…varför jag har varit tyst idag istället för att bomba världen med meningslösa inlägg, så kan jag meddela att jag dels har varit fullt begravd i en Lars Norén-hemtenta, dels varit ute på promenad med en kär gammal vän som jag inte träffat på länge. Så det har varit en dag av Norén, bibliotek, Myrorna, Stadsmissionen, sorbet, islatte och bokköp. Men mer om det en annan dag. Nu ska jag återvända till mina Norén-anteckningar 
Månadsarkiv: mars 2011
Dödligt citat
”Döden är en vacker man som ser ut som Apollon, och han nöjer sig inte med dem som vissnar bort av hög ålder. Döden är perfektionist, han tycker om de unga och vackra, han vill stryka oss över håret och smeka senorna som binder våra muskler vid benen. Han gör allt han kan för att möta oss, våra ansikten fröjdar hans hjärta, och han ställer sig i vägen och utmanar oss, för han tycker om en renhårig och ärlig strid, och efter striden gillar han att gynna oss, klappa oss på axeln och få oss att skratta åt de levandes alla småsintheter och galenskaper. När en batalj är över går han bland de stupade och reser dem upp, kröner dem med de fagraste lagerkransar och samlar dem omkring sig som sina barn och tar dem att dricka vin som luktar honung och ger dem en känsla för proportioner som de aldrig hade i livet.”
Boken som citatet är hämtat ur heter Kapten Corellis mandolin och är skriven av Loius de Bernières. Den handlar om italienarnas ockupation av Grekland under andra världskriget, och detta stycke framförs av en soldat i den grekiska motståndsstyrkan. Jag tycker att det visar hur många nog kan känna i krig, att de hela tiden har en död som går jämsides med dem och bara väntar på att de ska få en kula genom hjärtat, hur unga och fulla av liv de än är. Efter-döden-scenariot är jag mer tveksam till, men det är väl så man måste tänka: även om hela världen verkar gudlös så finns det, om inte en Gud så åtminstone en död som kan ge en paradiset, eller vad som helst annat än slagfält och skyttegravar. Citatet visar också på den ”blommiga” stil som jag gillade när det begav sig men nog inte skulle tycka lika mycket om idag.
Jag gillar det här citatet, inte på grund av att det säger sanningen, utan för de bilder jag ser framför mig under läsningen. Även om det kanske är menat att vara tragiskt, så framstår döden här som ganska komisk, en figur i toga som ständigt försöker lägga krokben för de levande med sin lie, så att han kan beundra dem och inlemma dem i sin privata lilla samling. Ett bortskämt skelett som har vant sig vid att få alla han vill ha, antingen förr eller senare. Jag kan riktigt se framför mig en trumpen och längtande min i ett grinande dödskalleansikte.
Skönheter och skalbaggar
Med älvor, liksom med alla andra fantasivarelser, kan man aldrig slå fast sanningen, eftersom den förändras ständigt. Idag är vår uppfattning om älvorna helt annorlunda mot hur den var under vikingatid och medeltid. Älvor har inte alltid varit så färgglada flickor med violhattar, liksom de på medeltiden inte hade mer vingar än den genomsnittlige hustomten. Idag har Rödluvan ett lyckligt slut, vilket inte överensstämmer med tidigare versioner, och på samma sätt har fantasiväsen förgulligats för att bättre passa som bokmärken och Törnrosasagor. Det hos älvorna som alltid har förtrollat mig, är just denna kontrast mellan dagens puttenuttväsen och de ursprungliga varelserna som satte skräck i människan. Vilken form de än valde bland sin repertoar av utseenden så var de lika oberäkneliga och förrädiska.
På medeltiden ansågs älvorna vara antingen Evas oäkta barn, avlade i synd, eller människor som kommit till helvetet men fortsatte plåga de rättrådiga och locka dem in på den smala vägen. Conjuro vos, elffos vel elffwas et omne genus demo nun – jag besvär er, alver eller älvor och hela djävulens släkte. Den tidens älvor hade inte fjärilsvingar, men däremot präktiga getsvansar.
Älvorna uppträdde i många former, som dimmor, skuggor, ljuslågor, skalbaggar, myggor, grodor och råttor. Som människor kunde de vara allt från medellånga till en tvåårings storlek, och alltid spöklika, litet halvt genomskinliga som luft. Ofta hördes man bara deras röster som fågelkvitter bland träden. De älvor som inte hann dit innan solen gick upp förvandlades till dagståndare, osynliga och utan rörelseförmåga. Att krocka med en dagståndare kändes ungefär som att gå in i ett spindelnät, men älvan andades på den olycklige som då fick eksem. Boten kunde bland annat bestå i att låta ett får slicka på det drabbade området.
Älvorna kunde ligga bakom det mesta, till exempel salmonella, feber, huvudvärk och stroke. De kunde få människor att bli galna, och den som kissade utan att ha bett om nåd först löpte risk att dö när all vätska samlades i kroppen utan att kunna komma ut.
I berghällar runt Mälaren finns så kallade skålgropar, runda gropar som huggits in på bronsåldern. Förr kallades de älvkvarnar, och skulle regelbundet smörjas in med fett. Ända in på nittonhundratalet kunde man finna nålar, knappar, mynt och små linnedockor offrade där. Den allra mest kraftfulla gåvan var att blanda guldstoff från en vigselring i mjölk och hälla i en norrinnande bäck.
Innan ett barn var döpt flockades älvorna runt det, och smorde man inte in tårna med besk vätska sög älvorna ut all livskraft, tills barnet blev utmärglat eller rent av dog. Precis som det odöpta barnet var också vuxna känsliga strax före en kyrklig ritual, till exempel bröllopet. Då kunde den tilltänkte mannen lätt gå vilse och råka se älvorna dansa i skymningen. Musiken de dansar till är mycket vacker, men sätter sig i öronen för att aldrig tystna, vilket torde vara medeltida tinnitus. Men inte nog med det: älvorna sträckte också ut sina händer mot den unge mannen och försökte locka med honom i dansen. Vägrade han så blev han dödligt sjuk, föll han för frestelsen fick han antingen dansa sig till döds eller bli kidnappad och bortförd till älvornas rike. I deras vackra paradis kunde han vara en dag, men kom han någonsin tillbaka för att söka upp sin brud fann han att många år hade gått. Antingen var hans älskade död, gift med en annan eller gammal gumma där han ännu var en ung man, dömd till att dö av sorg inom en snar framtid.
Men varför fantiserade man över huvud taget om älvor? Dels fanns det säkert en uppfostrande betydelse (Dansa inte med okända kvinnor min son…), och dels kan älvorna ses som en inkarnation av naturen, som man måste behaga och respektera för att kunna överleva. Men folktron kunde också få skulden i de fall där sanning var för smärtsam. Om en ung man plötsligt blev folkskygg och galen var det älvorna som blandat sig i. Samma förklaring fanns till hands när småttingarna var alltför magra eller försvann – det låg inte i någons intresse att sanningen om vanvård eller andra missförhållanden uppenbarades.
Och om man tidigt i gryningen ställer sig att titta på virvlande dimstråk över en äng, är det inte alls svårt att föreställa sig älvorna: bleka och spöklika gestalter som böljar i takt till en högtidlig dans.
Anna, Hanna och Johanna – en analys
Marianne Fredrikssons uppmärksammade roman Anna, Hanna och Johanna gavs ut 1994. Boken är påverkad av arbetarlitteraturen i och med att den skildrar vanliga/fattiga människors liv samt samhällets omvandling när bönder blir arbetare och landsbygd byts mot stad. Dessutom liknar Anna, Hanna och Johanna t.ex. Inger Alfvéns Dotter till en dotter (1977) och Majgull Axelssons Slumpvandring (2000) i det att tre kvinnoliv ur olika generationer studeras på djupet. Här finns flera outtalade frågor: Varför finner sig kvinnorna i orättvisor, inte bara bondkvinnan Hanna på artonhundratalet utan också hennes barn och barnbarn? Varför ändras inte maktmekanismerna, trots de hundra år som förflutit när boken slutar?
Mer än hälften av boken ägnas åt Hanna, som föds 1871 och dör 1964. Tolv år gammal tjänar hon som piga hos rikare släktingar och blir våldtagen av sin kusin. Tretton år gammal föder hon den oäkta sonen Ragnar. Han blir allmänt sedd som horunge och Hanna som hora. Skammen är de bådas arvedel.
För Hanna blir räddningen en man: mjölnaren John Broman flyttar till bygden och grips av medlidande. Han behöver en hustru som sköter hushållet, Hanna behöver en äkta man som kan försörja hennes barn och göra henne till ärbar kvinna. Utan att känna varandra gifter de sig och kommer att dela livet tills John dör i början av nittonhundratalet. Då gråter Hanna av sorg för första gången i sitt liv – när våldtäktsmannen dog blev hon däremot vild av glädje.
Hanna är stark, men hon finner sig i sitt öde och i den roll hon blivit tilldelad som kvinna. ”Kvennfolk hade å böje sig för de fastlagde.” När Hannas sista barn ska födas vägrar hon göra abort, trots att hon med stor sannolikhet inte kommer att överleva förlossningen. Om hon dör ”då ä dä Guds mening”. Hon klarar födseln, men gråter när hon får veta att den nyfödda är en flicka: ”Ho sörjde för att ho fått en jänta, för dä hemske öde som vänte alle kvennfolk.” Här påminns jag om Madame Bovarys önskan att föda en pojke.
Hannas man John ”tog hand om barnet i stort sett ensam, bytte och smörjde, jollrade och vaggade.
- Som de värste kvennfolk, sa Hanna och skämdes.
- Han ä gammel og trött. Varför skulle vi ente unne han ongen när han har sån glädje åv’na?
- Dä ä mot dä naturlige, sa Hanna.
Hanna blir inte bara förtryckt – hon är också själv med om att förtrycka sig själv och hålla uppe samhällsstrukturen. Sin dotter Johanna slår hon och kallar för ”e lat slyna”. Sönerna vågar hon inte sätta gränser för.
När Johanna som vuxen blivit misshandlad av sin man sammanfattas Hannas reaktion i en mening: ”Hon tog det inte särskilt allvarligt, hon ansåg att dä e sånt som kvinnfolk får finne sej i.”
Johanna försöker ändå ta sig loss, hon flyttar och börjar arbeta – men upptäcker snart att hon blivit gravid och tycker sig då inte ha annat val än att återvända till försörjaren, Arne.
”Det barn jag hade ökade min sårbarhet. Jag kröp undan för Arne, teg för att skydda henne. Inga uppträdanden, inga gräl. Det skulle vara sol, trygghet och hemtrevnad.
Om jag haft fyra ungar till hade jag väl krälat på golvet i ödmjukhet.
Eller?
Vari bestod hans makt över mig?
Varför blev jag lättsårad och undergiven? För det blev jag. Det var nu jag började vädja om medlidande. Självklart förgäves. Jag blev martyr, en av dessa hemmafrumartyrer.
Avskyvärt.”
Johanna kommer så småningom fram till vad hennes underkastelse beror på: Att hon inte tjänar egna pengar utan måste vädja om varenda krona. När hon valde bort att försörja sig själv valde hon också bort att vara självständig. Jag läser och blir rädd när jag tänker på unga kvinnor i min omgivning som drömmer om att bli hemmafruar och få sköta man och barn. Kommer de att hamna i samma kvinnofälla som tidigare generationer?
För Johanna blir räddningen att börja deltidsarbeta. ”Jag hade äntligen förstått något som jag alltid vetat. Att kvinnor aldrig får respekt om de inte kan stå på sina egna ben.”
Johannas dotter Anna skiljer från sin man när han ännu en gång varit otrogen, men återvänder och finner sig i att även fortsättningsvis bli bedragen. Jag känner till kvinnor i verkligheten som gjort likadant, och boken får mig att i än högre grad börja fråga varför. Anna är inte beroende av försörjning, men av något annat – kanske kärlek.
Männen i boken är bifigurer som aldrig fylls med lika mycket liv som kvinnorna. De älskar, slår, hjälper, sviker, men de framställs aldrig som onda eller förtryckare/förövare – tvärtom är de offer. När männen har brister skylls det genomgående på deras mödrar, och när Marianne Fredriksson skildrar monstruösa kvinnor gör hon det utan nåd eller förmildrande omständigheter.
Varför fascinerar denna skräckbild av kvinnan som femme fatal? Var är alla böcker om traumat en son kan få av att se sin mor växa upp som underdånig och förtryckt?
Den fråga som Anna, Hanna och Johanna ställer om varför kvinnorna förblir förtryckta besvaras med en annan fråga som Johanna ställer: ”Finns det nåt i kvinnors väsen, nåt vi inte vill se och erkänna?”
Marianne Fredriksson tycks mena att kvinnan bär skulden till att hon är osjälvständig (hon väljer att inte stå på egna ben), till hur männen beter sig (moderns fel samt att kvinnan tillåter – indirekt uppmuntrar – beteendet) och till att hon fortfarande är fånge (det beror på hennes väsen). Kvinnorna är som vanligt de skyldiga. Det känns minst sagt tröttsamt.
Varför läsa?
När vi läser kan vi känna igen oss och få våra egna tankar formulerade. Ofta uppstår en känsla av att man vet precis vad en författare menar, men inte har varit medveten om vetskapen förut. Vi söker oss gärna till böcker som har beröringspunkter med vår egen tillvaro, just för identifikationens skull – det blir värdefullt att läsa om något vi känner igen, bland annat eftersom böcker kan hjälpa oss att bygga upp vår identitet. Vi har ett behov av att prata med andra människor som förstår oss, men böcker som ”förstår” kan utgöra ett komplement. Bra böcker ökar också vår förståelse för andra människor eftersom vi får konfronteras med människor som är helt olika oss, och lever oss in i deras känslor och upplevelser. Till synes oförståeliga ting – som att någon blir nazist – kan förklaras bättre av en djupgående roman än av något annat medium.
Jag minns hur jag som yngre kunde läsa om människor på vandring i öken och bli törstig, eller frysa av en bok om Nordpolen. Boken blir en upplevelse – nästan som om vi på riktigt upplevt det romanen handlar om. Åtminstone har vi fått leva oss in i det, snudda vid andra liv och andra händelser – vi får en aning om hur det kan kännas att vara någon annan.
Vissa böcker ökar våra fördomar, till exempel de böcker där författaren själv är fördomsfull, men i bästa fall kan boken istället ge oss insikter i hur människor fungerar. Ofta kan litteraturen få oss att förändras och tänka om. En roman kan sägas vara bra (eller åtminstone viktig) om den sätter avtryck: vissa böcker lever ju kvar inom oss hela livet, som ett minne. Jag kan utan att tveka eller överdriva påstå att det finns böcker som har förändrat mitt liv. Genom att läsa om sorg har jag blivit förberedd på egna förluster. Genom att läsa om krig har jag blivit pacifist. Genom att läsa Imre Kertesz skildring från ett koncentrationsläger har jag fått en förståelse som aldrig kunde ha skapats av faktatexter – skönlitterär gestaltning ger helt andra möjligheter att levandegöra. Den som läst ”Go ask Alice” kanske förstår varför människor använder droger. Den som har en anorektisk vän kanske förstår det till synes oförståeliga genom att läsa en roman om anorexi.
Å andra sidan kan den som läser sagor och fantasy få uppleva helt andra världar, väsenskilda från vår egen. Såväl identifikation som verklighetsflykt behövs, och skönlitteraturen erbjuder båda.
Mer från pluggfronten (och namnfronten)
Jag har nu påbörjat Åkesson&Norén-kursen. Idag läste jag Åkessons konceptuella diktsamling Pris, sedan står Noréns Salomé. Sfinxerna på tur. Annars läser jag en biografi över Amalie Skram från 1910 och så fick jag just veta att min hemtenta om moderskap och död i Kristina Lugns poesi och dramatik fick VG. Det ska firas 
Vad gäller namnbytet jobbar jag nu på att få både personal och medpatienter att kalla mig Sebastian. En del har redan lärt sig (andra inte). Sedan har jag kontaktat skolan och bett att få ändrat hos dem. Nu gäller det bara att ändra mejladress och allt dylikt.
Hälsar Sebbe från hospitalet
Axel Lundegård – Victoria Benedictsson
Denna biografi/självbiografi är från 1890 (Benedictsson dog 1888) och är ett urval av Benedictssons brev och dagboksanteckningar, varvade med Lundegårds kommentarer. Lundegård mörkar relationen med Brandes som inte blev officiellt känd förrän efter Brandes död – Axel Lundegård utarbetade den här biografin i ytterligare tvåomgångar. Brandes nämns två gånger men i helt perifera sammanhang, antagligen mest för att inte väcka misstankar genom att helt utelämna henom. Det är alltså rejält sållat bland materialet och bland Lundegårds intressen märks att etablera synen på honom som Benedictssons arvtagare (han ärvde rätten till allt hon skrivit) och synen på hans förhållande till Benedictsson som helt oerotiskt och Benedictssons inblandning i Lundegårds skrivande som obetygande. Det mesta som rör sexuella förhållanden är helt bortplockat, till exempel Lundegårds syfilis och Benedictssons avsky inför samlivet med den äldre maken. Som biografi är detta ganska knastertorrt i all sållning. Riktigt intressant blir det dock när Lundegård visar skissen på innehållsförteckning till en av Benedictsson planerad novellsamling om ”qvinnor”. Oh om den ändå blivit skriven!!
Det vore intressant (om än NÅGOT nördigt) att även läsa de två senare versionerna av biografin, och romanen Modern som Benedictsson påbörjade och Lundegård skrev klart, och det ofullbordade dramat Teorier, och Lundegårds roman Elsa Finne som är baserad på Benedictssons liv (och dagboksanteckningar”, och Benedictssons drama Romeos Julia, och Benedictssons drama I telefon, och Bendictssons och Lundegårds gemensamma drama Final, och Benedictssons dagböcker, och…
Betyg: 5/10
Birgitta Holm – Victoria Benedictsson
I denna biografi menar Birgitta Holm att Benedicsson varit utsatt för incest, på något spekulativa och väldigt psykoanalytiska grunder. Holm inser vidden av Lundegårds inblandning men tar inte tillvara på konsekvenserna av det, så som Lisbeth Larsson gör. T.ex. står det vad sista raden i Benedictssons version av Modern var, men det framgår inte tydligt att Lundegård faktiskt strukit den. Annars är detta ett rikt och rikligt illustrerat material som ger en bred om än något ostrukturerad bild av Benedictssons liv. Lite förkunskaper är nog nödvändiga för förståelsen, men analyserna av Benedictssons verk är väl genomförda och sätter fingret på mycket som jag aldrig själv har tänkt på.
Betyg: 6/10
Sebastian, det är jag
I januari 2010 skrev jag här att jag bytt ut mitt andranamn Cecilia mot Sebastian. Då var det mest en queer markering, men under det år som gått sedan dess har jag rannsakat mig själv och fått djupare insikt i min egentliga identitet. Jag uppfattar mig helt enkelt inte som kvinna och jag vill inte kallas hon; så fort jag står stabilt i tillvaron vill jag inleda en utredning om könskorrigering. Jag har väntat med att säga något om saken så här officiellt, men samtidigt har jag stört mig mer och mer på att hela tiden kodas som kvinna av omgivningen. En bekant föreslog att jag skulle byta tilltalsnamn till Sebastian och det lät ju vettigt – Sanne är trots allt ett kvinnonamn – så jag skickade iväg en ansökan till Skatteverket. Men fick inget svar. Var ganska sur över detta, tills jag loggade in på min bank och det plötsligt stod ”Sebastian Nilsson Lindberg”. Jag bad om personbevis men där var inte tilltalsnamnet markerat; däremot stod det ”Sebastian Sanne” istället för, som förut, ”Sanne Sebastian” i mina sjukhusjournaler, så det verkar som om namnbytet gått igenom. Nu gäller det bara att få folk att förstå. Ett första steg är att jag har bett personalen byta namn på alla listor och så där jag finns omnämnd. För mina anhöriga kommer det nog att bli svårare, men nu vet ni – så hejdå Sanne, det har varit skönt att heta så i 22 års tid, men nu dagas nya tider. Sebastian. Det är jag.
Kaffeväntan
Jag har en tendens att vakna tidigt. Idag gick jag upp, kikade mot de digitala klockorna som visade 03.34 och tänkte ”Ah, halv fem”. De digitala klockorna har nämligen gått fel hittills. Men, nu var de ändrade vilket gör jag att jag faktiskt klev upp halv fyra. Vilket i sin tur gör att klockan bara är halv fem nu. Vilket innebär en och en halv timmes väntan på kaffe. The horror, the horror! Jag kan ju vare sig sova eller vara kaffelöst vaken… så jag orkar definitivt inte läsa. Men men. Något straff ska man väl ha för sina synder!
