Veronika Malmgren – Gracie

Av någon okänd och outgrundlig anledning var jag väldigt skeptisk till Veronika Malmgrens debut Gracie. En tunn roman om en utbytesstudent i USA och dennes sista månader innan hemresan. Det lät inte alls intressant. Och nej, det är ingen händelserik bok. Den är tunn, eftertänksam och – trots sin händelselöshet – oavbrutet, intensivt intressant. Det handlar om något så simpelt och allmängiltigt som mellanmänskliga relationer, en stormig vänskap på gränsen till kärlek. Men framför allt: det här är en bok som aldrig skriver mig på näsan. Saker får vara halvt utsagda och det är otroligt skönt!

Betyg: 8/10

Bodil Malmsten – De från norr kommande leoparderna

Jag var måttligt förtjust i nummer två av Malmstens tre ”blokar”. Just därför lät jag bli att köpa övriga blokar på bokrean och valde bara Mitt första liv. Några dagar senare stötte jag på De från norr kommande leoparderna i bokhyllan på min nya avdelning och tänkte att det faktiskt kunde vara precis vad jag behövde. Och så rätt en kan ha! Jag läste hela leopard-boken igår och den passande perfekt för mitt uttråkade-och-trötta själv. Jag var helt enkelt på precis rätt humör för något lättsmält och underhållande. Samtidigt kommer det mot slutet av boken in ett allvar som saknades i dess föregångare. Jag kommer hur som haver absolut att läsa den första men för mig sista bloken: Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig. Kommer Malmsten ut med fler blokar läser jag gärna dem också.

Betyg: 7/10

2 dikter av Maria Wine

Se hösten kommer till dig,
guldet flyter från solens tunga,
löven faller gyllene från himlen,
marken rämnar och hesa sjöfåglar skriker
med snaran kring halsen;
nu klamrar människohanden sig förtvivlat fast
vid sommarens blekta tapet,
nattens uggla tänder lyktan på sin panna,
mossan växer som en kyss kring kvinnans läppar
och katten spinner en sista solstråle
i gamlingens öron.

*

Vandrare i röd vind,
sakta rasslar löven vid dina fötter,
luften, tvättad med svalkans hand,
vidgar alla dina stränder,
en glädjevåg sjunger inom dig.
Höstens vackra fåglar kretsar kring dig,
nyfödda kastanjer
vilar som fuktiga kalvögon i din hand;
klippan i havet
vaknar ur sommarens disiga sömn
och stiger förklarad mot rymden.

(Ur Vinden ur mörkret, 1943)

I brist på besked

Just nu skrivs mitt öde i sanden
En fingerskrift, snabbt suddad ut
av vågor som slår emot stranden
utan början och slut

*

Jag kramar mitt hjärta i handen
tills all dess saft runnit ut
Jag dricker dess vin, jag sväljer
det bittra tills bägarn är tom

Jag sätter mig stilla i väntan
på tidens och livets dom

Överblivna recensioner från 2010

Dylan Thomas – 18 Poems (januari) 8/10
Riktigt bra! Snårig engelska dock; jag är rädd att jag går miste om mycket och jag vet att det finns en översatt version av den här debutdiktsamlingen, så jag tror att jag ska ta och parallell-läsa den mot originalet. Det är vådan med att läsa på originalspråk – att en nog går miste om minst lika mycket som vid översatt läsning.

Tove Ditlevsen – En sibyllas bekännelser (februari) 5/10
Alltså, jag gillar Tove Ditlevsen. Jag gillar Tidigt om våren och Gift. Jag gillar Tove Ditlevsen om sig själv. Jag ska läsa Toves samlade dikter och har tre fler romaner på lut – men det här är inte mycket pynt för julgranen. Det mesta har jag läst förut i ovan nämnda böcker och resten kan jag gott vara utan.

Asterdal & Tillberg – Liv och lust i vården, vårdarbetare berättare (mars) 6/10
En alldeles utmärkt bok för den som har tänkt sig att arbeta i vården, vilket ju var fallet för mig i mars. Jag gillar blandningen av yrkesgrupper. Dock känns den ganska ”intern”.

Noah Widqvist – Att springa (november) 6/10
En monolog om mobbning, trans och mod. Bra läsning för transtema-intresserade.

Tove Jansson – Dockskåpet (december) 7/10
Jag gillar Tove Jansson och jag gillar alldeles särskilt den janssonska novellistiken. Detta är inte TJ:s allra starkaste novelllsamling, men den är väl läsvärd!

Per Olov Enquist – Till Fedra (december) 6/10
Jag är väldigt förtjust i Jean Racines version av Fedra/Faidra så jag ville gärna läsa P.O.:s tagning av samma material, efter att ha läst och gillat Tribadernas natt. Det här är bitvis intressant men ärligt talat, Racine gör det bättre. I slutet finns POE:s kommentarer som är väldigt utförliga och tolkande och det stör mig lite; är det författaren som ska tolka sitt eget verk?! Å andra sidan står här mycket som jag inte själv skulle ha tänkt på.

Gabriela Mistral – Dikter (december) 6/10
En läsvärd nobellpristagare, här i översättning av Hjalmar Gullber. Om natur, ”kvinnlighet”, ”moderskap” och ja, väl skrivet. En nobellpristagare som borde bli läst betydligt mer än vad som är fallet!

Bokkaos

Som ni kanske har märkt så köper jag böcker i snabb takt, snarare fem om dagen än en om dagen och jag lyckas inte hejda mig. Jag rensar ut men ändå har jag nu lika många böcker i högar som i hyllor. Som om det inte vore nog med min bokköparmani så undrade en vän om jag ville ha ett par lådor med böcker. Självklart! sade jag och plötsligt stod jag där med tretton stycken. Det har varit kul att gå igenom dem och på något konstigt sätt (fråga mig inte hur, matte är inte min starka sida) blev det så att jag ska göra mig av med 14 lådor fastän jag behöll en hel del, och då snackar vi bara det som kom i de lådorna… jaja, Erikshjälpen kanske blir glada över massa nya testamenten, Golf för kvinnor, upplysningsskrifter från Jehovas vittnen, Alice Lyttkens och Raija-serien. Etc., etc. Själv blev jag glad över en del riktiga kap. Men mer om det vid ett senare tillfälle

Nå, fjorton lådor mindre så är det fortfarande kaos. Somethings gotta happen. Som att jag får en lägenhet 1:a april och kan förvara en del böcker där medan föräldrarnas källare förblir boklager…

Bodil Malmsten – Samlade dikter

Dvärgen Gustaf (1977) är väldigt skum men inte så mycket mer. Den är… intressant. Kvaliteten är däremot något sviktande.

Damen, det brinner! (1984) rimmar på ett alldeles överhärligt maniskt sätt och är riktigt fantasirik, kreativ och innovativ. Me like! För att vara en andra diktsamling är den extremt bra.

Paddan och branden (1987) innehåller två riktigt starka sviter men slutsviten är svag.

Nåd och onåd (1989) är skum på ett bra sätt och får godkänt i mitt betygssystem.

1990 kom Nefertiti i Berlin och bara ett år senare Landet utan lov. Den senare är klart bättre än den förra – men även den är bra, det får jag vackert tillstå. Om vi börjar med Nefertiti i Berlin så har den litegrann av samma vara som Damen, det brinner! men i ett betydligt lugnare tempo. Jag uppskattar de existentiella reflektionerna, myu bien, really, men jag saknar den där överdådiga påhittigheten. Den får jag dock tillbaka i Landet utan lov som är den kortaste av Malmstens diktsamlingar men också den mest världsöverstjälpande. Här är det vardag att raka undulaten, bara en sån sak!

Inte med den eld jag har nu (1993) är till synes självbiografisk men å andra sidan heter den Dikt för en annan dam som undertitel och min förälder som läst Malmstens självbiografi intygar att ingenting stämmer. Det gör å andra sidan helt och fullt detsamma – detta är en an av de bästa diktsamlingar jag läst på länge, med både språk och innehåll på plats. Rätt plats.

Sammanfattningsvis är jag mycket förtjust i Malmstens sätt att rimma men gillar även det enkla, till synes självbiografiska tilltalet i Inte med den eld jag har nu. En njutning har det i alla fall varit att läsa alla dessa dikter!

Vad jag har förhandsbeställt från bokrean 2011

Corman, Cid: Det finns bara en dikt

Forster, Dayo: Reading the Ceiling

Wallant, Edward Lewis: Tenants Of Moonbloom

Almqvist, C.J.L.: Amalia Hillner

Gautier, Theophile: Den döda älskarinnan

Cunningham, Michael: Specimen days

Askestad, Einar: Med blicken i trasor

Colm, Toibin: The Master

Moody, Rick: Diviners

Wijkmark, Carl-Henning: Du som ej finns

Malmsten, Bodil: Mitt första liv

Radcliffe, Ann: Udolphos mysterier I & II

Takahashi, Shinkichi: Takahashi

Fem diktsamlingar

Under februaris första sex dagar läste jag ut tre titlar totalt och alla tre råkade vara diktsamlingar av Dan Andersson: Kolvaktarens visor, Svarta ballader och Efterlämnade dikter. Vad kan jag säga om dessa poesiböcker? Jo, att jag njöt storligen av rim och svart skönhet men att det mesta som någonsin har skrivits är ungefär sju resor muntrare. Dan Andersson var säkert inte mer deprimerad än någon annan men herre min je, detta är dystra dikter! Å andra sidan äger de som sagt sin svarta skönhet och jag ångrar definitivt inte att jag läste dem. Tvärtom så gläder det mig mycket och jag rekommenderar dem för alla som överlever en (stor) dos svärta.

Hjalmar Gullbergs dikter i debutdiktsamlingen En främmande stad är ofta välrimmade och läsvärda, men jag har faktiskt inte mycket att säga om dem. Med andra ord: de berörde mig faktiskt föga.

Dikterna i Brita av Geijerstams Nära. Nya dikter är med få undantag rimmade, på ett enkelt sätt. Även språket och skildringen i övrigt är enkelt. Diktsamlingen från 2002 innehåller några rejäla klavertramp ner i det alltför patetiskt pekorala, men den innehåller å andra sidan många gånger fler rejäla lyckträffar som får mitt poesiälskande sinne att smälta av glädje. Med andra ord: rekommenderas. (Vad är kärlek av samma diktare är betydligt sämre.)

Tittut ;)