Anteckningar från ett demensboende 5

Peter är en sådan dement som bara kan säga svordomar. Som har en spastisk kropp. Som måste vara fastspänd i rullstolen med läkarordinerat grenbälte och som vi dessutom sätter vid ett bord med låst rullstol. Det är inte humant, men det är det enda som fungerar. Är rullstolen olåst rullar Pär sig själv framåt hela tiden. Äter allting inom räckhåll, vare sig det är ätbart eller inte. Står rullstolen låst vid ett bord försöker han först putta undan det med all kroppskraft han kan uppbåda och när det inte fungerar lägger han huvudet på armarna och sover. När jag ska mata honom blir han arg för att jag väcker honom, arg för att jag drar upp honom från bordet, så fort jag låser upp rullstolen för att få honom i en position där jag kan nå honom med skeden försöker han enträget rulla iväg och det blir en brottningsmatch i styrka – men så fort maten kommer in i munnen äter han girigt, nästan aggressivt, som en naturkraft. Men idag händer något oväntat. Medan jag gör i ordning första skeden tittar Peter på mig och säger ”Varför tar du inte chansen att vinna 11000 på Aftonbladet?” ”Jodå, den chansen tar jag gärna”, skrattar jag men vidare dialog är inte möjlig, Peter har öppnat munnen och väntar bara på en sked och en sked till. Jag skulle kunna mata honom i all oändlighet men när tallriken är tom måste jag rulla bort honom till bordet igen och så fort jag låst rullstolen somnar han där. Med huvudet på sina korslagda armar.

Merit försöker ge mig sin bibel. ”Den behöver jag ju inte. Jag har en större.” Och jag lyckas omöjligt förklara för Märta att jag inte kan, inte vill, inte får ta emot hennes konfirmationsbibel. Vare sig hon behöver den eller inte.

Merit vill ge mig sin halvätna kaka. Jag tackar nej. Hon insisterar. Jag lägger den i en servett och låtsas äta den, låtsas tycka att den är god, fastän jag egentligen gömmer undan den i servetten. Merit går på det och blir glad. Jag känner mig falsk och går därifrån. Märta sitter kvar och pratar. Märker inte att jag gick.

Det är kväll. Som alltid sitter Lina uppe – eller snarare, vandrar omkring och skriker. Hon förstår inte varför vi har låsta dörrar till blöjförrådet och personaltoaletten. Vi får inte låsa hennes dörrar! Hon förstår inte varför min kollega har låst in sig på personaltoaletten för att byta om när Lina ville prata med henne. Hon förstår inte att vi ska gå hem. Att vi ska lämna henne. Att det finns nattpersonal, färre, men de finns i alla fall. Lina skriker för full hals när vi låser upp utgången och går. ”Lämna mig inte! Ni kommer att få ångra er! Gå inte!” Och dörren slår igen bakom oss med en smäll. Imorgon när vi kommer har Lina glömt allting – men nu, just nu, står hon ensam med sin rollator mitt i korridoren och skriker antagligen fortfarande.

Anteckningar från ett demensboende 4

Jag ska duscha Lina. Hon är mycket dement och har lätt för att bli aggressiv. Jag har mina kollegors uttryckliga order om att gå därifrån direkt om hon protesterar, om jag insisterar kommer hennes vrede att dominera avdelningen i flera timmar framöver. För att komma in till Lina tvingas jag hämta nyckeln på systerexpeditionen – varje rum går att låsa inifrån och Lina är en sådan som försöker hindra oss från att komma in – vilket visar sig vara lättare sagt än gjort eftersom ronden pågår och Marco, min kollega för dagen, säger att jag absolut inte kan störa läkaren. Till sist är dock ronden över, jag kan kvittera ut nyckeln och komma in till Lina. Hon ligger och sover. Klädd i stövlar och plastförkläde väcker jag henne och frågar om hon inte till tvätta håret. ”Jo. Jo. Men jag måste väl inte ta av mig kläderna?” Jag säger att jo, det är nog bäst, de blir så blöta annars. Hon följer, nyvaken och smått förvirrad, in i badrummet och efter en del om och men är hon naken på duschpallen, redo. Jag låter vattnet bli varmt. För varmt, säger Lina, men när det väl har blivit lagom njuter hon av hettan och fukten. ”Kan jag inte få bada hela dagen?” Tyvärr inte. När hon har kommit till sin säng igen och ska ta på sig byxorna börjar hon plötsligt störtgråta. Tårarna skvalpar på den nyss avtorkade kroppen. Brösten. Låren. ”Jag har uppfostrat mina barn och nu kommer de aldrig hit. Jag får aldrig träffa dom. De vill inte se mig längre.” Jag kramar Lina, mitt plastförkläde mot hennes linne. Jag klappar henne på ryggen och önskar att jag inte hade vinylhandskar på händerna.

Jag nattar Margot, ännu en gång. Den vanliga visan om var mamma är. Och så mitt i allt: ”Vad söt du är!” Tack Margot, du är så fin. ”Vad söt du är!” Om och om igen. Det sista jag hör när hon ligger i sängen med neddragna persienner, släckt lampa och aktiverat golvlarm är just ”Vad söt du är!”

Julia, som alltid säger ”Att vara kvar. Som svar på var vi var. Utan att gå av” har ett stort plåster på näsan. Den har alltid sett svullen ut, men när jag frågar om hon ramlat och slagit sig får jag veta att hon har näscancer. Det vet dock Julia själv inte om. Hon vet väldigt lite. Inget alls, förutom sin ramsa, men om jag säger den till henne stirrar hon bara på mig som om jag vore helt vrickad.

Jag och Markus ska lyfta Signe från säng till rullstol med hjälp av taklift. Det verkar gå bra, men när Signe sitter i sin rulle och vi ska koppla loss selen från lyftanordningen visar det sig att jag har gjort helt fel – det är det vita bandet, fastsatt av arbetsterapeut för att visa vilket band (svart gult rött) som ska användas, som sitter fastsatt. Det är potentiellt livsfarligt. Min kollega bara skrattar. Själv vill jag kräkas, hoppa ut genom fönstret och säga upp mig. Men det som stör mig mest är att jag inser att jag själv känner att skammen för hur Marco tänker om mig är värre än den fara som Siri svävade i när vi lyfte henne.

Anteckningar från ett demensboende 3

”Gullungen min. Sötnos. Fina, fina du!” säger Margareta och ler mot mig. Vi växlar en kram. ”Här är en liten tablett som du ska ta, Märta, så att du mår bra” och som jag misstänkt skulle bli fallet så växlar Märtas mentala väder från solsken till åskstorm inom loppet av en tusendels sekund. ”Jävla hora!”, ropar hon. ”Du är en djävel och en apa i samma kropp. Och det är den värsta kombinationen som finns.” Och jag vet vad det betyder. Att nu kommer Margareta skrika i timmar. Svordomar. Hotelser. Hon kommer att följa efter oss. Så blir även fallet. Tills Margareta, mitt i korridoren, mitt i en kaskad av eder, ser snopen ut och säger ”Jag behöver ju kissa”. Jag visar henne var hennes badrum ligger och sedan är vi bästa vänner igen.

Margareta har vägrat ta sina tabletter. Vi ber syrran gå in till henne och göra ett försök. Syrran kommer tillbaka någon minut senare och säger att jodå, tabletterna slank ner, inga problem. ”Men det luktar starkt av avföring och hon är utan kläder på hela underkroppen. Vad har hänt egentligen? Har ni ingen koll på henne?” Jag rusar till Margaretas rum och där ligger en blöja full med bajs på golvet. Kjol och strumpbyxor är smutsiga och slängda i ett hörn. Jag får hjälpa Margareta att tvätta sig. Hon har ingen aning om vad som har hänt.

Det är några minuter kvar till rapporten när larmet går på rum 125. Jag öppnar dörren, beredd på att Maj-Gun ska behöva hjälp med packningen – hon åker hem från korttids idag – eller kanske är det kateterpåsen som är i behov av tömning. Istället står Maj-Gun stödd mot sängen och på golvet under henne är en pöl av något som liknar brunt kiss men som i själva verket är diarré. Jag stryker rapporten ur mina planer och leder Maj-Gun till badrummet där det tar tjugo minuter att byta alla kläder, tvätta ren Maj-Gun kropp och låta henne sitta på toa ifall det skulle komma mer. Och det gör det. Tvättningsproceduren får upprepas. Som tur är kom jag ihåg tricket – hur man rullar ihop en bajsig tröja för att undvika att få bajs i håret när tröjan tas av. Filttofflorna går inte att tvätta och måste kastas. När jag är klar är rapporten nästan över, men jag hinner fråga sköterskan om det verkligen är så bra att Maj-Gun åker hem idag, ifall hon blivit magsjuk. Sköterskan ser ledsen ut och säger att det är läkemedlen Maj-Gun får för sin leukemi som leder till ”de här besvären”. Ingenting att göra något åt. När rapporten är över går jag in till Maj-Gun och vi kollar igenom väskan och garderoberna så att allting kommit med. Allting utom kläderna som snurrar runt i tvättmaskinen. Om en timme kommer Maj-Guns make hit. Hon ska få åka hem en vända av den tid som återstår.

Anteckningar från ett demensboende 2

Jag har kortklippt hår. Ser ut som en kille. Är en kille, men eftersom personalen känner mig som tjej får det bli så jag presenterar mig. Det spelar ingen större roll, de boende märker att jag är kille. Fastän jag säger mitt flicknamn, det mina föräldrar gav mig innan jag bytte, fastän jag säger att jag är kvinna så fortsätter de att kalla mig grabben, killen, pojken. ”Du försöker verkligen vara kille” säger Elsa och så är det ju. När jag sitter mittemot Ingamaj en kväll, två minuter efter att hon har sagt att hon genast ska mörda mig för att jag försökte få henne att lägga sig, börjar hon fråga om jag inte ska flörta lite med henne. ”Jag är 90 och han är 20, oj oj oj du” säger Ingamaj till min kollega, vänder sig sedan till mig och säger ”Nu har du två timmar på dig att förföra mig”. Jag har svårt att hålla kvar skrattet i bröstkorgen.

Det larmar från hissen men ingen är där. Jag måste kolla alla rymningsbenägna. Olof, Bosse, Harry. Alla är på sina rum. När jag tittar in hos Bosse passar jag på att fråga om allt är bra. ”Jo uppförandet i morse var ju så fenomenalt”, säger han. ”Städat och snabbt. Verkligen snygga skådespelarprestationer”.

Jag går in till Merit för att se efter om han bytt till nattlinne. ”Hur kom du in?” ”Genom dörren.” ”Ja det förstår jag väl, men låsen, jag har ju dubbla lås.” ”Jag har nyckel.” ”Vem har givit dig nyckeln.” ”Du själv.” Då tar det hus i helvete, hur kan jag påstå något så tokigt! Jag tar ett djupt andetag och förklarar att hon bor på korttidshem just nu. ”Ja just det, min lägenhet renoveras ju”, säger hon. Jag håller med och ber henne byta om till nattlinne. ”Men varför är jag här?” ”Din lägenhet håller på att renoveras.” ”Gör den? Nej var du fått det ifrån? Gud vilken dynga man får höra på det här jävla stället!”

Anteckningar från ett demensboende

Första gången du blir förvånad är när du ber en tant borsta tänderna och hon gör det, men först efter att ha tagit ut tänderna ur munnen. Sedan blir du aldrig förvånad mer.

Den gnagande känslan efter jobbet. Tog jag ur Edits tandproteser? Satte jag på alla golvlarm? Kommer någon att ha dött när jag kommer till jobbet nästa gång?

Nils blöder näsblod, inte bara vanligt näsblod utan strida strömmar. Jag frågar om han vill att vi kontaktar nattsyrran. Det vill han. Jag säger till min kollega. Han suckar, säger att vi absolut inte ska ringa syrran. Att Nils bara petat sönder nässlemhinnan med flit, att han gör sånt hela tiden. Jag lägger Nils, säger åt honom att fortsätta ligga, så stillnar det. När jag går på mitt bästa pass är Nils just på väg till akuten. Det är tre dagar sedan jag sa åt Nils att ligga stilla och blodet rinner. Jag hör en sjuksköterska rapportera till ambulanspersonalen att Nils har trombocytopeni – brist på blodplättar, de som ska göra så att blödningar upphör.

Jag har jobbat sedan åtta. När kvällskollegan kommer säger han: varför har Lars ett plåster i pannan? Jag säger att jag inte vet, att det satt där när jag tog upp Lars imorse. ”Vad då inte vet?” fräser min kollega. ”Du måste veta. Du blir av med jobbet annars.”

Jag kommer ut i köket. ”Gick det bra att lägga Margit?” frågar min kollega. ”Jadå”, säger jag, ”jag lyckades till och med få henne att borsta tänderna.” Min kollega tappar hakan. ”Margit? Tänderna?” ”Ja, hurså?” ”Men Margit har ju inga tänder!”

”Negerjävel, negerjävel, negerjävel” säger den demente mannen gång på gång medan ett mörkhyat vårdbiträde torkar hans penis ren från diarré. ”Jag ska döda dig” skriker en kvinna när vi vänder henne för att förebygga fler liggsår. ”Ska du mata mig?” frågar Märta. Jag säger att det ska jag. ”Men kära nån, du som är så ofantligt tjock!”

Att mata är en konst. Det gäller att bedöma hur stora tuggor personen klarar av, hur lång tid hen behöver på sig för att tugga och svälja, om personen är kinkig eller om det går bra att sleva in hur mycket mat som helst. Det gäller att läsa av ögon, käkrörelser, diffusa ändringar i minspelet. När jag matar Maria är hennes mun hungrig men ögonen djupnar av ren, blågrå förtvivlan.

Jag håller fast hennes händer, han håller isär hennes ben. Intimtvätt på dementa av den aggressiva sorten blir lätt en våldtäkt.

I början hade jag svårt att få in Ingrid i badrummet. Hon skrek och försökte vända om. Till sist förstod jag att det bara fanns ett sätt: att helt enkelt fösa in henne. Väl där blev hon lugn.

En kvinna reagerar inte när jag talar till henne. Jag försöker komma närmre, tala högre och tydligare, men hon reagerar bara med obehag. Till sist säger hon ”Jag är döv” och börjar teckna med händerna. Jag kan inte teckenspråk. Ingen här kan teckenspråk. Jag försöker säga det enda jag kan säga med tecken – bokstavera mitt namn – men trots att jag tecknar det och pekar på mig själv förstår hon aldrig vad jag menar. Jag får försöka så gott jag kan att få henne att förstå vad jag menar. Peka på munnen när det är dags att äta. Ändå känner jag den som en tyngd, tystnaden, oförmågan för oss båda att göra oss förstådda.

Bea säger ”Pattarna, battarna, attans, kattans, jävlar, hahaha!” och en förhållandevis odement dam vid samma bord ropar ”Håll käften nu!”. Jag orkar inte förklara att Bea ändå inte reagerar på andras utsagor. Judith säger hela tiden: ”Att vara kvar, för att gå av” – blandat med enstaka andra fraser, men just denna kommer hela tiden tillbaka. Jag kan inte låta bli att undra varför. Vad de orden egentligen betyder för dig. Margot upprepar ”Var är mamma?”. Vissa svarar ”I himlen”, sant förvisso men det känns ändå grymt. Även om hon inte reagerar alls på svaret så föredrar jag att gång på gång säga ”Mamma mår bra”. Då är hon nöjd i ungefär 30 sekunder.

En gång när jag säger till Margit att hennes mamma mår bra säger hon ”Hur vet du det?” Jag svarar att jag är helt säkert. Hon blir nöjd igen, i trettio sekunder.

En annan gång ska jag lägga Margot och hon pratar på om var hennes mamma är och ber att få lägga sig hela tiden fastän hon måste på med nattlinne, byta blöja och tvättas av först. Jag har jobbat i mer än tio timmar och jag börjar bli trött. Plötsligt säger Margot ”Är du arg på mig?” och när jag svarar ”Nej, inte alls, varför tror du det?” hör jag att min röst just blev mycket mer mjuk. Jag frågar om jag lät för barsk. ”Jaaa” svarar Margot och vi fortsätter med kvällsbestyren men jag lovar mig själv att åtminstone försöka. Vill inte bli en av dem som arbetat alldeles för länge för att orka känna.