Tom kommer antagligen aldrig att lita helt och fullt på oss. Han kommer alltid att bli skeptisk när vi närmar oss honom. Att han sedan gillar att vi klappar och borstar är en sak, men den där tilliten är svår att ens sträva efter. Tom kommer aldrig att bli Lucy. Han kommer alltid att vilja hålla koll på oss. Han kommer att vara på sin vakt och instinktivt reagera med rädsla när vi gör oväntade rörelser. Han kommer aldrig att bli avslappnad i alla situationer.
Men det kanske inte ens behövs? Det kanske räcker som det är? Att han har sitt fönster, att han kan ligga där och blunda och inte bry sig när vi pratar och går omkring i rummet, att han kan sitta där och tvätta Lucy i solskenet. Att han, när bara en av oss är hemma och sitter vid skrivbordet, kan gå och lägga sig i soffan istället. Att han vågar hoppa ner på golvet och äta fastän vi är i rummet, för att längtan efter godsaker övervinner skepticismen. Att han gärna äter ur våra händer, slickar fingrarna rena från minsta matsmula. Att han och Lucy börjar fara runt och leka så fort vi har lagt oss. Att han kan sova i vår säng ibland – vilja vara nära oss när vi är ofarliga och sover.
Sedan kommer han antagligen aldrig att vilja hoppa upp i knät. Han kanske aldrig kommer att stryka sig mot våra ben. Men det är lugnt, Tom. Det behövs inte. Vi älskar dig ändå. Och ärligt talat – jämfört med en speedad niomånaders ADHD-kattunge som vill vara överallt samtidigt så har du en ganska skön profil…
Man får i alla fall tänka att Tom har kommit till rätt familj som accepterar honom för den han är. Alla katter är olika.
Acceptera är väl fel ord. Vi är tacksamma för att han är som han är. Han kompletterar Lucy väldigt fint och nästa katt (som planeras flytta in så fort vi flyttat in i vår nya stora lägenhet) blir definitivt en till skyggis.
Så roligt att läsa om Tom, mitt hjärta klappar lite extra för skyggisar. Mina pälsklingar är en närhetsberoende panterliknande donna och en halvskygg rufsig street cat, båda bäst i världen på sitt sätt.
Härligt att du har en skyggis och har reserverat lite plats i din omtanke för just dem! Ja, katter ska få vara hur som helst tycker jag. Aggressiva eller rädda eller översociala. Det gäller bara att de kommer till en person med rätt inställning.