Bibliotek kretsar minst lika mycket kring information som kring böcker (det är väl därför bibliotekarieutbildningen kallas ”Biblioteks- och informationsvetenskap”). Och det är just den aspekten som tilltalar mig så mycket. Att både rent handgripligt hjälpa till att hitta en eftersökt information och att guida så att den som frågar kan bli en bättre och mer självständig informationssökare i framtiden. En del av mina kollegor håller i rena informationssökningsutbildningar och det verkar jättekul.
Själv har jag alltid varit en informationsnörd, om någon frågar något och jag inte kan svara MÅSTE jag hitta svaret, vilket gör att alla diskussioner och samtal tenderar att bli avbrutna för att jag måste logga in på Nationalencyklopedin…
När man verkligen gillar informationssökning – både dess principer och finare detaljer som vilken sökning som ger bäst resultat – är det lätt att häpna över andras sätt att söka information. Mina vanligaste häpenheter äger rum när jag kollar sökningar som lett till min blogg, men det händer annars också. Nästan hela tiden faktiskt.
Till exempel är jag med på en mail-lista om genusfrågor. Och där mejlas det ofta ut frågor i stil med ”Jag ska forska om det här, är det någon som har tips på relevanta böcker och tidigare forskning?”. Det gäller både studenter på C-nivå och etablerade forskare, som alltså väljer den vägen för att hitta information. Och ibland, som när två C-nivå-studenter skulle uppsatsa om ett väldigt välutforskat ämne och skrev ”Är det någon som vet om någon har forskat om det här tidigare?”, så kan jag undra vad som hände med gammal hederlig informationssökning. Kataloger. Databaser. Okej, de fick säkert jättebra tips men de måste ju ändå söka på andra vägar – eller riskera att missa uppenbara källor. (Och när etablerade forskare i samma manér undrar ”Finns det några b, c eller master-uppsatser om det här?” så kan jag också undra om folk inte känner till uppsatsdatabasen DIVA. Ja, jag vet! Jag är en besserwisser. Men det är faktiskt helt otroligt.)
Och i veckan kom en person in på biblioteket när jag hade infodiskpass. Hen pluggade sociologi på högskolan och gjorde ett grupparbete där hen hade fått i uppdrag att besvara en fråga om vad en viss 1600-talsfilosof menade med ett visst begrepp. Och hen förväntade sig att jag skulle presentera svaret. Jag plockade fram en 600-sidig bok av filosofen i fråga, men den boken hade inget register och begreppet gick inte att hitta i innehållsförteckningen. Så jag googlade men då blev studenten väldigt upprörd för de fick ju inte använda internetkällor. Nähä.
Det var ju bra, egentligen, men svaret var hen tvungen att hitta samma dag och hen försökte säga att hen bara behövde en enda mening – men det hjälpte ju inte mycket när svaret fanns tydligt utskrivet på internet men inte fick användas, samtidigt som hen inte orkade kolla igenom tegelstensboken. Och i det läget finns det väldigt lite jag som biblioteksassistent kan göra. För anledningen till att någon går en högskolekurs är ju just att lära sig sådana saker – men jag är inte och kommer aldrig att bli någon expert på 1600-talsfilosofi.
april 9, 2012 kl. 9:25 e m
Jag tror det är helt vanlig lättja som gör att folk hellre frågar någon om vad som behövs än luskar reda på informationen själva-men visst baxnar man ibland.