Det kom inte plötsligt, det där som jag inte riktigt kan nämna vid namn. Insikt? Känsla? Beslut? Fan vet! Det kom i alla fall inte alls som någon blixt från klar himmel. Det hade växt sig starkare undan för undan. När vi började leta på nätet efter en ny bostad kan jag inte ha känt det så övertygande starkt – eller så gjorde jag det faktiskt, men vägrade ta det på allvar, vägrade se det som en anledning till att avstyra flyttplaner. Och så fortsatte vi leta. I ett och ett halvt år letade vi. Trettio visningar. Och antingen var vi inte nöjda eller så vann vi inte budgivningen, men först nu fick vi vår lägenhet. En underbar trea på femte våningen med loftgång och fina välplanerade rum och välrenoverat och fräscht och luftigt och lättmöblerat och ljust och rymligt (ja, jag klipper och klistrar från mäklarens textkräk). Och det var en väldigt fin lägenhet och det som skulle bli mitt arbetsrum var ett förträffligt sådant på hela tjugotre kvadrat med hyfsat snygga tapeter. Men ändå kände jag så starkt min insikt, min känsla, mitt beslut. Starkare och starkare nu. Men inte nog starkt för att jag skulle ta bladet ifrån mun, hindra henne – mig – oss – från att skriva på kontraktet, ta lån, hindra nedpackningen av allt vi samlat på oss under sjutton års samvaro.
Till slut var vi på plats i lägenheten och skulle börja packa upp. Hon gick till badrummet, jag stod kvar i mitt arbetsrum bland alla kartonger, stoppade händerna i fickan, tog upp dem, iakttog mina nagelband – och kände plötsligt att nu. Nu var det dags. Nu kunde allting berättas. Ja, så fort hon trädde över tröskeln skulle jag se henne djupt i ögonen och bara få det ur mig.
”Det är slut. Det fungerar inte längre. Inte alls. Faktiskt inte. Jag är ledsen att omständigheterna behövde bli just dessa, men i alla fall. Jag går nu. Här, du kan ta min uppsättning nycklar så hörs vi mer om någon dag och diskuterar detaljerna, jag slafar väl hos Kristian så länge. Ja, tack för alla dessa år. Lycka till då.”
Så kom hon ut från badrummet. Gick in i köket. Ropade på mig.
”Lennart! Kom nu! Vi måste sätta igång förstår du väl.”
Jag knöt handen. Öppnade den igen. Och gick ut i köket för att hjälpa henne packa upp.
