En av alla dessa könsförvirrade dagar på biblioteksjobbet. Jag blir felkönad av en kollega. ”Vi pratade om internförkortningarna inom Stockholms stadsbibliotek igår när du var ledig, vad SKÄ står för, och jag sade till Marie-Louise att ’Vi borde fråga Sebastian, för hon borde ju veta’.” Jag förklarar att jag vet vad SKÄ står för (Skärholmen). Jag orkar inte förklara att jag inte är en hon. Jag går vidare, förbi en hylla, får syn på en bok jag vill ta med mig hem, går till en personaldator och öppnar utlåningsfunktionen. Passar på att kolla mitt konto.
Förfallodatum. Antal lån i år. Ser att jag står som Kvinna. Jag blir förbannad. Jag vet att den klassificeringen sker automatiskt, utifrån personnummer, men jag har faktiskt gått in och ändrat den. Jag vet att det sker automatiska uppdateringar av uppgifterna men i mitt konto på Stadsbiblioteket har könet aldrig ändrats bort från det jag valde, det har jag hållit noga koll på under det halvår då jag jobbade där. Nu ändrar jag till man igen. Det är det enda jag kan göra. Logga in med jämna mellanrum och hoppas på att slippa mötas av det igen. Ordet. Kvinna. Som verkar helt harmlöst men som stämplar mig som allt jag inte är eller vill vara.
Jag ankomstregistrerar barnböcker. Fikar en stund. På väg från fikarummet till kontoret blir jag hejdad av ett hav av dagisbarn som håller på att klä sig efter knattebion. Jag orkar inte tränga mig igenom hopen, retirerar in i magasinet istället. Därinne bland de dammiga hyllorna hör jag en av dagiskillarna säga: ”Han gick in där! Men han fick ju inte gå in där!” En annan unge instämmer: ”Nä! Det fick han ju inte!” Och jag känner mig inte berövad rätten att gå in bland böcker som inte anses vara värda exponering. Jag känner mig överlycklig för att jag har blivit uppfattad som kille. Oavsett åldern på den som benämnde mig.
Dagisflocken går iväg. Jag knatar till kontoret. Öppnar mejlen. Ett annat bibliotek, som jag har skickat lånekort till, har skrivit och klagat på att de inte har fått lånekorten ifråga. De har skickat en kopia till min kollega, Birgitta. Birgitta har redan hunnit svara. ”Jag var med i rummet när Sebastian lade lånekorten i er låda så jag vet att han har skickat dem till er. Leta lite noggrannare.” Det blev rätt. En gång till. Och jag önskar att det inte vore något särskilt med det. Att jag kunde ta det för givet.
(En text från mars/april någon gång. I nuläget är mina kollegor väldigt bra på att säga han. Säga rätt.)
juni 24, 2012 kl. 6:07 e m
Jag tror att det är svårt att få folk att förstå. Jag tror att man förstår, men ändå inte förstår som ”utomstående” för att man inte kan sätta sig in i någon annans situation hundraprocentigt även om man ibland hade önskat att man kunde det …
juni 24, 2012 kl. 7:28 e m
Ja, och instinkter är instinkter. Det är svårt att ändra på en magkänsla, hur mycket man än ”vet”.
juni 24, 2012 kl. 7:19 e m
Barn – de vet!
juni 24, 2012 kl. 7:27 e m
Kanske. Men jag misstänker att de helt enkelt tar för givet att någon med väldigt kort hår, iklädd byxor och skjorta, antagligen är en kille. Tyvärr är nog barn minst lika könsrollsdränkta som vuxna.