Jane Austen – Lady Susan

De som läst bloggen ett tag kanske minns att jag blev handlöst förälskad i Austen i våras och läste fem av sex romaner som sprungit fram ur hennes penn-spets. Sedan dess har Emma legat högst upp på läslistan men aldrig tagits itu med. Nu har jag till sist lånat hem denna tegelsten. Som uppvärmning tog jag även Lady Susan, en mycket kort bok som tillhör Austens opublicerade ungdomsverk.

Det faktum att huvudpersonen är amoralisk och manipulativ väckte genast mitt intresse – sådana personer finns ju alltid hos Austen, men de brukar inte få stå i centrum. Lady Susan är både förskräckande och charmerande i sin totala egoism.

Den enda andra svenska recension jag har hittat är från dagensbok.com, där Austen-älskarinnan Ella Andrén inte var särskilt positiv. Visst håller jag med om att detta bitvis är en övertydlig bagatell, som aldrig blivit utbroderad till ”riktig roman”, men den är ändå underhållande och välskriven. Mycket av Austens förtrollning finns här och gör boken till en välsmakande munsbit – den som ägnar Lady Susan en timme av livet ödslar inte bort sin tid.

Ps.

När jag skrev mitt inlägg om Northanger Abbey igår lyckades jag aldrig riktigt förklara hur bra den är. I bakhuvudet gnagde: Varför ska man läsa den här boken? Varför gillar jag den här boken? Ingen av frågorna kunde jag själv besvara. Men Austen-älskande Ella Andrén på dagensbok.com lyckas. Alltså, läs hennes recension istället:

Romantiska griller att älska och vårda

Northanger Abbey

Pride and Prejudice har av någon konstig anledning inte blivit recenserad här, trots att snart en månad passerat sedan jag läste sista sidan. Då kändes det som att boken var bättre än allt jag ditintills läst av Austen. Nu har jag dessutom mig igenom maj månads första roman: Northanger Abbey som också vann mitt gillande. Egentligen inte fängslande, defintivt inte världsomstörtande, men jag fattade tycke för stilen.

De båda böckerna skiljer sig åt som sammet och muslin – medan P&P är stolt, nästan pretentiös, så känns NA lätt och ledig. Ironi passar bättre till detta lätta sätt att skriva. Austen gör narr av sin ”hjältinna” på varje sida, men samtidigt är Catherine Morland mycket sympatisk i sin fantasirika naivitet. Hon är barnslig och omedveten om hur världen ser ut.

NA finns som film från 2007 och det är den bästa Austen-filmatisering jag sett. Välgjord och humoristisk, inget mästerverk men åtminstone snudd på fritt från sentimentalitet. Dock är slutet framhastat och jag har svårt att förlåta alla ändringar åt det dramatiska hållet som visserligen är väldigt effektfulla men oh så o-autentiska och o-austenska. Austen smider sin skrift genom underdrifter, inte överdrifter.

Sammanfattningsvis: Northanger Abbey är oförarglig, men ändå en njutning från första sidan till sista.

Jane Austen – Mansfield Park

Ännu en roman av ironins språkskulptris. Mättnadskänsla – man kan sannerligen få för mycket av olycklig kärlek och lyckliga slut – men mest av allt tillfredsställelse. Det är tryggt att vistas i Austens värld, som att gå på tebjudning hos någon man känner väl. Det slår inga farliga gnistor, samtalsämnena blir stundom uttjatade, men jag blir väl omhändertagen.

Mansfield Park är en sen Austen-roman och skiljer sig något från Pride and Prejudice som jag just nu läser. Huvudpersonen Fanny skulle aldrig visa sin ilska, hon skulle aldrig bli arg. Fanny är – som min mamma föraktfullt utbrast – ett mähä.

Men vad annat kan en blyg flicka bli när hon slits från sitt fattiga men välkända hem och sedan uppfostras hos rika släktingar på landet, utan att få träffa sin familj, utan att behandlas som en jämlike, ständigt sedd ner på? Hon tvingas till tacksamhet och gör inte uppror förrän familjen försöker få henne att äkta en man hon inte älskar. Det märks att Austen trodde på kärleksäktenskap.

Den man Fanny älskar har bara ögon för en rik och snobbig flicka och är blind för sin älskades många brister. Allt är en härva som blir prydligt utredd. Och av detta garnnystan stickas en mysig yllakofta. Kanske grådaskig i jämförelse med Pride and Prejudice (som om den vore ett klädesplagg skulle vara en karmosinröd balklänning), men värmande.

Mansfield Park är läsvärd för dem som gillar Austen och vill se en annan sida än de ungdomligt djärva. Visst kan kvinnobilden diskuteras, visst blir jag irriterad när Austen finner överklassvanor självklara, men det är en tidsresa, en klassresa, en upplevelse. Ingen bergochdalbane-ritt men trevlig skritt på fullblodshäst genom 1800-talets England.

Förnuft och känsla igen

Denna gång handlar det om filmatiseringar av Sense and Sensibility. Nämligen Ang Lees film från 1995 och BBC:s tv-serie från 2008. Filmen såg jag först och gillade, även om jag fann den överspelad. Jag föredrar subtilitet framför smäktande stråkar och breda lager känslor. Filmen var helt enkelt mer i Mariannes stil än i Ellinors.

När jag såg tv-serien tyckte jag länge att den var vida överlägsen filmen, även om den börjar totalt o-Austenskt med en förförelsescen (historiens upphov skulle ha svimmat). I tv-serien finns mindre kariaktyr och komedi, det är nedtonat. Trots att – eller kanske just för att? – det inte är Stora Stjärnor som spelar så blir det mer trovärdigt. Marianne och Ellinor känns mänskliga, inte spelade. Dan Stevens, som spelar Edward, är kanske inte tillräckligt blyg men mycket bättre i sitt spel än Hugh Grant. Han är en av de få jag kände igen, från The Line of Beauty där han spelade huvudrollen och är än mer övertygande.

Överste Brandon (David Morrisey) är inte så tråkig som han borde vara, men å andra sidan känner jag sympati för honom, en känsla som Alan Rickman aldrig väckte. Tv-seriens stora minus är Willoughby. Han ser ut som en groda, är lika charmerande som en stubbe och hinner knappt komma in i handlingen förrän han försvinner. Överhuvudtaget lyckades tv-serien vara mer grund än filmen, trots längre speltid. I tredje avsnittet blir den dessutom minst lika överspelad och känslodränkt som filmen. Det gör att de sammanfattningsvis har ungefär samma kvalitet båda två: någonstans mitt emellan okej och bra. Jag tror att jag föredrar filmen.

För den som gillar Austen rekommenderar jag att båda versionerna tittas på, då de har handskats med boken på olika sätt.

Jane Austen – Förnuft och känsla

Jag såg Ang Lees filmatisering av Sense and Sensibility och kände att detta vill jag läsa. Alltså införskaffades en pocket för 39 kronor från Adlibris. När jag började läsa boken på engelska gav jag upp redan innan jag hunnit bläddra bortom förstasidan, så svensk översättning verkade klokt.

Två systrar som tillhör den lägre överklassen står i centrum. De har aldrig kommit i närheten av kroppsarbete, men är inte förmögna nog för att vara attraktiva på äktenskapsmarknaden. Trots detta förälskar de sig i förmögna män och det är upplagt för många missförstånd som sjävklart slutar lyckligt. Titeln härrör från det faktum att Ellinor styrs av sitt tänkande, den yngre Marianne lever ut sina känslor. Båda systrarna går till överdrift, de är varandras motpoler. Världen ses genom Ellinors ögon även om hon inte för ordet.

Så fort jag läst klart läste jag andra bloggares recensioner av boken. Först fann jag Bokidiotens inlägg, med ett negativt utlåtande: karikatyriskt, irriterande. Jag håller snarare med Lilldjuret – hon säger mycket klokt som kräver att citeras. Alltså: ”Typisk 1800-tals chick lit … Men ingen chick lit är mer välskriven. Austens dialog är så subtil att man helst ska läsa varje replik två gånger.”Jag njuter av språket, av ironin och de humoristiskt tecknade karaktärerna, även om jag stör mig på det ständiga värderandet av människor utifrån bildningsnivå. Bara överklass och medelklass figurerar i boken, men det är tydligt att Austen bryr sig mer om intelligens än om pengar. De fåfänga, stolta och självupptagna blir blodigt slaktade av knivskarpa formuleringar.

Ännu ett Lilldjuret-citat: ”Man kan läsa den för dialogen och språket, för tidsskildringen, för kärlekshistorierna.” Själv läser jag Austen av alla dessa anledningar. Medan Sarah Waters framstår som oläsbart simpel är Austen sofistikerad. Här finns inte ens kyssar, men romanserna är betydligt mer fängslande än moderna kärleksskildringar.

Jag fick blodad tand och läste Övertalning – som var snäppet sämre men okej. Nu har jag påbörjat Pride and Prejudice, originalspråk denna gång. Jag har sett Ang Lees filmatisering en gång till och tittar för tillfället på BBCs rykande färska tv-serie. Emma verkar lockande tjock, ryggens bredd ger ett saftigt intryck. Det artar sig till att bli en Austen-vår.