För dig naken – dokumentär

 

Lars Lerin är en konstnär född 1954. En bit in på 2000-talet hade han tagit sig ur ett långvarigt missbruk av alkohol och tabletter och bestämt sig för att hitta kärleken. Hans guddotter Sara Broos, som har känt honom hela sitt liv, bestämde sig för att filma när en man han hade flörtat med på Skype kom till Sverige från Brasilien.

Problemet var att Manoel, kallad Junior, inte kunde något annat språk än portugisiska. Kommunikation med ord var omöjligt förutom att sakta, ord för ord lära sig varandras språk. Kommunikation i form av blickar och beröring var desto mer talande, som också framgår tydligt i Broos dokumentär.

Så får vi följa dem, Junior och Lars, under tre års tid. De lär känna varandra, de separerar, de flyttar ihop igen, de gifter sig. Junior lär sig svenska och försöker hitta en plats i Sverige. Lars är en främling när de besöker Brasilien. Och kameran finns med, dokumenterar, kommer nära.

Ofta talar Manoel rakt in i kameran på portugisiska, utan att det textas. Som att det är meningen att vi inte ska förstå vad han säger efter så många scener där vi ser honom inte förstå, där Lars talar om honom och vi som tittare vet vad han menar, men inte objektet för samtalet.

Visst blir det en märklig balans. Den äldre svenske mannen och den yngre latinamerikanske mannen. Är det kärlek? Ja, varför inte. Broos avstår från att spekulera, hon bara visar det som äger rum. Om tittaren vill tolka in att Manoel helt enkelt är på jakt efter en bättre tillvaro och att Lars vill ha någon som är i ett underläge (åtminstone geografiskt), då går det helt klart att göra.

Men det går också att se ”För dig naken” som ett porträtt av den fantastiska, väldigt nakna och inte alltid särskilt vackra kraft vi kallar kärlek. 

Breakfast on Pluto – boken

Jag skrev om filmen Breakfast on Pluto redan 2009 och var otroligt förtjust. Det håller i sig – jag har sett om filmen ett antal gånger och älskar den mer och mer. Att den byggde på en bok av Patrick McCabe har jag vetat hela tiden och jag har haft boken i min ägo i ett par år, men först nu läste jag den. Mycket tog det nog emot att jag visste att den är väldigt olik filmen. Och det är den. Otroligt olik.

Visst finns det tragikomik i filmen, men trots allt allvar så har den ändå en varm humor som gör den möjlig att inte bara utstå utan hals över huvud älska. Boken, däremot, är extremt mörk. Här kallas huvudpersonen inte Kitten utan Pussy och hon är en ganska så bitter person som har suttit inspärrad på mentalsjukhus den tid hon inte har prostituerat sig.

I filmen hittar hon sin mamma till slut, mamman som en gång övergav henne som nyfödd efter att ha blivit våldtagen av en katolsk präst. I boken är och förblir det en ouppnåelig dröm. I filmen hittar hon fram till sin pappa till slut och han överger henne inte på nytt, trots att bybornas hat mot den där transpersonen som har flyttat in i prästbostaden leder till en nedbrunnen kyrka. I boken förlåter hon aldrig pappan och istället är det hon själv som drömmer om att tända eld på kyrkan.

Hon tänder inte eld på kyrkan, men väl på en kvinnas hår. Hennes bästa vän Charlie, som hon i filmen bildar en stjärnfamilj med, har också ett helt annat öde. Så gott som allt är annorlunda. Magin från filmen finns inte här, det kan jag genast konstatera. Men hur mycket det än tar emot i början att insupa den svärta som boken innehåller så uppskattar jag boken mer och mer för varje sida. Dess tendens att spåra ur när huvudpersonen gör det. Dess mångfald av tonlägen, rösten hos någon som aldrig har hittat en egen röst. Växlingarna mellan olika pronomen.

Framför allt känns filmen ganska falsk i jämförelse. Att vara transperson och prostituerad nordirländare mitt under konflikten kunde sannolikt inte vara särskilt humoristiskt. Jag fortsätter att gilla filmen – men jag uppskattar boken också, av helt andra skäl.

Lysande om mörker

Jag läste inte Joanna Rubin Drangers två böcker ”Fröken Livrädd och kärleken” och ”Fröken Märkvärdig och karriären” förrän i år. Jag hade en helt felaktig bild av vad de skulle ge mig. Vad jag faktiskt fick var en glädje blandad med svarthumor-ångest. Allt serverat i utsökt tecknade bilder med lagom svärta och egg.

Så upptäckte jag en dag på jobbet att vi hade ”Fröken Märkvärdig och karriären” i filmhyllan, animerad. Gissa om jag lånade hem och såg den! Det här är verkligen en berättelse som gör sig bra i rörliga bilder och jag skrattar gång på gång trots att det egentligen är väldigt hemskt vad vi människor gör mot varandra – och oss själva!

Vanna Rosenberg är underbar som rösten till Fröken Märkvärdig och den här filmen är ett måste för alla som behöver konfronteras med världen, livet och karriärkraven.

Hedwig and the Angry Inch!

Så har jag till sist sett Hedwig and the Angry Inch. Till sist, för att jag är 24 år och har känt till den ganska länge och känts massa människor som älskar den. Till sist, för att jag påbörjade den för flera veckor sedan men bara såg halva. Och jag kanske inte är helt Hedwig-frälst, men jag är definitivt glad att jag har sett denna subkulturella kultpärla!

”Hedwig and the Angry Inch” är alltså berättelsen om Hedwig, som föds i den östtyska delen av Berlin och förälskar sig i en amerikansk soldat på fel sida muren. På den tiden är Hedwig en ung, tämligen androgyn man vid namn Hansel och det är den amerikanske soldaten som kommer på idén att hen ska byta namn – och kön! – för att de ska kunna gifta sig. Det är kärlek. Det är enda vägen ut. Men operationen blir inte så värst lyckad. Kvar blir en bit kropp som Hedwig kallar sin ”angry inch”. Dessutom faller Berlinmuren strax efter att Hedwig har kommit till USA, så hon hade kunnat komma ut på helt andra sätt. Och trots att Hedwig har trott att hon/han/hen måste vara kvinna för att kunna bli älskad av en man så blir hon/han/hen övergiven av sin make för – en man.

Hedwig börjar göra musik och spelar på små barer när hon inte passar barn. Hon träffar en yngre man och de inleder en kärlekshistoria och skapar musik ihop – men han överger henne och stjäl hennes musik. Med den blir han berömd och rik, trots att låtarna berättar hennes livshistoria. En stor del av filmen utspelar sig på små sunkiga barer där Hedwig spelar sina låtar samtidigt som hennes advokat försöker processa mot stölden av allting hon har skapat.

Hedwig är bitter. Hon är inte enkel, vare sig till sin könsidentitet eller sin personlighet. Hon kan kanske inte sägas vara en hon men det är ändå så hon själv beskriver sig. Vad hade Hedwig egentligen velat om ingen annan hade bestämt hur hon skulle omforma sig? Det vet vi inte, men mot slutet av filmen återgår hen till mer manliga uttryck. Hedwig har aldrig själv fått ta reda på eller avgöra vem hen är.

Detta är alltså en musikal. Den som spelar Hedwig, Cameron-Mitchell, är också musikalens skapare (och regissören bakom Shortbus!). Alla skådespelare gör ganska extremt bra prestationer med tanke på att detta aldrig försöker vara någon perfekt Hollywood-film. Musiken har bra texter och bra flyt och soundtracket fungerar bra på egen hand – men aldrig fristående från Hedwigs historia.

Bland musiknumren märks ”Origin of Love”, där Platons idé om de tre ursprungliga könen ges en ordentlig utarbetning, ”Angry Inch” som är härligt rockig, ”Tear Me Down”, ”Wicked Little Town”, ”Wig in a Box”…

Se! Du kanske blir lita lite HatAI-nörd som jag, men det finns ingenting att ångra förutom det faktum att alltför många fortfarande inte har sett Hedwig och hört hens historia!

Shortbus (film)

Igår såg jag en film som jag har hört talas om men aldrig själv sett. Jag visste vad den handlade om – en sexterapeut som ska behandla ett bögpar som vill ”öppna upp” sitt förhållande, men när hon bryter ihop och berättar att hon aldrig har lyckats få orgasm tar de istället med henne till sexklubben Shortbus. Jag hade hört vissa scener återberättas och hade alltså någon slags uppfattning om filmen. Vad som förvånade mig var humorn – att det är så himla roligt emellanåt, men ändå vågar vara rejält sorgligt. För det är uppenbart att många av personerna mår dåligt och att det inte (bara) har med sex att göra.

Här finns många färggranna karaktärer och många färggranna scener. Monogamin är långt borta i denna film. När Jamie och James vill börja ”vara med flera” har den ene av dem vissa tveksamheter, men längre fram i filmen är alla med alla till höger och vänster och alla spärrar verkar ha släppt. På något sätt är det vackert. På något sätt är det absurt. Det är definitivt inte heteronormativt – eller så blir det ändå heteronormativt just i sin strävan att inte vara det.

Jag vet faktiskt inte. Men trots att intrigen springer fram och tillbaka mellan snabba kast och långsamma konstnärliga scener, trots att det är rörigt, så blir jag drabbad och engagerad av den här filmen. Och det är egentligen allt jag kräver. Är det dessutom en så här konstig film på gott och ont så är jag ganska såld. Faktiskt.

Weekend – filmen

Weekend är en brittisk långfilm om två män som möts på en gaybar, har sex – och kommer varandra nästan för nära, trots att alltihop bara borde ha varit ett engångsligg. Glen jobbar på ett galleri, vill bli konstnär och har en ovana att vilja spela in sina sexpartners när de talar om att ha haft sex med honom. Han vill inte binda sig och hatar smygbögar. För Glen gäller bara total öppenhet. Han pekar finger i ansiktet på alla heteros men är samtidigt pessimistisk och ganska så odräglig.

Russel är kanske lite lättare att ha sympati för. Han jobbar som badvakt, har aldrig träffat sina föräldrar utan flyttat runt i fosterhem. Han är inte särskilt öppen. Den som står honom närmast – fosterbrodern Jamie – vet om hans ”läggning”, men det är inget de pratar om. Russel är rädd och stängd. Han har en längtan efter den stora kärleken, men vet inte hur han ska sätta denna längtan i verket i en värld av att ragga på pissoarer och på högljudda klubbar där det hela tiden gäller att inte försöka stöta på de som för snygga. För bra för att vilja ha med honom att göra.

Russel och Glen är tillsammans under en helg – därav filmens titel. De har sex, tar droger och pratar om allt mellan himmel och jord. Filmen ger verkligen en känsla av ”äkthet”, att vi faktiskt ser de här männen när de är med varandra. Det känns inte som en film, det är ingen Hollywood-produktion och samtidigt försöker Weekend inte vara trovärdig på det typiska sättet. Jag har faktiskt svårt att se hur en film skulle kunna vara särskilt mycket bättre än så här. Jag njuter av både ledsenhet och glädje. Jag är kär.

9/10 !

Torka aldrig tårar utan handskar – tv-serien

Lite sent kommer här ett inlägg om de tre delarna i tv-serien ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Jag har läst första delen som bok och sågat den offentligt, men det var för att jag inte tyckte att den var särskilt välskriven som roman – historien däremot är det inget fel på. Därför hade jag höga förväntningar på tv-serien. Det kändes som att bara den mycket gripande berättades gestaltades bra i filmformat så skulle det vara alldeles perfekt. Och jo: tv-serien är mycket bättre. (Åtminstone jämfört med första boken. Andra och tredje är det få som har läst än.)

Samtidigt kvarstår en del av problemen i boken också i filmen. Övertydligheten. Symboler får inte förstås av tittaren/läsaren, de ska bankas in, gång på gång, till jag blir utled på vita älgar och handavtryck på fönster. Däremellan är det däremot bra skådespelat och underbart bra scenograferat. Alla medverkande gör ett riktigt bra jobb och särskilt förälskad blir jag förstås i Paul, där Simon Berger släpper alla hämningar i sin fjollroll, utan att bli mer överdriven än nödvändigt. Men jag ser få saker tv-serien som är direkt dåliga, förutom just den övertydliga symboliken. Däremot önskar jag – och jag tror att jag kommer att säga samma sak om böckerna när jag har läst allihop – att berättelsen hade gått mer på djupet. Utforskat birollerna ännu mer. Även Benjamin och Rasmus blir i nuläget grunda som karaktärer. De finns för att dö. Men både deras liv och deras död kunde ha gestalts mera. Mindre symboler och mera berättelse. Ett djupare utforskande av alla de väldigt intressanta personer som träder fram och sedan tynar bort.

Annars är detta en bra berättelse som har hittar ett bra format. Jag kommer definitivt att knalla till Stadsteatern och se ”Ömheten”, samma historia fast i pjäsform och skriven av Gardell redan på 80-talet. All debatt som har blivit kring Gardells stundom något klumpiga uttalanden i intervjuer lämnar jag därhän, för det har inte särskilt mycket med själva ”Torka aldrig tårar” att göra. Däremot är det kul att läser man 7 intervjuer så säger Gardell exakt samma saker. Kunde de inte bara ha gjort en intervju och kopierat?

”Torka aldrig tårar utan handskar” är en tv-serie som jag kommer att se om, som jag grät när jag såg, blev arg när jag såg, blev glad och ledsen och rörd och verkligen levde mig in i när jag såg. Bättre betyg än så är svårt att ge. Visst, det här är inte en ny ”Line of Beauty” eller ”Angels in America”, men det är en väldigt bra, välspelad, välgjord tv-serie och jag tror att den behövde göras just nu. Sedan hoppas jag ändå, som jag har sagt i andra sammanhang, att vi både kan minnas 80-talet och se att aids-katastrofen idag äger rum i en ännu större skala. Bara inte just här.

Line of Beauty. Igen.

Jag har sett den brittiska tv-serien ”Line of Beauty”, baserad på Alan Hollinghursts roman med samma namn, för fjärde gången och bara måste skriva lite om hur bra den fortsätter att vara. Det faktum att aids och homosexualitet spelar en ganska stor roll, samtidigt som helt andra teman upptar stort fokus. Klass och identitet är bärande bjälkar. Det handlar om Nick, men det symboliska efternamnet Guest, som flyttar in hos en rik familj där fadern är politiker – Tory under Thatcher-regimen i åttiotalets England. Nick lever vid sidan av, men känner sig inkluderad. När saker börjar rämna är det dock tydligt på vilken sida av normerna kring klass och sexualitet som han egentligen hör hemma.

Det är så välspelat. Dan Stevens i huvudrollen visar hur mycket som helst med sitt ansikte, han behöver egentligen inte säga så mycket. Och alla andra roller sitter också precis där de ska, särskilt Hayley Atwell som Cat, dottern i familjen. Cat är bipolär av den sorten som ogärna sköter sin medicinering och hennes sjukdom är en motor för handlingen. Det här är en skådespelare som lyckas spela både deprimerad, manisk och skedena däremellan med stor precision.

Och nu har jag äntligen lånat hem boken.

Har du sett Line of Beauty? Om ja: blev du lika betagen? Om inte: Do!

Print screen