Märkliga passager hos Moodysson

I Moodyssons senaste bok, som verkligen är riktigt bra, finns ett par partier som fick mig att studsa till i läsfåtöljen.

Dels står det om Antony and the Johnsons låt där Antony sjunger ”One day I grow up, I be a beautiful woman, one day I’ll grow up, I’ll be a beautiful girl – but for today I am a child, for today I am a boy”. En låt som det är väldigt lätt att bli queermjuk i hjärtat av. Moodysson skriver dock att drömmen om att bli det andra könet är lika omöjlig som drömmen om kommunismen.

Dels står det om dokumentären Ångrarna: ”Ett tv-program om två män som opererade sig till kvinnor och sedan ångrade sig. Skär bort snoppen. Sätt dit en ny om du ångrar dig. Skär bort den igen. Allt är möjligt. Om en kvinna städar din toalett, då kan du ligga med henne, hon har inga rättigheter, hon har inga papper. Det är du och ingen annan som står i centrum, det är dina känslor som är sanningen, du behöver aldrig rannsaka dig själv. Vill du nånting så är det bara att göra det, du har alltid rätt, grubbla inte, känn ingen skuld, om du stöter på motstånd väljer du bara en annan väg. Behöver du en ny njure kan du köpa en i Pakistan. Behöver du en bebis kan du hyra en livmoder i Indien. Behöver du en ny fru kan du köpa en i Ukraina.”

Könskorrigering i samma andetag som att våldta städerskor och köpa fattigas njurar – med mera. Och allt verkar vävas samma av att ”Det är du och ingen annan som står i centrum, det är dina känslor som är sanningen”. Och jo, transsexuella hävdar ju just att deras självbild och självuppfattning väger tyngre än omgivningens. Men är det nödvändigtvis fel? Och är det verkligen ett så klockrent exempel på egocentrism?

Dessutom har Moodysson ganska fel om att ”allt är möjligt”. Att operera bort en penis är möjligt för den som känner en stark motvilja mot sin kropp och sin könstillhörighet. Resultatet blir en hyfsat välfungerande vagina, om än utan förmåga till lubrikation. Operationer för att skapa en penis är ett helt annat kapitel. Det finns metoder, men resultatet är så pass dåligt att inte ens utredningsteamen kan rekommendera de ingreppen. Du får en penis som inte går att kissa med, som inte kan få stånd eller över huvud taget ändra storlek, etc.

Och Ångrarna är faktiskt – om jag har förstått saken rätt – en ganska sorglig historia om hur identitetssökande kan leda människor helt fel. Det handlar inte om människor som för nöjes skull har opererat sina kroppar. Det handlar om människor som verkligen trodde att det de ville göra skulle förändra deras liv till det bättre. Och så blev det inte så och det kan faktiskt aldrig göras ogjort.

Det skulle vara kul att veta om Moodysson bara var a) bitter över samtiden, b) dåligt påläst eller c) faktiskt menade någonting djupt med den här passagen. Men det lär vi väl aldrig få veta. Tyvärr.

Bengt Martin – Trilogin om Bengt

Det är lätt att tro att böckerna om Bengt, utgivna 1977-1979, handlar om Bengt Martin själv. En jämförelse med Martins självbiografi, Jag ångrar ingenting, visar dock att bara vissa saker är gemensamma – och dessa saker skildras på helt olika sätt. När Bengt Martin i självbiografin skildrar en resa till Tyskland strax efter andra världskriget handlar det främst om hur han bröt samman psykiskt. Dessutom åkte han dit med en älskare som han haft en relation med ganska länge och det var inte heller hans förste partner. Bengt i Bengt och kärleken, däremot, åker till Tyskland med en killkompis. Utan att känna någon sexuell eller romantisk attraktion gentemot killkompisen, Måns. I Tyskland upptäcker de dock att de älskar varandra och de blir ihop. Inget psykiskt sammanbrott och inget sex. Kan detta månne ha att göra med att trilogin om Bengt riktar sig till ungdomar…?

Det finns också andra skillnader i denna mycket förskönade trilogi. Första delen, Pojkar ska inte gråta, handlar om hur Bengt är vän med ett tvillingpar: Björn och Gudrun. Båda älskar Bengt, men vem älskar han? Han blir ihop med Gudrun och försöker ha sex med henne, men får inte stånd. Björn får leukemi och dör, men först kysser han Bengt. Detta är alltså en fjorton-femtonårig Bengt utan insikt om sin homosexualitet och helt oskyldig på det sexuella planet – åtminstone vad gäller samkönad sexualitet. Bengt i självbiografin Jag ångrar ingenting debuterar sexuellt i tolvårsåldern och inser sin homosexualitet inte långt därefter. Ändå har ungdomsböckerna om Bengt baksidor signerade av Bengt Martin där huvudpersonen omtalas i första person: ”jag”. Den självbiografiska prägeln är uppenbar. Och ändå är berättelsen så långt ifrån autentisk som det går.

I tredje boken om Bengt, Ljuva femtiotal, bor Bengt ihop med Måns. Bengt börjar på teaterskola och kommer ut inför kamraterna där. Han lär känna en ung kvinna som efter en våldtäkt blir med barn och sedan dör i en illegal abort. Det är starkt skildrat. Det är också i denna bok som vi första gången får läsa några meningar om att Bengt och Måns har sex. Vilket alltså kan jämföras med ganska rikliga sexuella inslag i Bengt Martins vuxenböcker.

Omslagen är också intressanta. Omslaget till Pojkar ska inte gråta visar Bengt med Björn och Gudrun. Båda tittar på Bengt, men han tittar på Björn. Omslaget till Bengt och kärleken visar Bengt och Måns med armarna om varandra. Så långt allt väl. Men omslaget till Ljuva femtiotal visar Bengt med en blond kvinna. Samtidigt som baksidestexten talar om Måns som Bengts ”bästa vän”.

Det intressanta med Bengt Martins böcker är just att de självbiografiska inslagen hela tiden förändras. Vissa saker kommer tillbaka gång på gång: faderns död, den dysfunktionella relationen till modern, flytten till en moster/faster, resan till Tyskland, etc. Men skildringen är inte stabil. Martin verkar ha varit fullt medveten om det omöjliga i att skriva autentiskt – och han använde det till sin egen fördel, som en ständig förvandling av det som ändå inte kan spikas fast.

Bengt Martin – Trilogin om Joakim

Bengt Martin – Sodomsäpplet
Betyg: 8/10 !

Bengt Martin – Nejlikmusslan
Betyg: 7/10

Bengt Martin – Finnas till
Betyg: 8/10 !

Böckerna om Joakim, utgivna 1968-1970, är uttalat fiktiva även om vissa likheter finns med Bengt Martins egen livshistoria. Första boken, Sodomsäpplet, handlar om Joakim som är utanför i skolan och har en allt annat än välfungerande relation till sin mor. Han har komplex för familjens fattigdom, komplex över sina feminina karaktärsdrag och en sorg över den döde fadern. Joakim inser att han kanske är bög. Men hur vet man? Jo, när Joakim träffar en äldre man på sitt sommarjobb, då vet han. De inleder en sexuell relation som Joakim tror ska vara för evigt – sanningen är att han bara är en kropp på genomresa för partnern, Nick, som dessutom inte är särskilt trogen. Det faktum att Joakim bara är sexton år gammal gör att Nick riskerar straff för relationen (det rådde på denna tid en 21-årsgräns för samkönade sexuella relationer). När Nick misstänker att deras chef förstår relationen gör han slut med Joakim. Och Joakim reagerar som är brukligt i tidiga böcker om homosexualitet: han försöker ta livet av sig. Men överlever. Så långt innehållet i Sodomsäpplet, som är otroligt välskriven.

I Nejlikmusslan kommer Joakim sakta tillbaka till livet. Han bor hos en moster som är ganska märklig och manipulativ. Han raggar i parker och träffar, på en fest för homosexuella, en äldre läkare som han inleder en relation med. Han vill flytta in hos Björn, men det går inte. Ålderskillnaden är fortfarande illegal – och ingen får veta. Joakim blir misshandlad av klasskamrater och genomgår en kris där han börjar missbruka lugnande medel. Joakim blir nämligen aldrig någon harmonisk eller lycklig individ, vilket får mig att tro att Bengt Martin i böckerna om Joakim ville visa att detta inte var möjligt i den tidens samhälle.

I Finnas till reser Joakim till Tyskland med Bengt. Joakim bryter ihop psykiskt och de måste åka hem. Väl hemma visar det sig att Joakim moster har fått reda på förhållandet. Joakim blir utkastad och måste låta Björn betala honom så att han kan hyra ett rum. Han råkar hamna hos en före detta dansös vars son är homosexuell och för första gången möter Joakim en heterosexuell person som accepterar honom helt och hållet som den han är. Joakim börjar på teaterskola, kommer ut så smått och spelar bög i en film. Ungefär så.

Böckerna om Joakim är en viktig och alldeles för ouppmärksammad del av den svenska HBT-litteraturhistorien, men de är värda att läsas inte bara på grund av sitt historiska värde utan också för att de är bra, kvalitativa, välskrivna skildringar av en skicklig författare i sitt esse.

Inger Edelfeldt – Duktig pojke

Betyg: 8/10

Edelfeldt började skriva sin debutbok i artonårsåldern och den publicerades 1977, när hon var 21 år gammal. Boken ifråga heter Duktig pojke och den utkom på Bokád förlag, som gick i konkurs några år senare. Duktig pojke räknas som en av de tidigaste och viktigaste komma-ut-romanerna i svensk litteraturhistoria. Den handlar om en ung man, Jim, som upptäcker att han blir kär i killar men inte vågar inleda någon relation. Han möter dock Mats och de blir ett par. Mats får Jim att ompröva allt det han tidigare har tagit för givet. Måste Jim dölja sina känslor? Måste han göra lumpen och studera vidare på universitet? Måste han gå i sina föräldrars medelklassheterofotspår? Jim börjar jobba, kommer ut och hittar någon form av fotfäste i tillvaron. Han blir något annat än en ”duktig pojke” som uppfyller omvärldens förväntningar.

1983, efter att Edelfeldt hade givit ut en ytterligare vuxenbok (Hustrun) och två ungdomsböcker (Missne och Robin samt Juliane och jag), skrevs Duktig pojke om och utkom igen på det större förlaget AWE/Gebers. Nu riktade sig boken dessutom till ungdomar, inte vuxna, även om Edelfeldt hävdar att det inte var bytet av målgrupp som styrde omskrivningen utan att den helt och hållet motiverades av hennes författarmässiga mognad och besvikelse över bristfällig redigering när det gällde originalutgåvan. Konstateras kan att det råder vissa skillnader mellan utgåvorna. Den första har till exempel en helt annan språkhantering där den största skillnaden är ett övermått av metaforer och naturbeskrivningar. Det används en hel del slang, men ingen talspråksefterapning. I den omarbetade versionen är metaforerna så gott som bortrensade och språket är rakare, men med en hel del talspråksefterapning. Dessutom finns det en del skillnader i innehållet. Sex anspelas på ungefär lika mycket i båda versionerna, men i helt olika sammanhang och på olika sätt. En scen i slutet av boken, där Jim upptäcker några före detta klasskamrater som står på en pissoar och säger grovt nedsättande saker honom, är i den omarbetade versionen helt omskriven – OCH den äger inte ens rum i verkligheten utan bara i Jims fantasi. Dessutom har det lagts till att Jim blir accepterad av en vän som tidigare har tagit avstånd från honom, vilket gör att skildringen får en mera positiv prägel. Känslor skildras mera ingående och vissa scener har kortats ner medan nyckelscenerna, till exempel förförelsen som leder till Jims sexdebut, är mycket utbroderade.

Så det finns likheter. Och skillnader. De senare går i ett ljusare tecken. Tillsammans med omslagen, där den andra versionens omslag är mycket ljusare och mera ungdomsanpassat medan det första är helt svartvitt och väldigt dystert klaustrofobiskt, går det att se två stora skillnader: en viss förändring åt det ljusare, hoppfulla hållet och ett mera ungdomsvänligt uttryck, vad än Edelfeldt själv säger om den saken.

Till er som vill läsa en analys av ”Fröken Julie”

Jag får varje dag mer än 10 träffar på mitt blogginlägg om ”Fröken Julie”. Med 814 träffar sedan jag bytte till WordPress i år är det min näst mest visade sida. Jag vet förstås inte alls varför så många vill läsa just analyser av Fröken Julie (för sökmotortermerna visar att det är vad folk faktiskt söker på), men jag gissar att en vanlig skoluppgift är just ”Analysera Fröken Julie”. Jag får många sökningar som visar att folk försöker besvara olika litteraturvetenskapliga frågor genom att googla. Jag tycker faktiskt att det är lite fel metod. Och om ni kopierar hela eller delar eller ens idéer av min analys, så vill jag tipsa om att lärare faktiskt också kan googla. Och här är ett tips på vad ni kan skriva:

Fröken Julie är ett angeläget drama därför att utomjordingarnas uteblivna återkomst visar att blommor aldrig vissnar förrän vaserna har blivit människokroppar som skär upp halsen som Victoria Benedictsson, må hon vila i frid, o solens stora ögonlock, slut dig, amen.

HBTQ-analys: Vintervin av Katherine V. Forrest

Sex välbärgade kvinnor tillbringar en vecka på en skidort i USA. Bokens huvudperson Diana får genast nära kontakt med advokaten Lane, som de övriga kvinnorna anser vara kylig och överlägsen. Diana har just avslutat ett långt förhållande och sörjer sin före detta Jack – Lane blir den som tröstar henne, och snart har kvinnornas vänskap växt till en kärleksrelation som tvingar dem att omvärdera sig själva och livet de vill leva. Vintervin utspelar sig i USA år 1978 och gavs ut på ett oberoende, lesbiskt förlag år 1983.

Det som framförallt skiljer Vintervin från t.ex. trettiotalsromanen Ensamhetens brunn är att boken inte censurerats. Där Radclyffe Hall tvingades snickra ihop ett olyckligt ”heteroslut” kan Katherine V. Forrest låta homosexuell kärlek segra över omvärldens fördomar. Forrest kan också tala mycket frankt om sex. Vintervin är i första hand en kärleksroman, snudd på en Harlequinpocket fast för homosexuella – författaren verkar ha sett det som en mänsklig rättighet att få skriva smäktande och klichéfyllt om homosexuell kärlek. Det finns ju hur många heterosexuella kärleksromaner som helst, så varför skulle inte dito få skrivas om homosexuella? Det är kärlek och sex som står i centrum, inte politik, men visst finns här också ett politiskt budskap: författarinnan har själv berättat om hur hon försöker skadeskjuta fördomar genom att låta huvudpersonerna vara vuxna (istället för osäkra och omogna tonåringar), harmoniska (istället för ångestfyllda och plågade själar), kvinnliga (istället för maskulina) och attraktiva (istället för fula kvinnor som måste bli lesbiska eftersom ingen man vill ha dem). Boken innehåller dock en hel del hjälp-jag-är-homo-ångest och en våldtäkt. En av de andra kvinnorna i stugan pratar om ”perversa” människor som man kan anta är homosexuella. Våldtäktsmannen pratar också om feministflator – feminister är flator hela bunten. Att homosexualitet inte är helt accepterat hos omvärlden förstår man, men Forrest lägger ingen glöd på att beskriva fördomar: hon beskriver kärlek istället. Både heterosexuellt och homosexuellt sex skildras, men homosexuellt sex beskrivs som mycket bättre och mer njutningsfullt. Slutet är lyckligt.

”Vi kommer att stöta på problem, för att vi är tillsammans.”
”Ja, det vet jag. Men vi kommer att vara tillsammans.”

Direkt eller indirekt uttalade budskap i boken är dessa: Män kan inte ha sex med en kvinna på rätt sätt, män är svin, män är skitstövlar, lesbisk kärlek är mycket bättre om heterosexuell kärlek, lesbiskt sex är mycket bättre än heterosexuellt sex, man måste välja mellan män och kvinnor.

Två dockhem

Att läsa Et dukkehjem är både spännande och vackert. Replikernas språk är precist, handlingen likaså precist utmejslad. Karaktärerna känns levande, jag lär känna dem. Trots att skådespelet är nästan hundratrettio år gammal har det en tidlös dimension. I jämförelse blir Strindbergs Ett dockhem inget annat än taffligt: novellen är skriven utifrån upprördhet, för att argumentera, och här syns ingen kärlek till skrivandet. I Fröken Julie finns samma antifeministiska övertygelse, men det dramat är tidlöst. Novellen Ett dockhem är däremot bara intressant i förhållande till Ibsens original, eller i en feministisk läsning.

Hos Ibsen verkar Nora först naiv, och hennes tanklöshet provocerar mig. Sedan inser jag att stora delar av naiviteten bara är ett spel för gallerierna, ett försök att behaga äkta mannen Thorvald som vill ha henne just sådan – som vill få banna henne, bekymra sig för henne, vara roat upprörd. Han vill ha en aningslös och sorglös sångfågel som kvittrar – en dockhustru, som hon själv säger, ”ett barn”, som Kristine kallar henne. Resten av naiviteten är faktisk men kommer av brist på skolning. I dramat visar Nora, steg för steg, att hon är en människa, och att hon kan växa. Tyvärr finns det ingen höjd för kvinnor att växa sig stora i dåtidens hem, det blir som att vara tall inomhus – det går inte, man måste bli bonsaiträd, och sådan är Nora: förminskad, hindrad att utvecklas. För att bli sig själv måste hon lämna sin man och sina barn, skapa sig ett eget liv istället för det som givits henne.

Hos Strindberg ser det annorlunda ut. Den ogifta kvinnan är bara en nucka, feministen vill egentligen bli förförd av en riktig karl. Kvinnors längtan efter bildning förlöjligas, liksom kvinnor med kort hår. Tonen är högst föraktfull. Alla ojämlikheter bortförklaras och förskönas med krumsprångsargumentation. När frun i huset börjar tänka på sig själv ligger barnen skrikande och ovårdade, att hon försöker få en egen roll och ha sina egna intressen är en skymf mot hennes roll som mor.

Denna syn finns också hos Thorvald i Et dukkehjem: att vara mor och fru är kvinnans heligaste plikter, dem får hon inte svika. Det blev följaktligen mycket upprörda känslor i debatten efter Et dukkehjem, eftersom Nora lämnar sina barn och sviker denna heliga hustruplikt. Hon känner att hon inte är kapabel att ta hand om de små, att hon inte kan finnas där för dem. I modern tid kan vi se en liknande kontrovers i kölvattnet till Michael Cunnighams The Hours, där en av kvinnorna lämnar sin man och sitt barn för att skapa sig ett eget liv, istället för att fortsätta vara en deprimerad hemmafru. Ingenting i filmen skapade lika mycket känslostormar som just det: att en kvinna svek sitt barn. Hade det varit en man som gjort detsamma, hade det varit gammal skåpmat, men kvinnan förutsätts fortfarande vara den viktigaste föräldern, vilket är ett exempel på väldigt orättvis manssyn. Varför skulle inte mannen vara en lika viktig förälder som kvinnan?

I Et dukkehjem är kvinnosaksdebatten långt borta, även om den måste ha funnits i bakhuvudet hos Ibsen under skrivandet. Strindberg däremot verkar ha skrivit Ett dockhem bara som ett inlägg i diskussionen. Jag tror inte att denna novell övertygade några feminister om att leva upp till Strindbergs kvinnosyn – tvärtom, de måste ha känt sig mycket förlöjligade. De redan övertygade fick sig nog däremot ett gott skratt, för novellen är fyndigt skriven.

Ibsen baserade sitt drama på en verklig händelse. En av hans bekanta, Laura Kieler, lånade pengar för att kunna ta sin man till ett varmare klimat när han var sjuk. När han upptäckte att hon förfalskat namnteckningen på skuldsedeln skilde han sig och behöll deras nyfödde. Först när hon bönade och bad fick hon på nåder komma tillbaka, för barnens skull. Äktenskapet blev dock aldrig lyckligt igen och mannen kunde inte se att hon handlat av kärlek, för att rädda honom. I verkligheten lämnade Nora alltså inte sina barn. Att hon gör så i pjäsen beror på inflytanden från en viss Camilla Colette, vän till Ibsen och feminist, som gjorde sitt bästa för att påverka hans skrivande. Hon övertygade honom om att Nora inte skulle porträtteras som ett offer utan som en stark kvinna – vilket skrämde och upprörde såväl Strindberg som åtskilliga andra. En stark kvinna kunde ha handlat på andra sätt, utan att lämna sina barn, men Ibsen valde att låta Nora gå sin väg, ut i natten, fri på det ensamma sättet.

Symbolisk personskildring i Madame Bovary

I Madame Bovary är det sällan vi får ta del av karaktärernas känsloliv utan att liknelser finns med i bilden. Därmed tar min analys av personskildringen i Madame Bovary en omväg via stildrag.

En liknelse är retorisk och likställer två begrepp med varandra genom ett jämförelseled. En symbol har både en konkret och en djupare innebörd. Även liknelser och yttre tingens som står i relation till inre kan sägas vara symboler. När liknelser beskriver abstrakt känslor genom något konkret, eller när ett klädesplagg kontrasteras mot/harmoniserar med det inre, väcker det konkreta associationer till något svårgripbart.

I Madame Bovary används liknelser för att levandegöra känslor. Emmas liv är ”kallt som en vind med fönster mot norr”. Hon solar sig i kärleksförklaringar ”liksom man sträcker sig av välbehag i en uppvärmd bastu”. Här förnyas bilden av kärlek som värme och kärlekslöshet som kyla.

De olika personernas karaktär visas ofta via ting. Charles beskrivs i mössan han bär första dagen i skolan. Mössan, i sin ”stumma fulhet”, är lika patetisk som ”uttrycket i en idiots ansikte.” Här fångas indirekt Charles dumhet, tystlåtenhet och patetiska framtoning.

Emmas kärlekslängtan och inre strid beskrivs i hennes ”prudentliga” klännings vars ”stela veck” döljer ett stormigt hjärta. Här får vi en kontrast mellan det yttre skenet (Emma verkar prudentlig och stel) och hjärtat som inte syns och står för det inre.

Rodolphe beskrivs via gamla kärleksbrev som luktar mögel och vissnade rosenblad. Kärlekens främsta symbol, rosen, är vissen. Mögeldoften visar Rodolphes inre röta.

Rodolphes hjärta beskrivs som en skolgård där så många barn trampat att ingenting kan växa, men till skillnad från en skolgård finns där inga klottrade namn. Kvinnorna lämnar inga avryck, hans kärlek är utan liv.

Symbolen är konkret men väcker associationer till något svårgripbart. En hästsymbolik finns på sidan 135, där ”ystra hästar” dras till ston. Stona reagerar inte utan väntar på att fölen ska dia, ”fridsamma och sedliga”. (I originalet står inte sedliga, bara ”paisibles”, lugna.)

Flaubert indikerar inte att denna scen ska läsas symboliskt, men här finns en kontrast mellan stona och Emma som går förbi med Rodolphe. Emmas förhållande till dottern är långtifrån denna idealbild av mor och barn. Genom stona får vi en skildring av hur Emma borde vara enligt normer och ideal.

Dissektionen som författarstrategi i Madame Bovary

Berättaren i Madame Bovary säger, apropå att Emmas banala fraser uttrycker äkta känsla, att människan använder språket ”som en spräckt kastrull, på vilken hon trummar melodier som på sin höjd kan komma en björn att dansa”, när hon vill ”locka stjärnorna att gråta”. Stycket beskriver romantiskens estetiska strävan – ”locka stjärnorna att gråta” – men beskriver denna strävan som omöjlig. Vi kan bara använda språket på ett dysfunktionellt (spräckt) sätt.

Flaubert bygger ofta upp en romantisk stämning och krossar den. När Emma känner något som liknar kärlek för Charles, slås hon av att han faktiskt har vackra tänder. Här åstadkoms en icke-romantisk stämning genom att ovanliga utseendeattribut kallas vackra.

När Emmas lik ska göras i ordning strömmar svart vätska ur munnen, men Flaubert tar udden av möjligheten till skräckromantik med utropet ”akta klänningen!”. Emmas pappa säger, efter en monolog om sin sorg, att svärsonen inte ska oroa sig – han ska ändå få en julkalkon varje år.

När Emmas unge beundrare Justin begråter henne på kyrkogården byggs en romantisk, klichénära stämning upp. Det är mitt i natten, den unge mannens hjärta vill brista av bitterljuv sorg. Dödgrävaren öppnar grinden, ser Justin fly och tänker att han har upptäckt vem som stjäl potatisen han sått mellan gravarna. Återigen flyttas fokus från Emmas död till tingen.

Så här tänker utmätningsmännen som går igenom alla ägodelar i Emmas hem: ”Hela hennes existens utbreddes i sina intimaste detaljer för dessa tre herrars blickar, ungefär som ett lik som dissekeras.”

En dissektion utförs inför åskådare i vetenskapligt syfte. Det finns paralleller till naturalismens vetenskapliga syn på skrivandet. Jag ser detta som Flauberts beskrivning av sin författarstrategi – han dissekerar Emma, utbreder hennes existens i dess intimaste detaljer inför läsarens ögon, i vetenskapligt och konstnärligt syfte.

Madame Bovary är en obduktionsrapport där alla detaljer står objektivt nedtecknade. Särskilt i beskrivningen av Emmas död och tiden närmast efter excellerar Flaubert i konsten att avslöja skoningslösa detaljer. Charles mamma gläder sig åt Emmas död. Alla har tråkigt på likvakan.

Apotekaren sticker den döda i tinningen med saxen när han ska klippa av en hårlock åt Charles. Charles beställer tredubbla kistor, men en av dem är för stor och måste packas med tagel från en gammal madrass.

Det som kunde ha blivit romantiskt (hårlocken, kistorna) raseras. Flaubert visar möjligheter till högstämdhet men väljer andra infallsvinklar i realistisk och naturalistisk anda.

Dr Jekyll, Mr Hyde och psykoanalysen

Freuds efterföljare Carl Jung talade inte om detet, jaget och överjaget utan om persona och skugga. Persona är namnet på antikens teatermasker i antiken, och likt en mask döljer personan vårt inre både för andra och för oss själva samtidigt som vi får en fasad att visa upp. Skuggan är det omedvetna, det vi har inom oss men inte vill vara medvetna om och som vi är rädda för att andra ska se. Vi är hela tiden så desperat angelägna om att andra inte ska bli medvetna om våra tillkortakommanden, vi vill vara perfekta och därför håller vi upp personans mask.

I Robert Louis Stevensons bok ”The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde” är det ovanligt tydligt vad som är persona och skugga – boken är ett klassiskt exempel på splittrad personlighet. Den korta romanen handlar om Dr Jekyll som förtärs av dåligt samvete på grund av sina synder. Doktorns persona är hans yrkesroll: att hjälpa sjuka. Han har lyckats till synes väl med att med att anpassa sig till omgivningens normer och är därför mycket respekterad och väl ansedd i det artonhundratalets London där han praktiserar och dinerar sina vänner.

Långsamt börjar fasaden krackelera runt denne gentleman och hans goda vän Mr Utterson försöker förstå var felet ligger. Varför skyddar Henry Jekyll en viss Edward Hyde trots att denne misshandlat ett litet barn? Mysteriet tätnar för varje kapitel, särskilt när Mr Hyde försvinner efter att ha mördat en parlamentsledamot och Dr Jekyll inte är sig själv längre.

I slutänden visar det sig att Jekyll försökt göra sig helt och hållet god genom att tillreda en trolldryck, men istället gör drycken att han förvandlas till Edward Hyde, sitt ondskefulla jag. Robert Louis Stevenson menade nämligen att alla människor har både en god och en ond sida: alla är kapabla till både ont och gott.  Att bara vara god är smärtsamt, eftersom det kräver avkall på begär, och den smärtan orkar Dr Jekyll inte bära.

Edward Hyde är sannerligen en skugga av Henry Jekyll: han njuter av att döda och synda, hans blotta uppsyn inger obehag hos andra. Namnet Hyde är en omskrivning av ”hide”, dölja, så som vi döljer vår skugga. Men Hydes impulser undertrycks inte, så som skuggan undertrycks hos en vanlig människa, utan levs ut nattetid medan Jekyll fortsätter att visa upp sin persona. Snart går det dock inte längre – Henry Jekyll börjar förvandlas spontant till Edward Hyde och måste ta trolldryck för att bli sig själv. När han får slut på en viktig ingrediens inser han att han är dömd till evig ondska och begår självmord.

”The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde” är berättelsen om hur det skulle kunna gå ifall allt som vi gömmer i vår skugga visades upp. Andra skulle bli äcklade, så som omgivningen blir av Edward Hyde, och i slutänden skulle vi gå under. Dr Jekyll försöker komma undan det ständiga kriget mellan persona och skugga genom att skilja dem åt, men inser försent att vi måste leva med våra olika sidor, måste kämpa med det omedvetna, våra impulser och begär. Dr Jekyll kan aldrig stå emot sina impulser att ”synda” – vilka synder det rör sig om berättar boken aldrig – och när han blir Edward Hyde är det en lättnad för honom att vara en helt annan person i syndens stund, särskilt som han då kan låta bli att ”synda” i sin roll som Dr Jekyll. För Henry Jekyll är den totala ondskan det pris han måste betala för att få vara fullkomlig – och priset är för högt.

Det är en vanlig tolkning att Stevensons bok är mycket färgad av den viktorianska tid som rådde då boken skrevs. Samhällets normer var många och strikta, vilket ökade pressen på människor och fick dem att känna sig som syndare. Det är också denna viktorianism som gav upphov till Freuds psykoanalys och i förlängningen till Carl Jungs lära.