Södergrans andra diktsamling, från 1918. Här återfinns de ganska klassiska orden: ”Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!” (närmare bestämt i den allra första dikten). Här rör sig diktandet mycket kring metafysik och Gud, något som intresserar mig eftersom jag ska analysera Boyes gudsbild nu i höst. Södergrans gudsbild är mycket mer mystisk, mycket svårare att slå fast.
När jag ”låg inne” och läste Södergran tog en mentalskötare boken, slog upp en dikt, läste och sade att jag nog inte mådde bra av dylikt. Dikten var ”Månens hemlighet”:
Månen vet … att blod skall gjutas här i natt.
På kopparbanor över sjön går en visshet fram:
lik skola ligga bland alarna på en underskön strand.
Faktiskt en av de mest framstående dikterna i den samlingen. Och skötarens ord har jag fortfarande kul åt…
Annars är det mest klassiska med den här diktsamlingen dess förord, eller rättare sagt detta förords avslutning:
Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.
Go Edith!
Betyg: 7/10
september 5, 2010 kl. 8:29 e m
Just de raderna från förordet skrev jag på en tröja. Känns bra att ha lite Edith-pepp med sig ibland
september 6, 2010 kl. 9:58 f m
Låter absolut som en trevlig tröja
september 6, 2010 kl. 10:33 f m
hon är odödlig
september 6, 2010 kl. 11:19 f m
Ja, härligt nog så är det nog precis så landet ligger