Henrik Bromander – Det händer här

Henrik Bromander har tidigare gett ut tre serienovellsamlingar, men det här är hans debut i icke-grafisk form med en novellsamling bestående av fyra längre noveller (totalt uppnår boken 300 sidor). Vi möter en ung tjej som inser att killen hon har haft sex med bara var ute efter sex. Här är det totalt fjortisspråk som gäller och en väldigt skarpt utmejslad personlighet. Vi möter också en kvinna som bor i New York, målar blodiga krigsbataljer och nu tältar i Central Park med en man hon knappt känner. Och en ung man som är på Kanarieöarna med sina ganska vedervärdiga föräldrar. Hemma i Sverige är han mobboffer, men här umgås han tillfälligt med en väldigt labil, ganska kriminell tonåring som får honom att testa sina gränser. Och slutligen möter vi en kille som gått ut gymnasiet, jobbat ihop pengar och nu bor i Bangkok där han tränar thaiboxning, blir ihop med en transsexuell tjej som han älskar att ha sex med men inte älskar. Och vad ska han göra sedan? Vad vill han? Och har han ens en chans att få veta det?

En stark novellsamling om människor i viktiga situationer i livet. Välskriven och utan några större brister över huvud taget. Jag ser fram emot Bromanders kommande böcker!

Betyg: 8/10

Tre skäl att vara lycklig

En intensiv jobb-oktober gör att jag idag kunde lägga undan en rekordstor summa på sparkontot. Sedan lär jag väl få böta med minskat studiemedel, men det är det värt. Jag jobbar trots allt inte bara för pengarnas skull utan också för att jag tycker om att komma hemifrån och släppa taget om min uppsats en stund.

Min uppsats, ja den är färdigskriven. Åtminstone ett första utkast som nu ligger hos handledaren. Får se hur mycket redigering som behövs framöver. Men kanske, kanske, kanske kan jag gå upp med den i januari. Om det finns en opponent. Och sedan ska jag väl opponera på någon också. Om det finns någon att opponera på. Och sedan kan jag förhoppningsvis få mina poäng. Och min examen. Och kunna ansöka om doktorandtjänst. Men först vill jag ju gå en mastersutbildning.

Och min mastersutbildning är faktiskt halvklvart. 30 relevanta hp på avancerad nivå avklarade. Lika många kvar. Varav 15 är en uppsats som jag verkligen ser fram emot att skriva. Om Amalie Skrams mentalsjukhusromaner. Men det behövs 15 hp till. Och där har det funnits en del frågetecken. Vad kan jag välja som är riktigt relevant? Så idag gjorde jag en sista förtvivlad sökning på antagning.se. Tyckte först att allt som kunde passa var inställt. Men till sist hittade jag den. Om medicinens historia 1800-2000. Avancerad nivå. 7,5 hp. Och det känns som att våren är räddad. (Och äntligen har jag fått rejäl utdelning för mitt akaporrsurfande, för jag stönar inte bara när jag skriver uppsats, jag råkar också älska att surfa på olika kurser!)

Sååå B!

Jag har äntligen fått tillbaka tentan på en kurs i Narrativ teori. En kurs jag gick väldigt halvhjärtat då den kolliderade med både uppsats och två jobb. Kurslitteraturen blev inte alls vederbörligen genomläst förrän stressat i sista stund, jag var på en förläsning och 0 av 6 seminarier. Jag hoppades på ett E på tentan. (SU har 7-gradig skala från A till Fx.) Jag fick B! Jag som, efter två Ig och ett knappt G på mina masterkurser, inte trodde att jag var riktigt lämpad för avancerade studier. Detta måste firas. Med en bok. Dock helst inte om narrativ teori…

Flickan – Film

En nioårig flicka (vi får aldrig veta hennes namn) ska tillbringa sommaren i Afrika, där hennes föräldrar ska jobba som biståndsarbetare. Men istället blir hon, när det i sista stund visar sig att hon är för ung, kvarlämnad med en inte särskilt stabil faster som dricker och har fester och är så allmänt odräglig att flickan lurar henne att åka bort. Och så är ensamheten total. Förutom att det, i den lilla byn någonstans i Sverige under åttiotalet, finns ett antal grannar av olika ålder vars närvaro påverkar flickan på positivt eller negativt sätt. Någonstans handlar det om vuxenvärldens totala svek och om hur barn kan drömma om att få klara sig själva, som Pippi Långstrump, samtidigt som det i praktiken inte fungerar. En poetisk, dröjande, mycket välgjord film med bleka färger och subtila men starka känslor. Slutet lämnar mig lite kluven, men för att vara en svensk film är detta otroligt bra och även jämfört med internationell indiefilm i samma genre står den sig bra. Alltså: rekommenderas.

Det händer en del

Jag läser, har faktiskt kommit igång med läsningen ganska ordentligt nu. Jag skriver, lite i alla fall. Jag skriver på min uppsats och konstaterar att den börjar närma sig fullständigt skick. Jag besöker Södertörns högskolebibliotek och lånar några böcker som kanske kan tillföra något till uppsatsen. Jag träffar min könskorrigeringsutredare för andra gången. Jag försöker få katten Lucy att sluta äta allt ätligt och sova på mitt tangentbord (oj så roliga mejl hon skriver). Jag gläds över att gammelkatten Tom verkar uppskatta Lucys närvaro – de kelar och lekar. Jag fotograferar. Jag promenerar. Jag dricker te. Massa te. Jag ser film. Och jag trivs med livet, trots en allestädes närvarande trötthet.

Misslyckat teaterbesök

Jag och sambon skulle se pjäsen Gertrude Stein Gertrude Stein Gertrude Stein på Stadsteatern häromdagen. Och manuset var jätteintressant. Och den obefintliga scenografin var lite kul. Och skådespelaren hade en enorm utstrålning. MEN. Varje bokstav i varje replik var så överdrivet artikulerad att allt innehåll försvann i någon slags löje. Jag fick kalla kårar genom hela kroppen hela tiden. Och vi gick i pausen.

Bibliotek och Bengt Martin

Jag knatade till Stadsbiblioteket för att låna Bengt Martins Ljuva femtiotal som inte finns någon annanstans. Dock fanns ett imponerande 3 antal ex av boken på huvudbiblioteket: en i magasin, en i andra galleriet och en i ungdomsavdelningen. Jag gick till andra galleriet – som kan betraktas som en sorts närmagasin – och hittade flera Bengt Martin-böcker, dock inte Ljuva femtiotal. Så jag gick till sökdatorn. Och den var utlånad! Någon annan vill alltså också läsa denna ganska bortglömda bok. Jag tog mitt ex från ungdomsavdelningen, så nu är alltså häpnadsväckande 2 av 3 exemplar av denna bok i Stockholms stadsbibliotek utlånade och jag har som bäst börjat läsa mitt. Men jag passade också på att kolla i huvudbiblitokets ”vanliga” hyllor. Och där fanns hur mycket Martin som helst! Att alla dessa små raringar inte är magasinerade eller ens förpassade till det mer sällan besökta andra galleriet visar att det finns hopp för mänskligheten. Och för att fira detta faktum fick tre extra Martin-titlar följa med mig hem.

Så kan det gå

Ett besök på Serieteket. Resultat: 18 hemlånade seriealbum. Hoppsan.

Lördagsnöjen

Shoppa loss på Buy Nothing Day. Fyra t-shirt, 1 ny mobil (den gamla är lite för opåltlig och det är frapperande vilken kvalitet man faktiskt kan få för 300 pix), 1 batteri till brandvarnaren (som upptäcktes vara ofungerande i samband med en vidbränd lunch), massa matvaror och en klotång för katt. Att gå ut i ett centrum i december dagen efter löning är dock en DÅLIG idé. Alla andra har också gått dit och det är förundransvärt svårt att hitta en mobil som inte är operatörslåst eller iphone.

Kela massor med sin filurkattbebis. Och fota filurkattbebis.

Kolla igen alla böcker jag tog från min kompis källarförråd och än en gång förundras över vilka kvalitetsskatter som rymdes i dessa 2 kartonger. Några jag var på jakt efter visade sig dock ha dematerialiserats samtidigt som en hel som jag är säker på att jag aldrig hade valt har krupit ner i kartongerna. Busiga böcker.

Missa jobberbjudanden för dagen från 2 arbetsgivare (trasig mobil, trasig mobil).

Se första avsnittet av amerikanska Queer as Folk.

Läsa ut en bok. Den första på 12 dagar. Jag måste verkligen försöka komma igång med mitt läsliv.

Lyssna på massa musik, bland annat Karl Gerhard som jag inte lyssnat på tidigare. Varför inte?, undrar jag nu.

Dricka te. Förstås.

Och totalt ignorera min uppsats. Imorgon. Imorgon. Godnatt!

Stolt vårdbiträde

I förrgår jobbade jag på Koppargården igen. Och fick ett schema för när jag ska jobba i december. Det kanske inte låter så anmärkningsvärt, men för en timvikarie som är van att bli inringd är det guld värt att kunna planera sitt liv. Egentligen hade jag inte tänkt jobba vidare på Koppargården – inte på grund av mediahysterin, för den avdelning jag jobbar på funkar minst lika bra som äldrevården i allmänhet – utan på grund av att jag känner att jag inte är så bra på att vara vårdbiträde. Jag är bättre på att vara biblioteksassistent och i den världen är det dessutom inte så mycket du kan göra fel. Inom vården har du hela tiden med väldigt sköra människor att göra och minsta misstag kan bli ödesdigert. Det stressar. Och när jag är kluven mellan studier och jobb får jag inte riktigt tid att komma in i jobbet och lära känna alla rutiner och alla boende ordentligt. Men nu har jag mitt schema och ser fram emot att jobba i december. Inklusive julafton!