Vi studerar en avhandling om Ellen Key just nu och jag skulle bli väldigt glad om alla som har någon slags uppfattning om vem Key var skriver ner den, utan att läsa på eller ta intryck av någon annan. Hur ser du på Key? Positivt? Negativt? Vem var hon? Vad vet du om henne?
Tackar på förhand! /Tekoppen
Systrarna Anna Vogel och Karin Ström ger ut sina böcker samtidigt på ett nystartat förlag, Aglaktuq. Systerskapet till trots är det två helt olika sorters böcker. De finns som e-bok, ljudbok och vanlig fysisk bok. Tunna saker, men inte innehållstunna – eller?
Karin Ströms Våld handlar om ett kraschat förhållande, om det omöjliga i att ta sig loss ur minnenas våld. Den en gång älskade omkretsas från alla håll och kanter, beskrivs på gränsen till mental obduktion. Dessutom vimlar här av poetiska uppräkningar, från ett rums innehåll till utbudet i ett gatukök.
Ändå känns det hela ganska… gjort. Jag intresserar mig aldrig för det där förflutna. Åsa Ericsdotters första bok, Oskyld, gjorde upp med samma tema fast med bättre känsla och originalitet – och det säger en hel del.
Betyg: 5
Anna Vogels Den ryska sjalen handlar om en kvinna som, i sviterna av sin skilsmässa, inleder en ny relation. Hon har tre barn, ett ex som ”blivit med ny” och en kollega alltför lockande för att kunna motstås. Dessutom har hon mentala spärrar som hon måste övervinnas. Det må låta banalt, det är helt vardagligt men oavbrutet intresseväckande och tillfredsställande.
Betyg: 7
Så funderar jag på formatet. Jag har lyssnat på båda böckerna – hur påverkar det min bedömning? Båda rösterna passar bra till sina böcker, men Vogels röst som först kändes störande var sedan så perfekt att jag funderar på om den inte gjorde boken många snäpp mer sympatisk än vad en kalhyggesupplaga* hade lyckats med.
* Min version av ljudbokstermen ”dead tree edition”.
På teaterfronten
Fadern skulle jag ha sett i söndags, men den blev inställd. Hoppas att jag kan se den ändå framöver. Sedan pratar mina dagars ena upphov och jag om att se Inferno av Peter Weiss på Elverket. Och så har jag just bokat två biljetter till Gengångare av Ibsen, på Stadsteatern fast först i november, en vecka innan min tjugotvåårsdag. Och då eller till jul får jag förhoppningsvis ett nytt presentkort på Stadsteatern, för på det jag har finns bara 40 kronor kvar och hur många pjäser får man för det… jag bara undrar 
Nu blir jag riktigt sugen på Fria Teaterns ”Svårast är det med de värdelösa”, efter dagens recension i DN. Och så har jag lagt rabarber på manuset till Sara Stridsbergs ”Medealand”, så den tänker jag läsa en dag eller annan.
På framtidsfronten
Ska jag ägna hela nästa år åt att läsa så roliga kurser som möjligt?
Eller ska jag ta en kandidatexamen så snabbt som möjligt och börja magister i littvet redan i vår?
Men vill jag bli littvetare eller borde jag hellre gå mastersutbildning i biblioteksvetenskap?
Vem är jag? Vad vill jag? Vad ska jag ta mig till?
Ungefär så.
Fast nu har jag ansökt och valt att läsa KUL kurser hela nästa år och inte överanstränga mig. Fast självklart försöker jag hålla alla andra möjligheter öppna också…
På själviska fronten
Jag skrev klart en ungdomsbok i förrgår som jag blev nöjd med. Nu gäller det bara att hitta förlag som kan refusera den. Jag har ju bara två manus inne för bedömning och det är ju alldeles för lite… eh. Förresten minns jag den ljuva tiden då alla förlag skickade svar i pappersform. Det var liksom lite mer ROMANTISKT än ett pling i mejlboxen.
Min mamma ser den här boken som en av sina största läsupplevelser någonsin, så därför var mina förväntningar ganska höga. Tyvärr gav Silke liten utdelning redan under läsningen och nu, ett par månader sedan, minns jag mycket lite av den. Kort sagt: den var inte dålig, men den gjorde inget intryck och lämnade ringa avtryck. Så är det ju ibland med litteratur, men jag är glad att även den här boken får vara någons snudd på största läsupplevelse någonsin.
Betyg: 6/10
Ord och inga visor uppmanade till bokköpsstoppbrott istället för bokmässan – och självklart hängde jag genast på… Det blev Varulven av Aksel Sandemose, Dialoger, Sokrates försvarstal, Faidron och Faidra av käre gamle Platon och Konvoj av Torsten Johnsson, på en bakluckeloppis där jag dessutom plockade på mig en blomkruka i form av ett huvud, två skjortor (en fin och en ful) och en tavla föreställande Madonnan och barnet, fast i form av helt vanliga, underbart målade människor. En blond kvinna i flätor som matar sitt barn med vindruvor, men ändå skiner motivet igenom. På kvällen gick jag hem och beställde Pappan och havet av Tove Jansson (jag ska ju skriva uppsats om den och det är skönt att ha ett eget ex att stryka under i) samt, för att bara komplettera beställningen, I en katedral av färgat glas av Gunnar Harding. Men jag bröt faktiskt bokköpstoppet redan på lördagen, då jag köpte Parias av Ola Hansson, och på torsdagen, då jag köpte Helvers natt och andra dramer av Ingemar Villqist. Men framöver ska jag försöka skärpa mig. Eller i alla fall kanske…
De här böckerna köpte jag i London:
Wilfred Owen – Poems
Mary Shelley – The Last Man
Bram Stoker – Dracula
George Eliot – Middlemarch
Charlotte Perkins Gilman – Herland
Helene Cixous – Dream I Tell You
Gertrude Stein – Tender Buttons
Kazuo Ishiguro – Nocturnes
Och de här har jag köpt i Suiiiden:
Katharine Mansfield – The Collected Stories
Mare Kandre – Bestiarium
Monika Fagerholm – Den amerikanska flickan
Sven Stolpe – I dödens väntrum
Ellen Mattsson – Vägen härifrån
Bengt Söderbergh – En livslång kärlek
Vilhelm Moberg – Nybyggarna
Raymond Radiguet – Djävulen i kroppen
August Strindberg – Mäster Olof
Hjalmar Bergman – Markurells i Wadköping
Sandor Marai – Esters val
Ord och inga visor uppmanar oss att lista vilka Nobelprisvinnare vi läst. Det är lite kul, för ganska nyligen satt jag med en vän som sade sig inte ha läst en enda Nobelprisvinnare. Vi slog vad, letade upp en lista och det visade sig att vännen läst fem. Inte illa. Men just ja, nu handlade det ju om mig. De fetstilta har jag läst, de kursiva vill jag läsa.
1901 Sully Prudhomme
1902 Theodor Mommsen
1903 Bjornstjerne Bjornson
1904 Frédéric Mistral, José Echegaray
1905 Henryk Sienkiewicz
1906 Giosuè Carducci
1907 Rudyard Kipling
1908 Rudolf Eucken
1909 Selma Lagerlöf
1910 Paul Heyse
1911 Maurice Maeterlinck (ett enaktsdrama, visserligen, men det var riktigt bra)
1912 Gerhart Hauptmann
1913 Rabindranath Tagore
1914 Inget pris utdelades
1915 Romain Rolland
1916 Verner von Heidenstam (bara enstaka dikter)
1917 Karl Gjellerup, Henrik Pontoppidan (jag skrev dock B-uppsats om Amalie Skram som HP talade illa om eftersom hon skrivit boken jag analyserade, som råkade baktala HP:s släkting Knud Pontoppidan)
1918 Inget pris utdelades
1919 Carl Spitteler
1920 Knut Hamsun
1921 Anatole France
1922 Jacinto Benavente
1923 William Butler Yeats (bara enskilda verk, men ”Stolen Child” är bäst!)
1924 Wladyslaw Reymont
1925 George Bernard Shaw
1926 Grazia Deledda
1927 Henri Bergson
1928 Sigrid Undset
1929 Thomas Mann
1930 Sinclair Lewis
1931 Erik Axel Karlfeldt
1932 John Galsworthy
1933 Ivan Bunin
1934 Luigi Pirandello
1935 Inget pris utdelades
1936 Eugene O’Neill
1937 Roger Martin du Gard
1938 Pearl Buck
1939 Frans Eemil Sillanpää
1940 Inget pris utdelades
1941 Inget pris utdelades
1942 Inget pris utdelades
1943 Inget pris utdelades
1944 Johannes V. Jensen
1945 Gabriela Mistral
1946 Hermann Hesse
1947 André Gide
1948 T.S. Eliot
1949 William Faulkner
1950 Bertrand Russell
1951 Pär Lagerkvist
1952 Francois Mauriac
1953 Winston Churchill
1954 Ernest Hemingway
1955 Halldór Kiljan Laxness
1956 Juan Ramón Jiménez
1957 Albert Camus
1958 Boris Pasternak
1959 Salvatore Quasimodo
1960 Saint-John Perse
1961 Ivo Andric
1962 John Steinbeck
1963 Giorgos Seferis
1964 Jean-Paul Sartre
1965 Michail Sjolochov
1966 Samuel Agnon, Nelly Sachs
1967 Miguel Angel Asturias
1968 Yasunari Kawabata
1969 Samuel Beckett
1970 Aleksandr Solzjenitsyn
1971 Pablo Neruda
1972 Heinrich Böll
1973 Patrick White
1974 Eyvind Johnson, Harry Martinson
1975 Eugenio Montale
1976 Saul Bellow
1977 Vicente Aleixandre
1978 Isaac Bashevis Singer
1979 Odysseus Elytis
1980 Czeslaw Milosz
1981 Elias Canetti
1982 Gabriel García Márquez
1983 William Golding
1984 Jaroslav Seifert
1985 Claude Simon
1986 Wole Soyinka
1987 Joseph Brodsky
1988 Naquib Mahfouz
1989 Camilo José Cela
1990 Octavio Paz
1991 Nadine Gordimer
1992 Derek Walcott
1993 Toni Morrison
1994 Kenzaburo Oe
1995 Seamus Heaney
1996 Wislawa Szymborska
1997 Dario Fo
1998 José Saramago
1999 Günter Grass
2000 Gao Xingjian
2001 V.S. Naipaul
2002 Imre Kertész
2003 J.M. Coetzee
2004 Elfriede Jelinek
2005 Harold Pinter
2006 Orhan Pamuk
2007 Doris Lessing
2008 Jean-Marie Gustave Le Clézio
2009 Herta Müller
2010 Förhoppningsvis Bei Dao eller Tomas Tranströmer
Jag sade något igår om att läsa – och läsa gjorde jag. Närmare bestämt Samtal med djävulen, Inger Edelfeldts senaste bok. Jag visste att jag bara måste läsa den och nu, vad har jag egentligen att säga? Mycket, men också ingenting alls. Jag vågar knappt säga något. Min relation till boken är så pass komplicerad att det blir svårt att tala om den, så komplicerad att jag inte klarade av att vara ensam hemma sedan jag läst ut den, utan var tvungen att tala i telefon i trekvart. Jag läste den i ett svep, de 140 sidorna går fort men oj, vilken svärta, vilken tyngd, av liv och skit. Det här är en bok om hur vi blir dem vi blir, hur vi människor kan göra så hemska saker. Vem är förövare, vem är offer, finns förlåtelse, nåd, tröst, finns det människor för vilka allt hopp är ute, räddningen bortblåst?
Det handlar om två kusiner, Paul och Asger. Asger som döptes till Isak och bröt med sekten Vår Kyrka för att leva ett liv fullt av samkönat sex och sprit, tills han slutligen skadade sig så svårt av ett hopp från en terass (kanske självmordsförsök, kanske inte) att han lät sitt liv ta en annan vändning. Han blev diakon, men han ångrade ingenting. Paul blev kvar i Vår Kyrka, gifte sig och fick barn, varav ett – Magda – tog sitt liv. Vems fel var det? Hennes eget, kyrkans – eller Pauls?
Paul och Asger möts på ett tåg, pratar, börjar brevväxla. Paul kommer på besök till Asgers familjehem som han har ärvt, fastän han inte kan förstå hur pappan kunde låta bli att göra honom arvslös, så fördömmande som hela omgivningen var. Det är mycket som antyds, mycket som sägs till hälften, det är därför boken är så tunn, men det är också därför den kan vara så tung och fylld med betydelser. Den utspelas i huvudsak under fyra dagar och kapitlen heter ”den första dagen” och så vidare. Mina tankar går genast till bibeln: på den första dagen… på den andra dagen… Bibelreferenser finns det också en del, som jag genast måste gå och slå upp, för jag vill förstå Paul, hur svartvit hans värld än är, hur främmande hans tro än är från min och – tack gode gud – hur främmande hans samfund än är från det jag valt att tillhöra.
Hur är det Dan Andersson skriver?
Jag har sagt något litet och fattigt av det
som brunnit hos mig
och så snart brinner ner,
men den kärlek, där fanns, ej förgängelse vet -
god natt – god sömn åt er.
Jag har sagt något litet och fattigt av det som brinner likt en bensinstinkande mordbrand i den här boken. Läs om du vågar. Ta in om du kan. Det finns brister, övertydliga passager, men det vore fattigt och futtigt att klaga på det. Det här är inte ett stilprov. Det här är en käftsmäll, så var rädd om dina tänder. Men läs. För guds skull. Läs!
Betyg: 8/10
1. Det mest uppenbara: min nya piercing! Inte ens fem timmar gammal. Det gjorde nästan inte alls ont och jag blev supernöjd. Det blir nog mer piercat framöver. Och kanske en tatuering, en liten fjäril eller blomma bakom ena örat? Vi får se
2. Mitt nya liv som kombo istället för källaren hos m&p. Även om de flesta böckerna blev kvar därborta. Imorgon ska jag hem till föräldrarna, som jag inte träffat på en hel vecka. De ska få låna vovvan lite. Och så ska jag och vovvan få träffa moster som varit ute på långresa.
3. Anthony and the Jonssons nya skiva, även om den bara innehåller 5 låtar.
No mistaking the faking, I care.
With a prayer in the air
I will leave it there
On a note full of hope
Not despair
eller
An angel led me when I was blind
I said take me back, I’ve changed my mind
Now I believe
From the blackest room, I was torn
You called my name, our love was born
So I believe
-
Men nej, lite måste jag få gnälla! Så det blir nog 5 olyckliga också:
1. Att jag både har bokköpstopp och inte klarar av att ha det.
2. Att jag inte har något jobb och inte har tid att ha det men behöver ha det. (Snårigt, eller?)
3. Att jag har flyttat ifrån min crosstrainer.
4. Att jag inte har tid att läsa.
5. Att jag inte lyckas bestämma mig för hur jag ska lägga upp nästa år, studiemässigt, och blir stressad av det.
-
Så. Olycklig och lycklig är man ju. Ofta samtidigt. Hoppas alla har det så bra som möjligt där ute! Själv ska jag försöka hitta på något att göra. Läsa kanske?
Efter att ha läst i DN idag om SD:s kulturpolitik (bara klassicistisk, svensk, okomplicerad konst och kultur gäller) tänkte jag att vi gemensamt kunde sätta ihop en lista med boktips, musiktips, filmtips och självklart konsttips, till de som tänker som SD. Jag tror nämligen inte att de har så stor insyn i vare sig det gamla eller det nya Sveriges kultur. Själv har jag ont om tid för ämnet just nu, men vill någon hänga på så är det bara att sätta igång!
(Jag hittade följande utkast från december 08 och tyckte det var skam på torra land – hoho Bokbabbel 
– att det inte publicerats. Så håll till godo eller låt bli, vad dig än behagar, i alla dina dagar… lalalala. Hrm. Nåväl. Här är de trenne kvicka uttalandena i alla fall.)
August Strindberg – Röda rummet – 6/10
Svart skrivet om ett cyniskt samhälle där pengar styr och idealen måste slopas om man ska orka leva. Säger mycket om unge Strindbergs (syn på sin) samtid. Antisemitismen skiner igenom. Lättläst, snabbläst, bra språk, men ingen stor läsupplevelse och lite väl ensidigt.
Honoré de Balzac – Pappa Goriot – 6/10
En man offrar allting för sina barn utan att få någon tacksamhet tillbaka. Personporträtten är grunda och opsykologiska. Intringen är lite väl enkel. Bitvis saknar jag motivation att läsa vidare. Men ändå läsvärt, på sitt sätt, om så bara för att få lite mer erfarenhet av realismen.
Ebba Witt-Brattström och Birgitta Svanberg – 100 skrivande kvinnor III – 7/10
Intressant läsning om 1900-talets kvinnliga författare. Ibland är faktadelarna lite väl förenklade, som när man vill göra Nina Boraui till enbart religionskritiker, men antologin lyckas med sitt främsta syfte: att väcka läslust. Jag skaffade mig genast en bok av Marguerite Duras, som jag tidigare inte alls lockats av.
