Jag har sett den brittiska tv-serien ”Line of Beauty”, baserad på Alan Hollinghursts roman med samma namn, för fjärde gången och bara måste skriva lite om hur bra den fortsätter att vara. Det faktum att aids och homosexualitet spelar en ganska stor roll, samtidigt som helt andra teman upptar stort fokus. Klass och identitet är bärande bjälkar. Det handlar om Nick, men det symboliska efternamnet Guest, som flyttar in hos en rik familj där fadern är politiker – Tory under Thatcher-regimen i åttiotalets England. Nick lever vid sidan av, men känner sig inkluderad. När saker börjar rämna är det dock tydligt på vilken sida av normerna kring klass och sexualitet som han egentligen hör hemma.
Det är så välspelat. Dan Stevens i huvudrollen visar hur mycket som helst med sitt ansikte, han behöver egentligen inte säga så mycket. Och alla andra roller sitter också precis där de ska, särskilt Hayley Atwell som Cat, dottern i familjen. Cat är bipolär av den sorten som ogärna sköter sin medicinering och hennes sjukdom är en motor för handlingen. Det här är en skådespelare som lyckas spela både deprimerad, manisk och skedena däremellan med stor precision.
Och nu har jag äntligen lånat hem boken.
Har du sett Line of Beauty? Om ja: blev du lika betagen? Om inte: Do!
juli 18, 2012 kl. 10:21 f m
ja! betagen! (bara sett, inte läst)
juli 18, 2012 kl. 6:43 e m
Lätt att bli betagen!!!
juli 18, 2012 kl. 5:47 e m
Jag älskade Line of Beauty när den gick på tv för x antal år sen. Aldrig läst boken, borde göra det.
juli 18, 2012 kl. 6:43 e m
Ja, det känns som ett bra steg! Hojta till om du vill ”låna” serien och se den igen, vi har den.
juli 19, 2012 kl. 3:31 e m
Ja, jag såg TV-serien och blev, som du, HELT betagen!!!
juli 20, 2012 kl. 10:00 e m
Lätt att bli
juli 20, 2012 kl. 8:05 e m
I wasn’t impressed at all. The film as such was rather shallow when it comes to gay issues: they were rather pushed aside by borring upper class England themes. The protagonist, at least in my opinion, was outstandingly pretencious, somehow lacking his own personality, always doing things he was either expected or asked to do. He wasn’t able to express his own opinion neither was he able to convince the viewer that he is something more than a shadow or a figure modelled by his hosts. All in all, neither political scene nor the gay world was portrayed in an intriguing way.
Okay, I shall die now
juli 20, 2012 kl. 10:03 e m
No, you shall not die – not at all. But it is quite interesting, I think, that I enjoyed the things you criticize. I like when the gay issues are not the main or only focus, when they rather come with all the rest. And I like Nick as a character, because I don’t think (main) characters have to be strong personalities – the point is that he blends in and feels accepted by accepting everyone else, but in the end, he is not included and have to break up from everything he has come to depend on.
augusti 9, 2012 kl. 8:43 e m
Nja, jag har både läst och sett, utmärkt som alltid när gäller Hollinghurst, men betagen kan jag knappast säga att jag blev. The swimming pool library förblir hans bästa bok. Om du är intresserad av Henry James rekommenderar jag Author, author av David Lodge, mycket bättre än Toibins bok på samma tema, Mästaren.
augusti 9, 2012 kl. 8:50 e m
Jag har nog verkligen blivit betagen, eftersom jag sett serien 5 gånger… men sådant är så olika. Tack än en gång för tips, men är inte Lodge mest en humoristisk författare? ”Mästaren” (det lilla jag har läst) verkar inte så himla bra, nej.
augusti 14, 2012 kl. 3:06 e m
Lodge är långt ifrån enbart en humoristisk författare. Mästaren är dock enbart tråkig, även om den inte är dålig. Båda böckerna är väl värda att läsa, och särskilt ihop eftersom de kom ut samma år och i stort sett beskriver samma skede. Ursäkta sent svar, jag missade den där svarsrutan. ^^;
augusti 19, 2012 kl. 5:30 e m
Ingen fara med sent svar
OKej, jag ska se om jag läser dem någon gång 