Vinnarna

Elin och Petra har vunnit varsin bok (konkurrensen var ju inte direkt mördande…) De får gärna skicka sina adresser till wigiliusdotter elefant-a gmail prick com. Jag kommer dock att kunna skicka böckerna först i nästa vecka, för nu över påsken åker jag till Sveriges södra del och ser fram emot att umgås med mormor, dricka te och förhoppningsvis hinna läsa lite nöjesböcker förutom pluggmåstelitteratur. Det ser ut som om Alberte och friheten och Janis den magnifika blir de böcker som får följa med. Glad påsk, önskar jag alla så länge! Läs väl!

Susan Sellers – Vanessa och Virginia

Susan Sellers bok Vanessa och Virginia är en sådan bok jag aldrig i livet skulle ha kunnat låta bli att läsa. Visserligen hade jag blivit ännu mer till mig om min första felläsning (Vita och Virginia) hade stämt, men det här är ju mer originellt. Vanessa och Viriginia handlar nämligen främst om Vanessa Bell, Virginia Woolfs mera okända syster som var konstnär och aldrig ”slog igenom” på samma sätt. Visserligen finns Virginia alltid med på ett hörn, men Vanessa är berättaren som skriver ett enda långt brev till sin syster efter det alltför berömda självmordet.

Jag tycker om Vanessa och Virginia. Det finns få saker att racka ner på – det jag kommer på är det faktum att Virginia Woolfs graviditet beskrivs men sedan kommenteras inte det faktum att hon aldrig födde ett barn, barnet där i magen nämns bara aldrig mer. En annan sak som stör mig lite är att även om det tydligt framgår att Virginia och Vita har en relation, nämns en annan kvinna som Virginia var ihop med, utan att deras förhållande synliggörs. Annars är det kul att med kunskaper om Virginias biografi kunna pricka av anhalt efter anhalt – och dessutom få en massa nytt.

Ändå – trots att jag sträckläser denna roman, fascineras av den och njuter av det välskrivna och poetiska ordflödet – är det någonting som fattas för att den ska bli riktigt drabbande. Den är bra, men inte otrolig, den förblir ”bara” bra. Hursom är jag glad åt den och åt att den väckte min lust att läsa mer Virginia, se Timmarna igen och utforska Vanessa Bells konstnärsskap.

Betyg: 7/10

Tack Ordfront för recensionsexemplar!

Eva Ström – Claires leende

Jag anser Eva Ström vara en av Sveriges mest intressanta diktare. Poesi med mycket kött och blod är inte ovanligt, men Ström som är läkare skriver extra bra köttigheter. Däremot har jag aldrig varit särskilt lockad av Ströms romaner. Den senaste, Claires leende, kändes dock potentiellt bra och när jag snubblade över den på biblioteket beslutade jag mig för att ge den en chans.

I Claires leende är det tydligt utskrivet redan i första kapitlet att huvudpersonen Claire kommer att begå självmord, bara 12 år gammal. Vad slutet bär med sig råder det alltså ingen tvekan om, frågan är bara varför. Eva Ström gör sitt bästa för att beskriva hur Claires liv verkar alltmer meningslöst och tomt på innehåll. En ganska klassisk depression som också skildras trovärdigt.

Det enda mindre trovärdiga är åldern. Visst händer det väl att 12-åringar begår självmord, men Claire känns inte som en tolvåring och när hon i ett skede av boken lyckas framställa sig som vuxen flygvärdinna har jag lite svårt att lita på berättelsen.

Däremot är Claires leende en väldigt finstämd och poetisk bok som äger sin skönhet och känns värd sin lästid.

Betyg: 7/10

Den som inte vill läsa dagboksaktiga inlägg kan sluta läsa. Ungefär här.

I dessa dagar gör jag en hel räcka olika saker. Dricker te, äter vegansk chokladtårta på Hermans, pluggar statistik, skriver vetenskaplig artikel, har långa telefonsamtal med vänner, läser bloggar, städar, går de vanliga hundpromenaderna, anmäler mig som volontär på Pride… men läser. Nej, det gör jag inte. Jag har verkligen ingen ork. Konstigt, för när det gäller livet i övrigt är jag inte så pass trött att det verkligen begränsar mig. Med böckerna dock: total kraftlöshet och matthet, jag lyckades läsa 1½ sida idag men sedan tog det totalstopp. Jag vill ju verkligen läsa, det är ett behov, men samtidigt försöker jag lugna mig och inse att läslusten kommer tillbaka, förr eller senare.

Imorgon har jag statistiktenta och efter det ska jag fika med en av mina finaste vänner. Det kan behövas! På söndag ska jag jobba, på måndag är det föreläsningar och middag+bio med en annan av mina finaste vänner. ”En enda man” ska vi se. Sedan blir det nog en ganska lugn vecka, pluggmässigt sett och över påsken åker jag bort. Bort från bloggar, bort från internet, bort från mejlen. Bara jag och hundpromenader och förhoppningsvis en kompensatoriskt stor mängd böcker.

Nu ska jag snart dricka alkoholfritt rödvin och äta veganost med kex. Sedan får jag se vad jag kan hitta på. Något opretentiöst som inte utnyttjar så stor andel av min hjärncellsmängd, lutar det nog åt. Men lite till måste jag nog kolla på statistiken också… om så bara för att lugna tentanerverna.

Haruki Murakami – After Dark

 

Recensionen är flyttad och kan nu läsas här

 

Tjechovs "Måsen" på Stadsteatern

Jag åskådade Stadsteaterns Måsen i fredags och har försökt klura ihop vad jag tyckte ända sedan dess. Även när jag såg Dramatens Måsen - på den tid då jag aldrig läst Tjechovs pjäser – var jag väldigt osäker på vad jag egentligen tycker. Pjäsen tycker jag ju om, så varför denna ambivalens inför uppsättningar av den? Kanske för att det finns något ambivalent i själva pjäsen, som på ytan är en skildring av olycklig kärlek – skolläraren älskar Masja som älskar Konstantin som älskar Nina som älskar Trigorin som lever med Irina. Irina i sin tur är Konstantins mamma, självupptagen och utan förmåga att skänka den bekräftelse och kärlek han behöver.

Tragik åt alla håll. Människor som talar förbi varandra, som omöjligt kan mötas. Nina som symboliseras av en mås, en mås som går ett dramatiskt öde till mötes, fastän någon annan tar på sig det ödet. Och jag kan aldrig sluta föreställa mig att den djupaste innebörden egentligen handlar om skapandets, kreativitetens och berömmelsens villkor, som alla inblandade hela tiden kretsar kring i sina tankar och monologer.

Stadsteaterns version är än mer tragisk, komiken är nedtonad. Det är stundvis överspelat och särskilt i början är replikföringen för snabb och otydlig, hela dialoger går förlorade trots att salen är liten och jag sitter nära scenen. Ett par av skådespelarna tappar också bort sina repliker.

Vissa skådespelare imponerar dock stort. Allra starkast och mest ögonblickligt intryck gör Björn Gustafsson (ni vet, Dynamit-Harry). I efterhand mognar dock insikten fram om att Maria Salomaa som Masja och Lena Granhagen som Irina Arkadina har lämnat avtryck i mig. Masja, pjäsens deprimerade och halvalkoholiserade, olyckligt kära unga kvinna är alldeles otroligt väl spelad av Maria Salomaa som hasar fram, klädd i svart och med stripigt svart hår som hela tiden hänger ner över ansiktet. Rösten är tonlös och klanglös. I jämförelse känns Ingela Olssons på Dramaten mera ”på skoj” som Masja – uppenbart spelad, inte alls lika övertygande. Dessutom var Ingela Olsson äldre än tjugofemåriga Masja. Här är det istället tydligt framhävt hur till åren kommen Irina Arkadina faktiskt är.

Den skillnad jag upplever som allra mest slående i en jämförelse mellan uppsättningarna är att medan jag hyste stark sympati för Konstantin på Dramaten känns det omöjligt att verkligen ömka denna självupptagna figur i Sven Ahlströms tappning.

Gamla svenskar

Men ser man på, har jag inte helt missat tematrio! Gamla svenskar. Oj så svårt. Inte att komma på namn – men att välja enbart tre!

Hjalmar Söderberg. Förstås.

Karin Boye. Det har nog ingen missat vid det här laget…

Den tredje blir svårare, ska jag ta Alfhild Agrell eller Frida Stéenhoff? Så kommer jag på att Moa Martinsson väl måste kunna räknas in i gruppen, om Karin Boye gör det. Alltså: Moa för hela slanten!

Och det är mitt sista bud.

Men kom igen!

Är det verkligen ingen som vill vinna pocketböcker? :O

Bra böcker lottas ut!

Pocketförlaget har en satsning på ungdomsböcker och som en del i detta projekt har jag fått hem två pocket för att lotta ut till bloggens läsare. Det rör sig om två högkvalitativa ungdomsböcker: Ibland bara måste man av David Levithan samt Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? av Bjørn Sortland.

Ibland bara måste man är varm, humoristisk och lätt, samt alldeles alldeles underbar och alldeles hejdlöst queer. En amerikansk highschool-roman som lyckas förnya hela genren. Vi snackar lycklig kärlek men förstås med förvecklingar.

Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? är helt annorlunda i jämförelse. Här talar vi en koncentrerad berättelse om kärlek över åldersgränser och kärlek på gränsen till döden. Hur orka leva när den man vill leva sitt liv med inte kommer att finnas kvar så länge till? Det gör ont att läsa, men det finns en rent skinande skönhet i denna svärta.

Utlottningen går till så att den som är intresserad av en pocket – antingen åt sig själv eller för att ge bort – skriver en motivation. Jag utser sedan vem som ska få vilken bok. Du kan skriva motivationer för båda böckerna men kan få högst en, så om du helst vill ha en speciell, skriv det. Och bre på

Slutdatum: 1 april

Nam Le – Båten

Nam Les tämligen omfångsrika novellsamling rymmer sju noveller av varierande längd, men åt det längre hållet. De utspelas i så olika miljöer som USA, Colombia, Australien, Japan, Iran och Vietnam.

Läsaren får möta många röster. En ung författar-wannabe, till förväxling lik Nam Le själv, som kämpar med att skriva om sin bakgrund men finner att skrivandet bara för djupare neråt i en redan komplicerad föräldrarelation. En ung yrkesmördare som har vägrat utföra ett uppdrag och vet att döden är den enda möjliga följden. En äldre konstnär som vill återfå kontakten med sitt vuxna barn, som vuxit upp på annat håll, men måste ta emot mer akuta problem i form av en diagnos – ändtarmscancer. En ung människa fångad i ett nät av komplikationer: förälder med MS och besvarad förälskelse med den haken att objektet för kärleken redan är ihop, dessutom med en ytterst osympatisk figur som gjort sig känd för att misshandla alla rivaler. Ett barn i Hiroshima strax före atombombens fall. En amerikan på besök i Teheran som försöker förstå att en färsk kärlekssorg är mer angelägen än tortyr och förtryck. Några människor ombord på en flyktingbåt – ingen mat, motorer som slutat fungera, ont om vatten och sjukdomar som grasserar.

Totalt olika miljöer alltså, totalt olika huvudpersoner. Ändå lyckas Nam Le skriva övertygande om dem allihop. Inte bara övertygande, utan också riktigt tungt. Det känns stundom som om jag har en blyklump i halsen när jag läser. Inte på ett negativt sätt – men detta är skrift vars innebörd jag omöjligt kommer undan. Den drabbar och personligen får jag ofta impulsen att bara lägga bort boken och glömma att det finns människor som lever sådana här liv. Det här fiktion med liv i. Nam Le är ytterst skicklig och när jag läst ut kan jag bara äntligen lägga bort boken, andas ut och känna någon slags tacksamhet över att jag blev drabbad.

Betyg: 7/10

Tack Natur och Kultur för recensionsexemplar av boken!