Frusen tid
Månadsarkiv: april 2010
Hej Bokälskare!
Utbildningsradion söker personer som efter att ha läst en bok har förändrat något i sitt liv eller gjort något annorlunda, galet, äventyrligt… känner du igen dig? Vill du bli intervjuad?
Mejla till apo snabelA ur punkt se samt lämna gärna en liten kommentar här hos mig – om du vill, alltså 
Vandra i solen, nu ska jag dricka mitt morgonkaffe och kanske till och med orka läsa några rader i mina tre dåliga samveten (recex som blivit liggande). /Tekoppen
En enda man
En av mina bästa vänner talade lyriskt om En enda man och nöjde sig inte med det utan drog också med mig på bio. Jag var lite lagom skeptisk; över huvud taget är jag inte så filmintresserad och förutom de få gånger då jag verkligen vill se en viss film brukar jag oftast snubbla över dem genom att någon övertalar mig med milt våld.
En enda man utspelas i Los Angeles 1962 och handlar om George (Colin Firth) som lever ensam efter att hans mångåriga partner har dött i en bilolycka. George fick inte ens vara med på begravningen som var en familjeangelägenhet och han har aldrig offentligt kunnat stå för sin sorg, även om många nog anade relationen mellan de två sammanboende männen. Denna undangömda sorg håller på att äta upp George inifrån. Han drömmer mardrömmar varje natt och hans liv har blivit en enda stor meningslös depression. En sörja. En soppa. Ett träsk. När filmen börjar vaknar George upp och minns att just det. Idag ska han skjuta sig. Sedan får vi följa denna sista dag i George’s liv, som inte riktigt blir som han hade tänkt sig.
Under större delen av filmen har den en drömsk känsla med sepiatonad färgsättning, mycket slow motion, många flashbacks och så underliga inzoomningar som ska visa hur George fastnar i detaljer: någons läppstift, någons öga. Det är långsamt, det är långt ifrån Hollywood. Under senare delen av filmen försvinner plötsligt detta grepp samtidigt som berättandet blir mera konventionellt. Det stör mig, även om jag rent förnuftsmässigt kan se poängen. Emotionellt vill jag bara tillbaka till den film jag älskade men som slutar i något av en butter besvikelse.
Alla skådespelare är i alla fall strålande, särskilt Julianne Moore i rollen som en nergången faghag som aldrig slutat drömma om att hon och George skulle kunna bli ett par.
Jag fick hela tiden för mig att regissören till denna film heter Christopher Isherwood – tills det visade sig att så heter författaren till BOKEN som filmen är baserad på. Oh stora lycka! Nu har vännen som tvingade mig att se En enda man också köpt boken och lovat att låna ut den. Kanske jag och boken klickar mera fullständigt?
Sanna kvinnor på Fria Teatern
Uppdatering: det är tydligen inte för sent att se denna pjäs. Inte riktigt. Bara nästan… Så missa inte!
Anne Charlotte Leffler är en av de kvinnliga 1880-talsdramatiker som i sin samtid spelades flitigt medan Strindberg inte fick sina pjäser uppsatta – det var först i och med att de politiska tenderna under 1880-talet hade gått och blivit omoderna som allting kastades om och Leffler, Agrell och Stéenhoff fick samla damm medan Strindberg blev nationalskald. Jag har alltid velat tro att en orsak till Strindbergs så kallade ”kvinnohat” helt enkelt var avundsjuka, för att August inte var välkommen på arenan. Just då.
Av de tre mest kända 1880-talsdramatikerna måste jag säga att just Leffler är den jag tycker minst om. Just det där mera politiska än artisistiska som trion ofta beskyllts för är särskilt närvarande hos Leffler, även Skådespelerskan är läsvärd. En annan av Lefflers pjäser – Sanna kvinnor – har jag länge tänkt läsa. Så fick jag ett mejl om att den spelades på Fria teatern. Och inte nog med det. Sista föreställningen närmade sig! Panik!
Så satt jag då bänkad i lördags. Under första akten, och särskilt alldeles i början, blev det lite sådär pinsamt överspelat ibland. Helhetsintrycket var dock mycket gott, jag tyckte om alla skådespelare (men särskilt Håkan Jonson) och jag fick känslan av att Leffler fungerar så väldigt mycket på scen än i manusform. I en välgjord uppsättning kommer den här sortens dramatik verkligen till sin rätt. Hur föråldrad själva tematiken än är: om kvinnans rätt till att få äga egna pengar. I pjäsen illustreras det genom Berta, vars mor offrat hela sin förmögenhet för att betala sin makes spelskulder. Nu finns det nästan ingenting kvar och Berta försöker tvinga modern att inte ge upp deras sista chans till överlevnad – men hur ska Berta lyckas övervinna sin mors förvissning om att allt hon äger, äger i själva verket maken?
Samtidigt har Bertas syster just kommit till Stockholm och råkat upptäcka att hennes make är notoriskt otrogen. Vem är den Sanna Kvinna i sammanhanget – Berta, som är ogift och arbetar på bank och vägrar bete sig enligt könsrollsmönstren? Systern, som slits mellan att vara dödligt kränkt och bara vilja bli älskad? Modern, som aldrig satt sig på tvären?
Synd för er alla därute att ni inte kan se den här pjäsen Men som manus finns den ju och det tänker jag utnyttja nu snart. Så fort jag får tid att läsa, vill säga…
Lite reggeapoesi sitter finfint på lördagsmorgnar, inte sant?
Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats
Kortromaner är min grej. Queerromaner är definitivt en genre som värmer mitt hjärta ett antal grader extra. Eli Levéns Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats är en riktigt kort roman som sätter sitt hbtq-tema i allra främsta rummet och dessutom har ett originellt, välfungerande experimentellt språk med svindlande liknelser. Så varför tycker jag att Levéns debut är läsbar snarare än läsvärd? Kanske för att det inte känns som en roman utan mer som en långnovell. Att intrig saknas behöver inte störa, men här tycker jag inte bristerna är lite för skriande. Fler pusselbitar hade behövts i ekvationen för att göra resultatet till en Bra Bok. Det som finns är mest droger och kroppsvätskor och nej, det räcker inte riktigt ända fram. Om jag får säga mitt.
Betyg: 6/10
Christine Falkenland och dylikt
Christine Falkenland har ju varit något av en följetong här i bloggen och jag har läst alla hittills publicerade romaner utom en (som jag hela tiden vill läsa – snart! – men ändå aldrig läser… av någon anledning). Hursom, Falkenland är fascinerande som författare mig starkt och kom i måndags på besök till ett församlingshus i närheten av min vistelseort. Självklart satt jag bänkad – visserligen längst bak i lokalen , men ändå där. Falkenland visade sig vara helt annorlunda än jag hade trott baserat: skämtsam och öppen (alltså inte svår, plågad och emo, som man skulle kunna gissa baserat på författarskapet).
Efteråt var det som brukligt möjligt att köpa signerade böcker för en ringa summa. Jag förbannade det faktum att jag inte tagit med mig min favorit, Min skugga. Den fanns inte heller till salu, men jag köpte istället Öde som jag har en fin relation till efter att ha skrivit hemtenta om dess bibliska anspelningar. Här är den fina boken:
Och här är dedikationen:
Och här ser jag fånig ut med nämnda bok…
Idag lät jag bli insikten om att jag har tillräckligt många böcker och köpte några pocket, fångad av fånigt erbjudande. Jag har i alla fall stöttat Akakademibokhandeln ett smul, så skyll inte på mig om de ”fysiska” bokhandlarna trillar i graven ^^
Alice Munro: Kärlek, vänskap, hat
Jonas Karlsson: Den perfekte vännen
samt Desirada av Marysé Conde, i första hand ämnad för mina dagars upphov, som hade stor glädje av Färden genom mangroven.
Det dröjer nog ganska länge innan de här läckerbitarna blir lästa, för jag går praktik i veckorna och jobbar om helgerna och är för trött och stressad för att orka läsa så mycket över huvud taget. Idag lyckades jag i alla fall komma några sidor i ett av tre olästa recex som ger mig dåligt samvete för att de redan borde vara bloggade. Önskar alla bättre lycka med läsningen än så!
Vore det sommar
Utan dig kan jag inte smaka på snön
Utan dig kan jag inte smaka på snön är en antologi med noveller om personlig assistans och eftersom jag jobbar som ”pa” eller ”pass” eller vad man nu vill kalla det, så kändes boken omöjlig att hoppa över. Passande nog läste jag den också under lugna stunder på jobbet.
Novellerna i denna samling är ömsom skrivna ur brukarens, ömsom ur patientens perspektiv. Trots detta blir det i längden lite för mycket med en hel samling noveller om samma ämne. Visst finns det variationer mellan novellerna, men det är också mycket som återkommer.
Att det inte är ”professionella författare” som skrivit märks också, kanske mest på det faktum att det liksom är lite för sympatiskt. Ämnet är ju också sådant att man ogärna vill skriva något stötande, men de novellerna som jag kommer ihåg bäst såhär i efterhand är just de som vågar ta i och visa upp mindre sympatiska sidor. Som vågar skriva om brukare och assistenter som inte bara är ”gulliga” och ”harmlösa”. Båda dessa grupper råkar nämligen ha åtkomst till en komplett arsenal av mänskliga känslor. Faktiskt…
Betyg: 5/10
Siegfried Lenz – En tyst minut
Thorén och Lindskog är ett nystartat förlag som översätter och ger ut tyska böcker. De var vänliga nog att skicka mig ett recex av En tyst minut, som verkade väldigt lovande. Unge Christian sörjer sin lärarinna Stella som har dött. De två hade en kärleksaffär som Christian aldrig har kunnat erkänna för sin omgivning och det gör sorgen desto mer ensam: sorgen så som den faktiskt ser ut verkar oproportionerligt stor i omgivningens ögon.
Berättandet är okronologiskt och ostrukturerat, för att inte säga rörigt. Jag får aldrig någon riktig koll på händelseförloppet. Att Stella i samma mening kan kallas både du och hon fyller förstås en viss funktion, men i mina ögon inte tillräckligt mycket för att berättiga detta stilgrepp som mest blir störande.
Även när det kommer till innehållet måste jag säga att trots den extremt korta längden – 108 sidor – hade jag svårt att hålla intresset uppe. Det fanns helt enkelt ingenting originellt, ingenting som skiljer berättelsen från tidigare varianter av samma tema. Hade detta inte varit ett recex hade jag kanske aldrig ens läst ut boken, så föga engagerad blev jag och det är synd. Med rätt framförande hade berättelsen kunnat fungera utmärkt, men språket känns inte mer än funktionellt. Över huvud taget blev En tyst minut en ganska likgiltig läsupplevelse för undertecknad, trots att den fått många lovord annorstädes.
Betyg: 6/10
