VW för hela slanten

Jag är ju kattvakt fyra nätter den här veckan och fick en ganska stor slant för detta. Vad gjorde jag med de sedlarna då? Jo, realiserade dem i bokform förstås. Och det fick bli Virginia Woolf för hela slanten, så har jag ingen ursäkt för att inte ta itu med hennes fortsatta författarskap.

Ursäkta för den blixtlängtande bilden, men här är de alltså. The Voyage Out, Three Guineas/A Room of One’s Own, Carlyle’s House (tidiga skisser), The Years, Between the Acts (hennes allra sista) och på svenska: Ögonblick av frihet, urval ur dagböckerna.

The Voyage Out var i ett väldigt tråkigt pocketformat som känns billigast möjliga och knappast håller för en läsning, dessutom är den svår att öppna. Inte kul. Carlyle’s House var inte så intressant i handen som på nätet. Three Guineas/A Room of One’s Own vet jag inte ens om jag kommer att läsa, helt krasst. Övriga känns dock som riktiga mumsbitar och nu finns de här i väntan på att jag ska ha tid, ork och lust.

Till dess läser jag kurslitteratur: postkolonial analys av den koloniserade kroppen, fakta om regleringen av prostitution i 1800-talets Sverige, obduktionernas historia… med mera. Sedan så kopplar jag av med Iliaden, som ju strikt taget är kurslitteratur men inte alls känns så. Än så länge. Akillevs har just fått sin gudomliga mamma att få Zeus att missgynna grekerna som hämnd för Agamemnons skymf och jag har återinsett varför jag diggar Homeros (och Ingvar Björkessons översättningsanda).

Sommaren blir nog riktigt fin med sådan här läsning på lut!

Statusuppdatering

Sitter och väntar på att dra iväg på jobb. Inte mitt vanliga som personlig assistent, utan ett ”ovanligt” inom hemtjänsten. Ovanligt för mig alltså. Ska skolas in idag och sedan blir det nog en del hemtjänstande under sommaren.

I gårkväll kom jag hem från semestern i Skåne, med lite kallt havsbad i blodet, tångdoft i näsan och en lycklig hund som badat oräkneliga gånger i hav och bäckar och trivts något enormt med livet. Jag köpte också en regnjacka som var så underbart vacker att jag går och längtar efter regn. Däremot blev nästan ingen av böckerna jag packade ner ens öppnad, jag hann inte ens igenom kurslitteraturen. Under resten av veckan hoppas jag dock ha tid för att läsa, mellan plugg och kattvaktande. Ska ta hand om en väldigt fin kisse medan dess matte är bortrest.

Någon dag här framöver kommer i alla fall ett väldigt syndigt bokpaket för alla kattvaktspengarna. Men åh så jag ser fram emot det! Valde gratis frakt men tänkte inte på att med midsommar och allt blev det lång tid. Fram kommer det väl i vilket fall som helst och jag får allt ta och tåla mig tills dess. Vänta på att bli riktigt varm i bokmalshjärtat.

/Tekoppen

Bort och iväg

Nu är bokpackningen färdig inför en kort resa! Lite kurslitteratur, lite annat, lite från sommarläslistan. En punkt på den lyckades jag ”pricka av” igår, men mer om det när jag kommit hemom igen.

Nu ska jag åka, andas ut och slappna av lite. På måndag är det jobb som gäller och så har jag ju mina kära sommarkurser. Två blev det. ”Makt och medicin i idéhistoriskt perspektiv” samt ”Mytologins värld – En religionshistorisk introduktion”. Intressanta båda två, men lite stress och press med att hålla uppe takten och få i sig all kurslitteratur. Men Iliaden och Enuma Elish är på litteraturlistan i alla fall. Värre kan man ha det! Iliaden har jag velat läsa länge så det känns som på tiden

Men nu ska jag sluta bladdra och istället önska er en skön midsommar medan jag är på annat håll och håller mig bloggtyst. Frid! /Tekoppen

Aidan Chambers – Dansa på min grav

Dansa på min grav utspelar sig i England, i en tid som inte är närmre specificerad, men boken gavs ut 1982. Hela boken är huvudpersonen Hals försvarstal sedan han åtalas för att ha dansat på sin döde ”väns” grav. Vännen, Barry, var Hals älskare och han dog i en motorcykelolycka efter ett gräl mellan dem.Berättelsen är formad som om Hal skrev till sin socialarbetare och det handlar om att förklara för läsaren varför Hal gjorde något så märkligt. (Dock förstår läsaren ganska snabbt.)

Dansa på min grav är inte den klassiska komma ut-romanen. I själva verket handlar det inte alls om homosexualitet, utan om ett förhållande som råkar vara samkönat. Hal kallar sig aldrig bög eller homosexuell, han verkar inte ha ångest över sin läggning eller se det som något konstigt. Hela förhållningssättet till ”det avvikande” är avslappnat och fritt från ångest, trots att omvärlden inte alls framstår som självfallet förstående. Vare sig heterosexualitet eller homosexualitet beskrivs heller som helt absolut, kanske för att författaren inte verkar ha något som helst intresse av att reda ut vilken läggning personerna i boken har. Ingen av killarna ”kommer ut”, men de är inte heller särskilt hemlighetsfulla.

Det jag minns mest av Dansa på min grav (det är några år sedan jag läste den) är dess språk och sättet den är skriven på. Så kreativt, originellt, fantasifullt! En ren fröjd. Av det fyrtiotal HBT-böcker jag läst genom åren utmärker sig Dansa på min grav som något utöver det vanliga.

Al Andaluz Project

Al Andaluz Project är ett samarbetsprojekt mellan olika band som på olika språk sjunger sånger med rötter i de tre kulturer som Spanien rymde under 1400-talet: islam, kristendom och sefardisk judendom.

Al Andaluz Project finns på Youtube, på Spotify och på CD. Lyssna! Den här låten är min favorit:

Virginia Woolf – Vågorna

Jag har försökt läsa Vågorna förut, både på svenska och engelska, men aldrig kommit så långt. Den här gången sade det klick direkt. Undrar varför? Vet inte, faktiskt inte alls. Vet heller inte varför jag bara läste en enda VW-bok förra året, varför jag beundrar VW:s skrivande och ändå inte har läst så många. Det kan bero på att jag så förtvivlat gärna vill läsa på engelska, slippa gå miste om rikedomen, samtidigt som jag inte riktigt mäktar förstå bland alla nyansrika synonymer.

Vågorna är lik VW:s övriga böcker på många sätt. Flödet av tankar, känslor: ”Medvetandeström” (stream of consiousness). Det modernistiska. Samtidigt är Vågorna extrem. En kör av sex röster: Jinny, Rhoda, Susan, Neville, Bernardh, Louis. Sex olika personer. Eller? Jag blir inte riktigt klok på det, trots (eller kanske på grund av) Jenny Tunedals utmärkta förord. Bernardh är berättarrösten, samtidigt lämnas mycket utrymme åt de övriga för att förklara sig själva och varandra. Det är självklart mycket fantasifullt och mera fyllt med långsökta liknelser och evighetsutbroderade stämningsbilder än något egentligt berättande. Det hela utspelar sig under en dag, eller det vill säga: karaktärernas liv, från tidig barndom till ålderdom, ramas in av en liknelsesprängfylld naturbeskrivning som går från gryning till natt.

Jag fattar tyckte för karaktärerna, jag får en känsla för dem var och en, de har en alldeles egen, särpräglad röst men flyter också samman i sitt korus. Jag fattar tyckte för Vågorna, läser den med andakt, med ett hjärta som trippar på lina med andan i halsen, men det är också en svår bok. Svårläst genom att vara för lättläst. Lätt att ”läsa”, svår att verkligen LÄSA. Ofta måste jag ta om styckena, ibland flera sidor, för att det skrivna inte har fastnat ordentligt. Det är en text som kräver koncentration och tillräckligt få störningsmoment. En text som kräver mycket men också ger ofantligt tillbaka. Jag rekommenderar den högaktningsfullt, helhjärtat och beslutar mig för att det får vara nog med mitt långsamma läsande av Virginia Woolf. Jag vill läsa mer! fler! resten! nu! genast! Tills dess kan jag bläddra i Vågorna och se alla stycken jag har strukit under och tids nog kommer att citera här.

Betyg: 8/10

Tove Leffler – Den kärleken

Som sagt: Anne Charlotte Leffler. En sen 1800-talsförfattare som med noveller, romaner och pjäser gjorde avtryck i litteraturhistorien, avtryck som dock inte är självklara att uppmärksamma idag. Därför är det väl att Tove Leffler, en nutida släkting, har skrivit sin debutroman om just Anne Charlotte Leffler. Hennes liv, hennes skrivande, men främst – som titeln skvallrar om – hennes kärlek.

Anne Charlotte Leffler lämnade nämligen sitt arrangerade svenska äktenskap för att istället, efter en lång kamp mot katolska konventioner, gifta sig med en tio år yngre italiensk hertig. Gissa om det skvallrades! Gissa om det fördömdes. Fyra månader efter att ha fött sitt första och enda barn dog Anne Charlotte Leffler i blindtarmsinflammation. Efter sig lämnade hon ett stort antal litterära verk.

Tove Leffler har skrivit om sin släkting med värme, liv och känsla. Språket är speciellt och lite lagom experimentellt, inte svårt att läsa – även om korrekturläsaren kunde ha gjort ett bättre jobb och undvikit en del svårtuggade meningar som helt enkelt inte fungerar grammatiskt. Min läsning flyter fram, jag är engagerad, jag vill vidare. De 270 sidorna är snabbslukade, men vad lämnar de efter sig? En djupare inblick i såväl Anne Charlotte Lefflers liv som 1800-talet över huvud taget – Tove Leffler hoppar in med jämna mellanrum för att jämföra. Vad som förändrats, vad som kvartstår.

Det är som sagt svårt att inte jämföra med Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) och likheterna är stora. Riktigt lika bra blir inte Den kärleken, men jag är ändå förvånad över att jag har sett så få bloggare nämna och läsa Tove Lefflers debut. Kom igen! Det här vill ni faktiskt inte missa!

Fast jag är faktiskt osäker (och nyfiken) på hur väl boken tål ögonen hos någon som inte har läst några av Lefflers egna verk eller läst om litteratur- och samhällsklimat i Sverige när det begav sig. Tove Leffler verkar nämligen vara påläst, utifrån mina rudimentära kunskaper om perioden och personerna, och försitter sällan en chans att inflika någon boktitel eller något namn. Ofta följer en förklaring, men långt ifrån alltid. Säkert tål boken även en läsning utan förkunskaper, men alla roliga referenser är det ju synd att missa.

Betyg: 8/10

Tack Atlas förlag för recensionsexemplar!

De ligger där på skrivbordet, framför mig

De ligger där på skrivbordet, framför mig. 100 A4 vardera, i färggranna mappar, med kuverten redo i en hög för sig. Mina manus. Mitt bokbarn (ordet är lånat från Den kärleken) som jag har suttit med ett bra tag nu och äntligen kände att nä, det är dags. Dags att sluta fnula, dags att putsa klart och skriva ut. Det var färdigtuggat. Nu ska det bara tuggas genom förlagens papperskvarnar, tuggas sönder, refuseras (spottas ut) och makuleras. Om några månader kommer de trevliga små breven att börja trilla in. Tack! Men nej tack. Just nu bryr jag mig inte så mycket om det, är bara uppfylld av ambivalensen Vad tusan har jag skrivit? och Åh! Min bok! Dumt att börja sörja redan nu. Och någonstans gror ändå ett försiktigt hopp, om att kanske. Kanske. Den här gången.

Vi får väl se.

Litterära likmaskar

Apropå litteraturvetenskap – så här säger Neville i Vågorna av Virginia Woolf:

”Det vore bättre att uppföda hästar och bo i en av de där röda villorna än att löpa ut och in i Sofokles och Euripides hjärnor som en likmask”.

Sid. 79 i pocketutgåvan från Bonniers, 2009.

Och på originalspråk:

”It would be better to breed horses and live in one of those red villas than to run in and out of the skulls of Sophocles and Euripides like a maggot”.

Sid. 48, Granada Publishing, 1977.

Jag gillar den sortens bildspråk. Även om jag inte direkt håller med.

En b-r-a dag

Igår hade jag en rakt igenom bra dag. Jag sov länge, åkte sedan in till stan, lämnade tillbaka några böcker på biblioteket, åt lunch i Söderhallarna, mötte en vän och gick till Johan & Nyström för varsin dubbel espresso samt kaffekoppning. Vi testade tre malningar av samma bönsort: en från dagen innan, en från samma morgon och en pinfärsk. Skillnaden var enorm! Och det är kul att umgås med nördar, vare sig de har grävt ner sig i kaffe eller fjärilar.

För att blidka tegudarna efter denna kaffeorgie begav vi oss till Odenplan och In the Mood for Tea, där jag åtgärdade luckor i förråden varpå vi samtalade med ägarna och fick provsmaka ett par teer. Så var det dags att åka hem, men jag tog vägen förbi biblioteket och lånade ryggan full med böcker.

Till saken hör att på In the Mood for Tea blev jag igenkänd sedan tidigare besök och tillfrågad om hur det gick med pluggandet. Så jag andades in, andades ut och sade som det var: att jag just ska lägga sjuksköterskestudierna på hyllan och återvända till litteraturvetenskapen. Jag har helt enkelt tvingats konstatera att jag var fel person på fel plats. Nu på biblioteket log jag lite när jag märkte hur jag såg på böckerna med helt annan blick när jag såg mig som blivande littvetare. Andra böcker än tidigare var intressanta. Det är så uppenbart hur vi skapar oss själva.

Så vad lånade jag? Birgitta Trotzigs prosapoesi. Lite annan poesi. Rolandssången. Wislawa Szymborska, för gud vet vilken gång i ordningen, men läsa har jag hittills aldrig lyckats med. Gun-Britt Sundströms senaste, Bitar av mig själv. Sedan satt jag på bussen hem och läste Tove Lefflers bok Den kärleken, om anmodern Anne Charlotte Leffler. Det är omöjligt att inte jämföra med Jag skulle vara din hund… Kvinnlig intellektuell från samma tidsperiod, fokus på kärleken, speciellt språk. Och bra! Hittills åtminstone, det vill säga efter lite mer än en tredjedel av boken.

Så kom jag hem och började plugga, för jag som hade tänkt hoppa av mina båda sommarkurser för att slippa stresskänslor i bröstet blev peppad av en lärare och bestämde mig för att försöka gå klart åtminstone den ena. 7,5 hp är inget att förakta, inte om man vill ta en kandidat så snart som möjligt och gärna fortsätta plugga efter det. Engelska också. Engelska vill jag läsa. En termin. Eller två. Inshallah.