roman som får verkligheten att gunga.
3. Valerié Valerè – Mig lurar ni inte! Eav de första romanerna om anorexi och fortfarande en av de bästa. Oslipat, energiskt och fullt av fula känslor.

Underbara franska klassiker

1. Charles Baudelaire – Det ondas blommor. Mycket bättre än så här kan inte dekadent rimmad artonhundratalspoesi bli.
2. Albert Camus – Främlingen. Kommer man bara förbi det likgiltiga språket och inser poängen med det, så är detta en koncis klassiker som är svår att vara likgiltig inför.
3. Gustave Flaubert – Madame Bovary. Tro mig. Den är inte tråkig. Åtminstone inte för en språkberoende stämningspassionist.

Läsvärda, nutida franska

1. Nina Bouraoui – Dockan Bella. Inte direkt en roman, men en intressant skriven dagboksliknande berättelse om att försöka hitta sig själv och kärleken.
2. Faïza Guène – Drömmar för dårar. Guène lyckas skriva lika angeläget och medryckande som i sin debutbok, Kiffe kiffe imorgon, men här säger hon ännu mer om sin samtid.
3. Anna Gavalda – Jag skulle vilja att någon väntade på mig någon stans. Intressanta noveller, precis så obehagliga som novellkonst ska vara.