Aase Berg – Uppland

Häromsistens hittade jag som sagt Aase Bergs Uppland på rea för 20 kronor. Nu råkar jag äga diktsamlingen sedan tidigare, men min tanke är att någon därute kanske skulle behöva den här ordsockerkicken och därför lägger jag ut en liten text om Uppland. Känner du dig lockad? Varsågod att kommentera så kan Uppland bli din

Diktsamlingen utspelar sig (såklart) i Uppland, eller kanske i Muppland? Detta uppland kallas för ”Ljusland, svävareland” och hela diktsamlingen handlar om lycka. Barnlycka. Familjelycka. En infantil liten lycka i familjens hägn, och med denna lycka handskas Aase Berg på sitt alldeles egna sätt. Det allitererar, rimmar och leker! För att skildra småbarnsåren tar hon ner språket till dess ursprungnivå, till platsen där språket upptäcks för första gången – där det heter ”dens” och ”en flygplan”, där geting ”är ett namn / på getens barn” och ”hundåren tar hundra år”. En dikt heter ”Poesik” och är typisk för hela samlingen:

Vingevibrationerna i dur,
flyggan frasar, partitur
Töj andrummen i vassen
vid en sjökant

Vad det handlar om vete tusan. Det enda jag vet är att Aase Bergs diktning är gränslös, regellös, och att den därför blir befriande och glädjande. Även om dikten börjar förståeligt så spårar den snabbt ur:

Trollsländorna flyger snabbt in i solen.
Upplöser sina ansikten i solen.
Huvudlös trollsländas form är T,

ingenting,
Tingeling

Betyg: 9/10

Anders K. Johansson – Beckombergalandet

Beckomberga – ”Beckis” – är ett område i närheten av mig, ökänt som före detta mentalsjukhus. Nu har det helt gjorts om och reklambyråer har i flera år försökt sälja in till oss i trakterna runt omkring att Beckomberga är ett solbelyst radhusområde för barnfamiljer, men gamla bilder sitter kvar. Busshållplatsen vid Beckis, som jag åker förbi nästan dagligen, heter ”Bromma sjukhusgrindar” och det ger ju inte mindre associationer till lås, lobotomier och elchocker. Själv har jag ett tydligt minne av hur jag var i lågstadieålder och hade varit i en simhall inne på det då nedlagda sjukhuset. Mamma skulle hämta mig, men bilen gick sönder och det fanns inga mobiler på den tiden så jag blev sittande utanför den stängda simhallen i mörkret med blött hår medan före detta patienter vankade förbi; trots att de fick röra sig vart som helst så återvände vissa till Beckis.

Anders K. Johansson, författare till Beckombergalandet, växte upp i personalbostäder inne på sjukhusområdet, med föräldrar som var mentalskötare. 14 år gammal började Anders själv jobba på Beckis och kom sedan att vara anställd där i perioder tills det blev för mycket – när systern Astrid fick en psykos och blev intagen just på Beckomberga. De olika rollerna gick inte ihop. Beckombergalandet från 1999 består av många otroligt bra fotografier som Anders K. Johansson tagit, tillsammans med självbiografiska texter om såväl anhörigrollen som mentalskötarrollen och de olika patienterna som passerat revy.

Beckombergalandet är tunn men tung. Innehållet är gripande och angeläget. Boken väcker många tankar, men är kanske lite för ostrukturerad och inte tilltäckligt djuplodande. Stilistiskt sett kunde det ha blivit bättre (det känns som att Johansson är bättre fotograf än författare), men å andra sidan finns det säkert en tanke med den här stilen. Läsvärt, i vilket fall!

Betyg: 6/10

Så enkelt. Så bra!

http://www.youtube.com/v/7dwZC2jkFVk&hl=sv_SE&fs=1&color1=0×006699&color2=0x54abd6

Bokköp: Sju x 20 kr

Idag jobbade jag på min vanliga arbetsplats, som personlig assistent. Det spöregnade och vi kunde inte upprepa gårdagens långpromenad, men istället hade vi högläsning av Selma Lagerlöf, närmare bestämt novellen Ödekyrkan. Den var tyvärr ganska dyster och att sitta i grådager med åska utanför och läsa dystra noveller blir man inte munter av. Lite muntrare var det att gå till en bokhandel efter jobbet och gräva igenom deras sista rester av bokrean. Tyvärr var det otroligt slutplockat, men å andra sidan kostade de resterande böckerna bara 20 kronor styck. Det blev en nätt liten hög eftersom jag inte orkade sitta hur länge som helst och välja:

Varje dag har vi en liten tävling av Hanna Österberg. En dagboksaktig självbiografi om ätstörningar.

Nonfiction av Anders Johansson. En essäaktig, tankerik bok som verkade ytterst sympatisk.

Och slutligen: Uppland av Aase Berg. En diktsamling som jag älskar och redan äger, men som jag bara var tvungen att ta med hem. Jag tänker mig att jag kan skänka den vidare för det finns många därute som skulle må bra av att läsa Uppland, vare sig de vet det eller inte…

Den amerikanska flickans söndagar av Lars Gustafsson. En diktsamling som är en sammanhållen berättelse. En hädangången berättar om sitt liv och sin död. Intressant och språket verkar mycket finstämt och vältonat.

Jag bryter hänget av Eva Kristina Olsson. En diktsamling som är så hejdlöst, underbart modern att mina hjärtklaffar fladdrar av lycka.

Sylvester och den riktiga världen av Sofi Jansson. En bok om galenskap och ond bråd död. Psykologiska thrillers, jo tack, så länge betoningen ligger på det första av de två orden.

Och så Lonely Planets Venedig-guide åt mor min, som är den enda jag känner som sträckläser reseguider.

När jag tar itu med alla dessa titlar är ju en annan sak, men idag fick jag faktiskt tillbaka min läslust ganska rejält. Just nu håller jag på med ett recensionsexemplar som är ytterst intressant men inte lämpat för sträckläsning utan kräver sin tid. Får se om jag drygar ut med något annat mellan djupdyken i den.

Hur lever era läsningar?

Yasunari Kawabata – Snöns rike

Jag såg att Bokmania bytte till sig denna bok och kom på att den läste jag ju, men recenserade jag den någonsin? Nix! Det känns definitivt synd. Visst finns det böcker som inte ens är värda besväret, men det utlåtandet kan man inte låta komma i närheten av Snöns rike.

Kawabata fick nobelpriset på sin tid, men hör nog till en av de bortglömda pristagarna i Sverige idag. Jag läste Tusen tranor på en sommarkurs förra året och ville läsa mer, just därför att jag blev illa berörd och påmind om Falkenland. Snöns rike är inte lika obehaglig, men ändock dekadent och melodramatisk på ett ganska så härligt sätt.

I Snöns rike skildras en relation mellan huvudpersonen och en geisha, på en liten kurort långt uppe i ”Snöns rike”. Dramatiken finns inte i händelserna utan i den emotionella intrigen och även om också den kan verka stillsam så fängslas jag av de dysfunktionella människorna och deras lika dysfunktionella förhållande. Karaktärernas beteende är ibland obegripligt, kanske på grund av kulturskillnader, men det förhöjer mer än förstör i mina ögon.

Vad ska jag säga som slutomdöme? Romanen som helhet är kort och innehåller nog inte en sida vare sig för mycket eller för lite. Det märks att en säker författare har fört pennan. Det var en viss besvikelse att jag inte utmanades på samma sätt som i Tusen tranor, men å andra sidan möttes jag av en helt utmärkt bra bok som tog väl hand om mig och gav en högst angenäm känsla av välbehag under läsningen. Jag kommer absolut att läsa mer av Kawabata.

Betyg: 7 / 10

Sommar i luften

Jag har hamnat i någon slags rytm där jag tänker ”Jag läser i helgen” och sålunda blir det noll sidor genomlevda under vardagarna. Jag har liksom bara inte ork till det, det är för mycket med praktik och jobb och diverse funderingar över vad jag egentligen ska göra med min framtida tid – mer om det någon annan gång. Nu är det ju snart helg och då ska jag ta itu med ett mycket intressant recensionsexemplar! Tills det är recensionsdags bjuder jag på några bilder från mina föräldrars trädgård.

Lite poesi plus Le Clézio – Afrikanen

En vecka nästan sedan sist jag skrev och nu känns det som att nedanstående inlägg blev ganska tröttsamt dagboksaktigt. Inte alls så som jag vill skriva, men så blev det. Håll till godo.

Under långhelgen som jag var bortrest (så långt som till Rimbo) hade vi en kväll med underhållning på schemat. Jag läste upp tre dikter:

- Karin Boye, ”Brinnande ljus”

- Werner Aspenström, minns ej namnet och lyckades låna ut boken men den slutar helt underbart: ”det finns en kyrkogård av snö för den som ej är död men skall begravas”

- Mattias Alkberg, ”Trosbekännelse”

Dessutom hade jag tagit med mitt ex av Öijers samlade verk till en annan deltagare som är riktigt Öijerfan. Så det blev tre Öijer-poem upplästa och efteråt satt vi länge och bläddrade och hittade guldkorn. Det roliga var att flera deltagare kom fram och började prata poesi och bläddra i böckerna och visa egna favoriter. Härliga samtal om något av det mest givande jag vet!

En natt då min rumskamrat snarkade något förfärligt passade jag på att ägna den ofrivilliga vakenheten åt Afrikanen av J.M.G. Le Clézio. Den dög att läsa, men jag lyckades inte inse vad den skulle ha givit mig. Den kändes mest som en personlig angelägenhet för le Clézio och dessutom störde jag mig på exotismen. Nu var boken ordentligt kort – 89 sidor – men den innehöll inget mer än minnesbilder. Som att sitta ner och höra någon bläddra i ett fotoalbum och berätta. Intressant på sätt och vis, men lite tröttsamt på det stora hela.

Så lyder mitt samlade omdöme. Mycket mer finns inte att säga, vilket väl är ännu värre än all kritik jag skulle kunna leverera. Jag har dock hört människor hävda att andra av Le Clézios böcker ska vara bättre. Stämmer det? Och i så fall: vilka?

Dagens Karin

Jag har alltid tänkt mig/velat tänka mig att den här dikten handlar om Boyes så kallade ”läggning”. Jag kan förstås ha fel. Bedöm själva!

Alltså: Bekännelse

Passar inte till upprorsman
och tvangs ändå bli det.
Varför är inte mitt öde privat?
Varför rotar jag i det?
Eller, om jag nu måste slåss,
varför sker det med plåga?
Varför inte med klingande spel,
när sist jag tvingas våga?

Blod av mitt blod, ni som dömt mig hårt
och mig i skam förskjutit,
nog kände jag, då jag slungades ut,
att mot ett helt jag brutit,
kände en helig gemenskap
bakom de dömande orden,
visste med ångest: ni är jag -
och böjdes ner mot jorden.

Men där jag låg och trodde mig stum,
hörde jag mörkret kvida.
Själar ur samma kvalens rum
andades vid min sida.
Jag hörde mitt eget rop om hjälp
ur öde öknar stiga,
visste med ångest: jag är ni -
och kunde inte tiga.

Feg, feg, trefalt feg
måste jag ändå fäkta,
slås till jorden och resa mig upp
med alla nerver bräckta,
måste känna som brännjärn
de obönhörligas domar -
och lyda och lyda en svidande eld,
som fram ur mörkret blommar.

- Karin Boye

”en svidande eld, som fram ur mörkret blommar…”
Säg, är inte det en vacker bild av kärleken?

Hans Gunnarsson – Albatross

Albatross är en roman om golf, men också en roman om hur ett hyfsat förnuft steg för steg blir totalt vanvett. Urspårning. Det är ett tema jag alltid har gillat – rätt hanterat kan det bli så otroligt angeläget. Här har Hans Gunnarsson valt att berätta om en mentalt förfall med humor och schvung. Vi introduceras för ett medelsålders par som hyr en stuga ute på landet. Deras relation har nått slutstadiet, men de vägrar envetet att låtsas om faktum.

Istället begraver sig huvudpersonen i sitt golfspelande och i alkohol medan partnern börjar försvinna flera dagar i taget. Kvar blir golfgalningen och en bullterrier: Hyland.

Jag ska inte avslöja vad som händer med Hyland, huvudpersonen eller partnern. Jag kan bara rekommendera den här romanen som kanske inte rymmer så mycket tuggmotstånd men är härlig ändå i sin avslappnade inställning till livet. En perfekt slö-dag-i-soffan-bok.

Alltså: Låt inte de långa golfpartierna eller den lika långa startsträckan skrämma iväg dig. Det tar sig!

Betyg: 7/10

Rastlöshet och svallek

Jag har just misslyckats med att på ett riktigt barnsligt, tonårigt sätt försöka övertala mina dagars upphov om att de borde ge mig skjuts till en bokaffär som har 50 % på de sista bokreaböckerna. Jag råkar veta att det finns mycket intressant där, men jag har självinsikt nog att inte försöka ge mig dit per kommunala färdmedel. Det orkar jag inte. Mina dagars upphov hävdade att jag inte heller orkar åka och köpa böcker, samt att även om jag skulle orka så ska man inte gå utanför dörren ifall man är hemma från jobbet, av rent moraliska skäl.

Och jag tvingades erkänna att jo, jag är sjuk och inte så pigg och definitivt inte arbetsför, men samtidigt… Rastlöshet. Det kliar i kroppen. Jag vill ut. Jag vill sluta vanka runt i mjukisbyxor och kramdjurstofflor och hosta. Den värsta piken mina meningsmotståndare fick in var nog ändå ”Varför ska du köpa böcker? Du läser ju ändå inte”. Tack för den! Alltid lika roligt när någon prickar mitt i de ömma punkterna.

Men jag får väl finna mig i mitt öde och göra något helt annat. Läsa? Nej, utan att jag riktigt kan förklara varför så känns det inte alls som ett alternativ. Men jag skulle nog kunna blogga lite – jag har ju uppenbarligen lyckats häva ur mig en hel hink redan i det här inlägget! Så varför inte skriva om en bok jag faktiskt läste ut igår? Visserligen en serieroman med 90 % bildspråk, men ändå.

Jag talar om Svalornas lek av Zeina Abirached. Tecknad med mycket svärta och ett expressivt bildspråk. Handlingen utspelas under en enda natt på 80-talet och på det explicita planet händer mycket lite – under ytan sker desto mer. I centrum står serietecknaren själv som barn, ett syskon och ett persongalleri av grannar och närstående. Vi är i Beirut och det råder krig, med krypskyttar och granatbeskjutning. Under ett uppehåll i striderna har barnens föräldrar gått till mormodern, men sedan inte kunnat ta sig hem på grund av att eld utbrutit på nytt.

Därhemma får barnen sällskap av portvakterskan och alla boende i huset, eftersom familjens hall är den säkraste platsen. Under natten gör dessa människor sitt bästa för att avleda varandras uppmärksamheten från det dödliga allvaret och hantera den situation de råkar i. Som förlaget Ordfront skriver handlar det om ”en liten bit av krigets vardag”: ”Här finns ingen storpolitik, inga truppförflyttningar och ingen sentimentalitet. Bara en önskan om att det ska ta slut och att alla ännu ska vara vid liv när morgonen kommer.”

Det här är en stillsam bok som löper risk att inte riktigt beröra om inte läsaren verkligen bryr sig om att ta den till sig. Den tvingar sig inte på, bara erbjuder möjligheter. Jag var nog själv nära att kliva i fällan att inte riktigt tänka efter utan stanna på den uppenbara nivån. Vilken skam för en före detta litteraturvetarstudent! Nu kan jag se fler plan av händelser och uppskattar stillsamheten, även om jag egentligen föredrar böcker som tränger sig på i lite högre grad. Hur som helst är Svalornas lek läsvärd och den ger absolut ersättning för den lilla tid som krävs av läsaren.

Betyg: 7/10

Tack Ordfront för recensionsexemplar!