Jag har ett antal böcker att recensera här. Jag har jobbat ytterligare ett pass på bibliotek och samlat ihop ett antal ‘scener’ att posta här. Men det får vänta. För jag kom hem från hela alltihop ikväll och ägnade mig åt att laga mat, gå en väldigt lång långpromenad, prata lite i telefon – och plugga. Nu är uppsatsen 50 sidor lång och en avhandling är vederbörligt citerad. Imorgon ska jag skriva klart den sista jämförelsen av själva primärlitteraturen (förutom Bengt Martins tre romaner som väl får sägas tillhöra primärlitteraturen, men dem ska jag hämta hem idag – som tur var hade jag dem i min ägo, bara på lite fel geografisk placering). Jag tänkte också försöka hinna förbi Svenska barnboksinstitutet framåt eftermiddagen för att titta på omslag och låna lite böcker. Kanske blir det något blogginlägg då. Vi får se. Så länge får ni läsa någon annan bra bokblogg. Det finns ju massa bra. Cheers!
Månadsarkiv: oktober 2011
Dagens stereotyp
”och drog långa orientaliska andetag”
ur Ture Sventon i London
Uppsatschock
Jag trodde att jag hade gjort ordentliga efterforskningar inför min uppsats, men jag fick IG förra terminen på en tenta för att jag inte hade sökt i Libris och därmed hade gått miste om massor av relevanta referenser. Det IG:t verkar ha varit ganska välförtjänt. För jag sökte i Libris igår på ”inger edelfeldt duktig pojke”. Och hittade. Hittade.
En avhandling som skriver ganska mycket om Duktig pojke.
Men. Framför allt. En C-uppsats från 1993 som just precis består av en jämförelse mellan de två versionerna av Duktig pojke.
Chock. Vad gör jag nu? Har någon annan gjort det jag gör?! Finns det då någon mening med att jag gör samma sak??? Ska jag byta ämne? Men jag har redan skrivit 40 sidor! Ska jag hoppa av kursen och ge upp? Men jag bor ju i studentlägenhet och får inte bo kvar om jag inte klarar 30 poäng.
Efter en stund samlar jag mig. Skriver upp C-uppsatsen på listan med sådant jag måste läsa. Tänker att det nog finns ganska mycket kvar att skriva i ämnet, ändå. Kanske bara bra att det finns tidigare forskning att relatera till.
Men det känns ganska svajigt, just nu. Dels stressen över att bli klar, över huvud taget. Dels allt nytt material som jag har insett finns. En C-uppsats. Ett libretto. En avhandling. Tre romaner. Och en hel del annat som är oläst ännu.
Gud, ge mig några månader till den här hösten. Och lite extra fickpengar så att jag slipper jobba. Okej? Amen!
Loka Kanarp – Till mina vänner och ovänner
Det här är Kanarps första seriealbum från 2006. 2009 kom Pärlor och patroner, som jag läste och blev positivt överraskad av, varför debuten kändes som ett solklart läsmåste. Och inte blev jag besviken – tvärtom, det här är ett av de bättre seriealbum jag läst.
Kanarp tecknar riktigt talangfullt (även om omslaget inte riktigt är representativt för detta, åtminstone inte jämfört med själva innehållet). Till mina vänner och 0vänner innehåller serienoveller av olika längd, från en sida till tiotalet sidor och ännu längre. Det handlar om att komma ut som hetero, om olika förhållanden – både kärleksförhållanden och destruktiva relationer mellan syskon eller föräldrar och barn. De feministiska frågeställningarna är hela tiden närvarande, men på ett sätt som inte stör konstnärligheten i serierna. Dessutom vilar en lagom queer anda över hela alltihop.
Gillar’t! Kom ut med fler serier, Loka!
Betyg: 8/10
Idag som idag som idag
Jobb på bibliotek. En dag av bokuppsättning, leta efter böcker som aldrig återfanns, tömma bokinkast, tömma reservationsvagn, guida folk genom utlåningsapparaten, sköta diverse ärenden: reservationer, återlämningar, utlån, skuldbetalning, kassköp, köp av utrangerade medier… men är det bra att vara bibliotekarie om man/en/jag efter fullgjord arbetsdag måste ringa sin sambo för att be honom komma till busshållplatsen och hjälpa en att bära alla böcker som följde med hem?
Dagens händelse: Ett gäng kaxiga tonårskillar har lånat en penna i lånedisken med utropet ”Öh! Du där! Penna!” En kvart senare knackar någon mig på axeln och ropar ”Öh! Hördu!” När jag har studsat till och vänt mig om är det en av killarna. ”Asså jag skulle bara säga att jag la pennan vid din dator. Hejdå då.” Hejdå…
Dagens ”VA? Seriöst?”: En kollega och jag talade om fenomenet försvunna böcker. Han nämnde en bok och letade fram exemplarinfo. Den boken finns bara i ett ex, det var lånat på ett bibliotek och tillbakalämnat på ett annat men hade aldrig nått till ursprungsbiblioteket. Och jag insåg att det var jag som hade lånat och lämnat tillbaka boken.
Ryggen. Det kanske inte är så uppenbart, vilka påfrestningar det är för kroppen att timmar i sträck handskas med böcker. Både rygg och händer tar stryk och gör ont. Nu undrar jag hur jag ska lyckas vara vårdbiträde imorgon… å andra sidan vet jag att de vårdbiträden/undersköterskor som jobbat flera år i vården tar värken som en självklarhet. En del i vardagen. Sorgligt nog.
Jag har i alla fall mejlat Inger Edelfeldt och beställt böcker på Barnboksinstitutet. Längre än så har jag inte kommit med uppsatsen idag. Och imorgon jobbar jag. Och i övermorgon jobbar jag. Så frågan är när uppsatsen egentligen ska bli skriven. Dessutom funderar jag på om jag inte måste tänka om rejält – typ skippa det ena författarskapet jag skriver om. Annars kommer detta att växa till ett evighetslångt mastodontprojekt.
Jag är bra på att vara fet
18 år. Tjock. Och lycklig.
Jag har ett bmi på 31. Bmi över 25 kallas övervikt. Bmi över 30 kallas fetma. Jag är alltså kliniskt fet. Och jag trivs med det. Jag tycker inte att jag ser så tjock ut. Jag är nöjd med min kropp.
Så har det inte alltid varit. Jag fick ätstörningar när jag var 12 år. Svälte mig själv. Fick nog och började äta. Blev tretton. Svälte mig själv igen, den gången riktigt allvarligt – jag hade blivit sondmatad med slang genom näsan om det inte vore så att sondvälling innehåller mjölk, och jag var vegan. Så jag började äta. Gick upp till undre gränsen för normalvikt. Gick ner igen. Gick upp. Började äta och kräkas. Fortsatte i många års tid att omväxlande svälta mig och hetsäta.
Men en stund i mitt liv som verkligen har levt kvar är när jag, fjorton år gammal, låg på en sjukhussäng, utmärglad, hungrig och kraftlös. Jag minns att jag tänkte: ”Vad fan håller jag på med? När jag kommer ur det här ska jag se till att bli riktigt jävla fet. Jag slår vad om att det är mycket roligare.” Jag insåg att jag faktiskt tyckte att feta personer är ganska vackra. När jag till sist hade tröttnat på mina smalhetsivrande ätstörningar började jag äta för mycket med flit istället. ”Jag är egentligen inte alls hungrig, inte ens sugen, men jag äter lite till, så att jag blir tjock.” Och jag blev överviktig. Trivdes bra med det. Blev ännu överviktigare. Fick nog. Svälte mig. Gick ner. Gick ner för mycket. Blev av med all energi. Blev deprimerad. Och när jag väl hade kommit ur min nya självsvält gick jag upp i vikt igen. Blev överviktig igen. Och där står jag idag.
Jag äter för mycket. Jag äter fel saker. För mycket fett. För mycket socker. Jag är både chokladberoende och sockerberoende. Jag vill inte direkt gå upp i vikt men om jag ändå gör det så bryr jag mig inte. Jag vill inte gå ner i vikt men om jag ändå gör det så bryr mig inte. Det som stör mig, dock, är alla smala människor som klagar så på att de är tjocka. Fastän de har ett normalt bmi. Och när de klagar till mig, som faktiskt är tjock, kan jag bli riktigt lack. Särskilt som dessa människor egentligen VET att de inte är tjocka. Det märks när de talar om ”tjocka människor”. Då ingår plötsligt inte dem själva. Fastän de var såååå tjocka fem minuter tidigare.
Nå. Nog med raljerande. Vad försöker jag säga? Att jag är bra på att vara fet. Att för mig är det, än så länge, bättre att vara överviktig och äta vad jag vill, utan skuldkänslor, än att hamna i nya ätstörningar. Men det är förstås väldigt olika. Själv tänker jag dock fortsätta att vara glad och tjock. Ingen mer självsvält för min del. Aldrig.
Som det kan bli när man/en/jag pausar mitt i en film/teveserie
1001 böcker du måste läsa innan du dör
Det finns många listor över böcker man bör/måste/ska läsa. De flesta är inte skrivna i en nordisk kontext och blir därmed väldigt anglocistiska. Göran Häggs 1001 böcker du måste läsa innan du dör innehåller i alla fall en större andel svenskt (och nordiskt), men i övrigt kvarstår grundproblemet: vem kan/får definiera vad som är måsteläsning? MIN lista skulle se HELT annorlunda ut! Jag kan i alla fall konstatera att jag har läst 135 av Häggs böcker, jämfört med 69 från den motsvarande internationella listan. Det kanske säger något om att jag föredrar Häggs sätt att välja böcker – att det är mer likt mitt eget urval – men å andra sidan vill jag inte läsa alla Häggs 1001 och ”måste” känns minst sagt relativt.
Uppsatsångest
Jag sitter med en uppsats. Den är på god väg, men ändå är jag lite stressad över att hinna klart med den. Och så detta.
Jag söker på artiklar om Inger Edelfeldts ”Duktig pojke” och upptäcker att Edelfeldt nyligen – i år tycks det – har skrivit ett operalibretto baserat på boken. Jag skriver ju om de två romanversioner som finns av boken och en tredje version, om än i librettoform, är ju omöjlig att hoppa över. Men operan har inte börjat spelas än och jag kan bara hoppas att Edelfeldt har lust att visa librettot för mig.
Och direkt när detta har sjunkit in läser jag en text om Bengt Martin, som jag också skriver om. Och då upptäcker jag förstås att det finns TRE böcker till av Martin som har relevans för min frågeställning.
Plötsligt går jag från på-god-väg-att-bli-ganska klart till totalt kaos. Hjälp.
Hurra för bibliotekets kundtjänst!
Biblioteket är bra på service, det anser jag helt och fullt. Som biblioteksassistent letar jag fram alla möjliga sorters info – men jag inser också att vissa frågor inte passar för en bibliotekarie ute på ett filial-golv. Därför är jag mycket glad över bibliotekets nyöppnade kundtjänst, dit man kan ringa eller mejla. Jag mejlade dem häromdagen för att fråga om de kunde se vilka bibliotek i Stockholm som har en viss utgåva med ett visst omslag av Duktig pojke. Jag vill nämligen analysera omslagen med semiotiska verktyg och det faktum att jag hade fått tag i alla omslag utom ett gjorde mig ganska frustrerad. Så jag frågade bibliotekets kundtjänst och idag ringde de mig och berättade att samtliga utgåvor – även de på andra språk – finns på svenska barnboksinstitutet. O stora lycka! Jag hade inte ens tänkt tanken på att jag faktiskt kan analysera omslagen även om på översatta upplagor. Så nu vill jag genast till barnboksinstitutet – eller i alla fall någon gång i nästa vecka, för imorgon jobbar jag och de har ändå stängt. Men jag behöver beställa fram böckerna och barnboksinstitutets hemsida ligger nere. Gruffl! Men nåja. Det rår ju faktiskt inte kundtjänsten på biblioteket för. De har gjort ett riktigt bra jobb.
