I sin bok ”Tvåkönad. Studier i den svenska hermafroditens historia” belyser idéhistorikerna Maja Bondestam den kategori av människor som idag kallas intersexuella men som historiskt sett har kallats hermafroditer. Utifrån konkreta historiska exempel, hämtade både från juridiskt och medicinskt håll, samt teoretiska texter i olika (främst rättsmediciniska) handböcker för läkare visar Bondestam att kategorin och begreppet hermafrodit har fyllts med olika innehåll och tjänat olika syften under den tid, 1600-tal till 1900-tal, som boken beskriver. Bondestam menar att det faktum att vissa personers könstillhörighet inte är lika lätt att avgöra som andras har betytt väldigt olika saker under dessa århundraden. Bondestam skildrar en utveckling, från att hermafroditen ansågs utgöra ett tredje kön men ändå var tvungen att anta ett av bara två tillgängliga genus/könsroller, och inte tilläts skifta könsposition, till att ”äkta” hermafroditism inte ansågs existera, utan bara mer eller mindre svårbedömda fall av män och kvinnor. Ett tredje, alternativt kön fanns inte längre att tillgå och hermafroditen var en sjuklig eller missbildad variant av de två erkända könen.
Under 1600-1700-talet kunde en person i hög grad själv bedöma sitt kön och enkelt byta juridisk könstillhörighet om hen hävdade sig vara hermafrodit och fick gehör för detta, vilket också blev en väg för dem som ville överskrida sin medfödda könsposition i beteende och sexuell praktik. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet spelade läkarens bedömning däremot stor roll medan individens känsla inte längre tillmättes så stor betydelse. En medikalisering hade skett och hermafroditism var inte längre främst en juridisk fråga, där det gällde att avgöra om en person skulle ha manliga eller kvinnliga samhälleliga rättigheter och huruvida hen skulle tillåtas gifta sig (och med vem), utan en fråga om medicinsk blick. En övergång kan skönjas från juridisk, till rättsmedicinsk och sedan medicinsk kunskapsdominans.
Bondestam relaterar också hermafroditen som idéperson till Linnés botaniska beskrivningar, där de flesta blommorna ansågs vara hermafroditer, samt till homo- och bisexualitetsbegreppet, som ofta har sammanblandats med hermafroditbegreppet på idéplanet – den som inte hyste rätt begär var inte heller fullt ut sitt biologiska kön, utan på något plan hermafrodit.
Boken är akademiskt skriven och riktar sig kanske främst till historiker, idéhistoriker och genusvetare, särskilt som den inte anknyter till dagens läge. Annars är den lättläst och kan säkert läsas av de flesta som är genuint intressant av historia och genus.
Jag tycker visserligen inte att begreppet hermafrodit är problematiskt i ett historiskt sammanhang, men det hade varit intressant med en diskussion om utveckling längre fram i tiden, efter insersexualitetsbegreppet – då hade boken blivit mer aktuell, även om det säkerligen inte är Bondestams syfte.
Någon dag ska jag dra lite exempel ur boken också. Enormt intressant läsning!
