Jane Campions film An Angel at My Table är en redigerad version av en tv-serie från samma år, 1990, och filmen är ovanligt lång – 150 minuter. Filmen/tv-serien är förstås baserad på Janet Frames boktrilogi (To the Is-Land, An Angel at My Table & The Envoy from Mirror City). Det rör sig om självbiografier som berättar om Janets uppväxt i en fattig familj på landsbygden i Nya Zeeland och ett psykiskt sammabrott i övre tonåren som ledde till 8 års vistelse på mentalsjukhus med 200 elchocker. Elchocker har idag utvecklats till ECT, en riktigt välfungerande behandling för svåra depressioner, med en stor och viktig skillnad: narkos. Janet var fullt vaken under sina 200 elchocker och beskriver varje behandling som motsvarande en avrättning när det kommer till skräck. Man fattade också beslut om att Janet skulle lobotomeras. Hennes anhöriga hade godkänt behandlingen och den var inbokad, men i sista stund fick läkaren reda på att hennes första novellsamling – som hon hade publicerat under vistelsen på sjukhus – hade vunnit ett prestigefullt pris. Lobotomin avbokades.
Filmen dröjer förhållandevis kort tid vid de åtta åren i sjukhus och ägnar desto mer utrymme åt barndomen och tiden efteråt, då Janet vande sig vad vanlig social samvaro och fortsatte sin författarkarriär. Det är en gripande berättelse och filmen är poetiskt gjord. Berättarröst (voice over) utnyttjas endast sällan och mycket är undertydligt, i sådan utsträckning att tittaren riskerar att missa viktiga vändningar. Å andra sidan är det väldigt trevligt att inte bli skriven på näsan. Skådespelarprestationerna är dessutom enorma. Alla fyra (om jag har räknat rätt) skådespelarna som spelar Janet gör ett väldigt bra jobb och även birollarna är väl valda. Inga skådespelare har Hollywoods-utseende eller beter sig som Hollywood-skådespelare. Allt får vara lite blekt och skitigt. Och långsamt, dröjande, poetiskt. Allt sammantaget: en av de allra bästa filmer jag sett.
november 27, 2011 kl. 6:13 e m
Hej!
Fin blogg!
Hittade detta inlägg när jag sökte på ECT.
Låter hemskt med 200 elchocker! Lobotomi! Psykiatrins historia är avskyvärd.
Måste se denna film.
Jag är mycket skeptisk till ECT även om den har ”moderniserats”.
Hälsn,
Peter
november 27, 2011 kl. 6:23 e m
Något man ofta glömmer bort är att lobotomi försvann inte på grund av någon humanisering utan på grund av att mediciner i princip gav samma effekt. Nu har medicneringen moderniserats men den är fortfarande långtifrån perfekt. Ändå behövs ju medicinerna. Och jag förstår att man rent instinktivt kan vara skeptisk mot ECT, det låter ju hemskt. Men det har bra evidens, färre biverkningar än antidepressiv medicin och jag har träffat många människor som fått ECT under de tillfällen då jag varit inlagd. Har i princip bara hört positiva reaktioner från dessa patienter. Om jag var deprimerad och erbjöds ECT skulle jag tacka ja utan tvekan. Hälsningar Sebastian