I kursen om litteratur, genus och medier ingick att leta reda på källor som beskriver August Strindberg och Victoria Benedictsson och jämföra dessa. Det blev väldigt intressant, tycker jag själv, så jag fick lust att dela med mig även till dem som inte går kursen. Varning för långt inlägg!!
*
Wikipedia skriver av Benedictsson gifte sig för att slippa föräldrarnas inflytande sedan fadern inte godkände hennes önskan att bli konstnär. Hennes äktenskap beskrivs som olyckligt. Kärleksförhållandet med Georg Brandes beskrivs som orsaken till Benedictssons självmord, men även det olyckliga äktenskapet nämns och hennes ord ”Detta avskyvärda att icke få vara människa endast kvinna, kvinna, kvinna!” citeras. Fröken Julie sägs vara baseras på Benedictsson. Wikipedia summerar hennes böcker (dock inte Den bergtagna) och skriver: ”Trots den korta tid som hennes författargärning omfattar anses hon, jämte Strindberg, som en av de främsta av 1880-talets realistiska författare. I sina romaner skildrar hon äktenskapsproblematik och aktuella kvinnosaksfrågor.” Det faktum att Axel Lundegård redigerat en del efterlämnat material nämns. Slutligen skriver Wikipedia: ”Moderna litteraturforskare, som Christina Sjöblad och Ebba Witt-Brattström, behandlar Benedictsson som en feministisk föregångsfigur, medan äldre tiders kritiker, som Fredrik Böök, gärna fokuserade på den olyckliga kärleken till Brandes.” Här beskrivs alltså Benedictsson som jämlike till Strindberg och en feministisk föregångare, trots att Wikipedia delvis själva trampar i den fälla som de beskyller äldre tiders kritiker för.
Wikipedia skildrar Strindberg som en viktig gestalt i svenskt kulturliv, vilket inte minst märks på att artikeln är 7700 ord lång jämfört med Benedictssons 700. Här står ”med denna roman [Röda rummet] bryter naturalismen in i Sverige och den är genombrottsverket för åttiotalet.” Strindberg ses alltså som motorn, trots att åttitalsverken med sina ”tendenser” i stor mån skrevs av kvinnor så som Alfhild Agrell, Anne-Charlotte Leffler, Anna Branting, Frida Stéenhoff och inte minst Ellen Key. Vidare står att Strindbergs olyckliga äktenskap varit gromån för hans kvinnoskildringar, att han led av paranoid psykos. ”Strindberg skrev omkring sextio dramer, tio romaner, tio novellsamlingar och åtminstone åttatusen brev. Det gör honom utan tvekan till en av Sveriges mest produktiva författare. Med denna produktion omfattade Strindberg alla de större idéströmningar som fanns i slutet av 1800-talet.” Ironiskt nog blir Benedictsson ett exempel på kvinnans begränsade rum, det som rör kvinnor och äktenskap, medan Strindberg omfattade hela världen vilket ju var männens privilegium. ”Även tidens feminism återfinns som en tråd i hans författarskap. Han gick i polemik mot både sedlighetsvänner och, som han såg det, alltför radikala jämlikhetsidéer: bland annat var han starkt kritisk till Ibsens Ett dockhem. Strindbergs relationer till kvinnor var dock allt annat än oproblematiska vilket visade sig i Giftas: kritiken mot familjen som samhällsinstitution övergår i ett uttalat kvinnoförakt.” Här möts vi alltså av den klassiska synen på Strindberg som kvinnohatare. Strindberg framhävs dock också som en tidig förespråkare för kvinnlig rösträtt och det nämns att synen på Strindberg som kvinnohatare har ifrågasatts. I ett brev där Benedictsson nämns citeras Strindberg med följande ord: ”Qvinnan såsom liten och dum och derför elak, såsom mannens bihang och påhäng skall qväsas till såsom barbaren eller tjufven. Hon är endast behöflig såsom vår äggstock och lifmoder, allra bäst dock som slida!” Strindberg förskönas alltså definitivt inte.
Svenskt biografiskt handlexikon från 1906 nämner inte Brandes utan skriver: ”Fru B:s författareskap är ovanligt friskt och själfullt, utmärkt af äkta, sund realism. Tyvärr kände hon sig icke ha kraft att motstå inre och yttre lidanden, och d. 23 juli 1888 beröfvade hon sig lifvet i Köpenhamn.” Brandes nämns alltså inte – kan detta månne ha berott på att han levde? Om Strindberg står åtskilligt, bland annat: ” S:s författarskap är i hög grad ojämnt; mäktigt i ansatsen, saknar det ej sällan ihärdighetens styrka; han besitter stora naturgåfvor, känsligt natursinne, utomordentlig skildringskraft, en gäckande, stundom grofkornig kvickhet, en ursprunglig, liffull stil och sällsynt språkhildande förmåga, ehuru han stundom sänker sig till slangord, men dessa gåfvor motsvaras icke af konstnärlig genomarbetning eller helgjutenhet; hans författarskap saknar karaktärsfast hållning och kastas mellan motsatta åskådningar, som ofta utmynna i paradoxmakeri.” Som slutsats står: ”S. är utan jämförelse den moderna svenska litteraturens snillrikaste och originellaste företeelse, en diktare jämförlig endast med världslitteraturens yppersta.” Detta trots alla ojämnheter som tidigare nämnts. Benedictsson ägnas 214 ord, Strindberg ägnas 1100. Benedictsson behandlas med en kort passage och tillhör uppenbarligen inte världslitteraturen.
Den svenska litteraturen IV (Lönnroth & Delblanc, 1989) ägnar inte Victoria Benedictsson något eget stycke utan skriver bara att hon skrev om sådant som var brinnande angeläget för hennes eget liv. Hon nämns på fyra sidor men bara hastigt och ofta med sin pseudonym istället för sitt riktiga namn., Strindberg ägnas däremot 36 sidor och kallar profet, fullkomnare och förnyare.
Sammantaget tar alla källor till vara på det faktum att Strindberg är främst och mest välkänd. Jämlikt skildrar eller inte förblir Benedictsson en passage i ”världslitteraturen”. Istället för att försöka ändra detta faktum, eller belysa det från andra håll, genom att också släppa in kvinnliga författare i ljuset, upprepas Strindbergs storhet med sådan ivrighet att den BLIR ett faktum – för kanon är ju skapad och vi måste kunna förändra den. Inte sagt att vi inte ska läsa Strindberg, han är en nyckel till att förstå denna tid, men långtifrån den enda nyckeln och vi måste låsa upp även andra, mindre öppnade dörrar som rymmer andra erfarenheter.
Denna biografi/självbiografi är från 1890 (Benedictsson dog 1888) och är ett urval av Benedictssons brev och dagboksanteckningar, varvade med Lundegårds kommentarer. Lundegård mörkar relationen med Brandes som inte blev officiellt känd förrän efter Brandes död – Axel Lundegård utarbetade den här biografin i ytterligare tvåomgångar. Brandes nämns två gånger men i helt perifera sammanhang, antagligen mest för att inte väcka misstankar genom att helt utelämna henom. Det är alltså rejält sållat bland materialet och bland Lundegårds intressen märks att etablera synen på honom som Benedictssons arvtagare (han ärvde rätten till allt hon skrivit) och synen på hans förhållande till Benedictsson som helt oerotiskt och Benedictssons inblandning i Lundegårds skrivande som obetygande. Det mesta som rör sexuella förhållanden är helt bortplockat, till exempel Lundegårds syfilis och Benedictssons avsky inför samlivet med den äldre maken. Som biografi är detta ganska knastertorrt i all sållning. Riktigt intressant blir det dock när Lundegård visar skissen på innehållsförteckning till en av Benedictsson planerad novellsamling om ”qvinnor”. Oh om den ändå blivit skriven!!
I denna biografi menar Birgitta Holm att Benedicsson varit utsatt för incest, på något spekulativa och väldigt psykoanalytiska grunder. Holm inser vidden av Lundegårds inblandning men tar inte tillvara på konsekvenserna av det, så som Lisbeth Larsson gör. T.ex. står det vad sista raden i Benedictssons version av Modern var, men det framgår inte tydligt att Lundegård faktiskt strukit den. Annars är detta ett rikt och rikligt illustrerat material som ger en bred om än något ostrukturerad bild av Benedictssons liv. Lite förkunskaper är nog nödvändiga för förståelsen, men analyserna av Benedictssons verk är väl genomförda och sätter fingret på mycket som jag aldrig själv har tänkt på.
