”Flickan (lo tilltalande) gjorde icke något lockande intryck på mig (icke och) emedan hon var ytterst osnygg och hon för öfrigt hade lindring kurtis med gårdens karlar, hvilka om hennes dygd (uttalat) uttalade sig mindre fördelaktigt. Besöken blefvo enträgnare och Hansen dref på genom att i förtäckta ordalag reta min ambition som man. Med den följd att jag slutligen efter att två gånger ha lekt med flickan, öfvade umgänge med henne en gång dock med iakttagande av preventiva åtgärder mot grossess. Följden blef att jag (forva) ådrog mig en obehaglig hudsjukdom och att jag stängde mina dörrar för flickan som nu förföljde mig en tid.” (41)
”I händelse af grossess (är) var jag både villig och skyldig åtaga mig alimenationsbidrag ehuru jag jag icke tror mig vara fadren då jag begagnat skydd, och var aldrig afsigten med min resa att undandraga mig detta alimenationsbidrag, helst de misstänkta medskyliga voro fattiga unga män.” (42 f)
Detta är alltså utdrag ur ”Promemoria för eget bruk, i koncept, ojusteradt” (Ruin 2003) som Strindberg författade 1888 efter att han hade anklagats för att ha våldtagit en 16-årig piga. (Alla konstiga ord inom parentes markerar strykningar i den handskrivna texten.) Även om pigan själv förnekade våldtäkt så är det mycket belysande att läsa styckena ovan: hur det i Strindbergs värld alltid är så synd om männen, hur han själv är så oerhört ädel och gärna betalar underhåll (kvinnan blev dock inte gravid) fastän han inte är skyldig till något annat än att ha låtit sig förföras. Och han skyddade sig ju (vilket för övrigt var väldigt otidsenligt; upplysning om preventivmedel tilläts först 1937 i Sverige även om själva bruket inte var illegalt).
Det är synd om människorna. Och särskilt om Strindberg.
