Lyckorus!

Har haft ett extrajobb ”på gång” i ett par veckor och det har svävat lite i osäkerhetens tecken. Idag fick jag dock ett telefonsamtal som bekräftade att jag är timanställd som sjukvikarie. Inga garanterade timmar, men ändå – ett jobb. Ett JOBB. Jag kände mig ändå inte hågad att blogga om hur lycklig jag var. Jag hade ju inte ens sett avtalet, än mindre gått och jobbat, så vem visste vilka stenar som kunde falla ner från himlen och lägga sig i vägen? Men så ringde mobilen igen och nu är jag inbokad att jobba både lördag och söndag. Bättre kan det ju inte bli!

Jag är alltså inte bara 21 år, bokbloggare och sjuksköterskestudent. Nu är jag personlig assistent också. Och SÅ stolt!

Utmärkelse

Stort tack kära Bokstävlarna för utmärkelsen! Som jag dock undviker att publicera bilden på.

Sju ”intressanta” fakta om mig:
1. Jag kallades Myggan på lågstadiet, antagligen för att jag var småväxt och irriterande.
2. Apropå myggor anser jag att det är min plikt som vegan att låta dessa leva samt agera blodgivare åt dem.
3. Jag är alltså vegan sedan åtta år tillbaka. Dock har jag börjat äta honung och löss (rött godis) på sistone.
4. Språkkräsen som jag är vill jag undvika anglicismer (som award och ”att posta inlägg”) här på bloggen och även könsangivande pronomen, men jag vet inte om jag verkligen lyckas.
5. Jag har hittills samlat ihop 105 universitetspoäng: 60 i litteraturvetenskap, 7½ i teologi, 7½ i japansk tekultur och 30 på sjuksköterskeprogrammet.
6. Jag har inte gröna fingrar, däremot svarta och fungerar ungefär som en änglamakerska för växter eftersom jag på ett väldigt effektivt sätt suddar ut dem ur min upplevelse av omgivningen. De finns helt enkelt inte och behöver alltså inte vattnas.
7. Som alla läsare nog redan vet är jag inte Twilight-typen. Som blivande sjuksköterska är jag däremot snudd på vampyr. Jag tänder på att ta blodtryck och puls, jag dreglar av att se riktigt saftiga blodådror och får genast lust att sticka nålar i dem, vilket jag dock får vänta ett tag till innan jag lär mig. Längtar!

Intressant eller inte? Vet ej. Och det struntar jag i. För viktigast är ändå att ge vidare utmärkelsen till andra som gjort sig förtjänta av dem. Och taramtaramta! Jag utnämner:

• Lisas läsning – En blogg med mycket franskt, mycket hbtq och mycket läskärlek
• Ord och inga visor – Givande läsning om böcker och litteraturvetenskapliga studier
• Bokbabbel (Magix) – Bokbabbel är en flitigt uppdaterad blogg med intressanta inlägg och Magix är det sociala kittet i bokbloggosfären
• Bokstävlarna – En av de där bloggarna där det inte spelar någon roll alls att vår boksmak är något annorlunda, för kärleken till böcker är densamma
• AnnaSaras Blogg – Skriver smalt med mycket glöd och alltid intressant
• We tell ourselves stories in order to live
  – Här passar jag på att applådera alla som vågar vara ambitiösa/pretentiösa utan att be om ursäkt för det
• Hannah och hennes blogg – En trivsam blogg som har tagit paus men som jag hoppas läsa mer hos, snart!

Ni förväntas nu vara tacksamma. Eller förresten, låt bli om ni vill – utmärkelsen kvarstår ändå!

2009 års musik

En hel del skivor släpptes förra året. Jag har förstås bara lyssnat på en bråkdel av dem, men ville skriva lite om de jag gillade.

Kent släppte en alldeles underbar skiva, Röd, som jag bara kan vara kär i! Jag hävdar fortfarande att den måste vara om inte Kents bästa så åtminstone minst lika bra som deras tidigare höjdpunkter.

Neurosor av det lilla indiebandet Elenette var årets första musikförälskelse som också har hållit i sig. Okej, jag vet att jag kanske inte skulle hylla den här skivan lika mycket om jag var inlyssnad på genren sedan tidigare, men ändå. Jag tänker inte ens diskutera om Neurosor är lysande eller inte, för jag vet vad jag tycker på ett riktigt pubertalsvärmiskt sätt!

Polly Scattergood gav ut ett titellöst album fullt av riktigt originell och taggig pop. Tuggummirosa dängor med mycket mörker och diskrepanser. Också villkorslös kärlek!

En annan härlig skiva åt det poppiga hållet stod Florence and The Machine för. En häftig röst tillsammans med bra texter och melodier gjorde Lungs till en annan av årets absoluta favoriter.

Winnerbäcks Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen blev jag först bara besviken på, den kändes rå-tråkig. Efter tio lyssningar började ett gillande växa och nu spelar jag denna skiva varje dag. Vissa låtar här tillhör det absolut bästa som Winnerbäck har gjort!

Även Eels, en av mina största idoler, levererade en rejäl besvikelse med Hombre Lobo, som dessutom var hans först skiva på fyra år. Den skivan tänker jag inte ens ge någon mer chans. Den är inte värd det! Som tur var släppte Eels en till skiva 2009 som höll hens vanliga toppenklass. End Times heter den.

Sounds of the Universe med Depeche Mode har jag börjat lyssna till ordentligt först på sistone, eftersom jag har haft fullt upp med att bekanta mig med deras tidigare produktion. Nu börjar jag dock uppskatta yngsta skivan rejält! Jag menar, går det att ogilla låten Wrong om man gillar Depeche?

En annan besvikelse som växte till mera stillsamt gillande är Noah and the Whales andra skiva, The First Days of Spring, som är fin men ändå inte kan tävla med deras debutalbum.

Pet Shop Boys släppte Yes som jag tycker mycket om. Dock är jag inte så haj på deras tidigare musik och har hört de riktiga beundrarna säga att denna skiva inte når samma höjder.

Anna Ternheims Leaving on a Mayday är också mycket bra. Ibland är jag inte alls på humör för att uppskatta den, och de starka låtarna är inte alls ensamma, men de bästa spåren är å andra sidan väldigt imponerande.

I övrigt är jag ganska förtjust i Amanda Jenssens Happyland och Anna Järvinens Man var bland molnen. Melissa Horns Säg ingenting till mig är jag måttligt halvgillande inställd till. Den rymmer väl nån bra låt, så långt kan jag sträcka mig.

Sahara Hotnights Sparks var inte mycket att hurra för, tycker jag, men inte heller den har blivit så väldans genomlyssnad. Mobys Wait for Me kvalar in i samma kategori, fast den innehåller en låt jag inte skulle vilja vara utan: Pale Horse.

Nu ser jag fram emot alla skivsläpp under 2010! Jag har inte bra koll, men då får man å andra sidan massa överraskningar

Har jag missat någon höjdare från förra året?

Läslust – lite boktänk

Det är den 25e januari och jag har redan brutit mot mitt låneboksförbud. Kyndelälskaren av Pierre Magnan samt David Albaharis Lockbetet fick följa med hem från biblioteket. Vem kan väl motstå det här Lockbetet till baksidestext?!

”En serbisk poet i kanadensisk exil försöker nedteckna sin mors porträtt. Lyckas han skriva boken om hennes liv, så kommer han också att kunna övertyga en kanadensisk vän om sin belägenhet. Han har plockat fram de inspelningar han gjorde många år tidigare, strax efter faderns död, där han försökt få modern att berätta sitt livs historia. Hon konverterade till judendomen efter att Hitler kommit till makten i Tyskland, hon förlorade sin första man och deras barn under andra världskriget. Hon vet vad det innebär att förlora allt och tvingas börja om från början. På banden talar hon, utan att döma, om tomrummet mellan två identiteter som båda förnekats henne; den judiska och den serbiska. Nu är hon borta sedan länge, och nya krig härjar det kollapsande Jugoslavien; nya flyktingar vandrar längs samma vägar som modern vandrat. Hennes berättelse tränger sig på, men att gestalta den övergår poetens förmåga. Medan han lyssnar till sin mors röst färdas hans tankar mellan det som var och det som är; Balkan efter kriget och det nya landet, insikten att han aldrig lämnat något bakom sig.”

Vad är det förresten som gör att läslust väcks – och släcks? Finns det någon kemisk formel för det? Jag hyllade ju Madeleine Bourdouxhes novellsamling här förra året och har haft samma författares roman Gilles kvinna hemma men inte hunnit läsa den innan den måste tillbaka och inte kunde omlånas. Tänkte ”Nej, men då får jag betala böter och läsa så snart som möjligt, för den här kan jag inte lämna ifrån mig!”. Jag läste tre sidor idag och gick in på närmast bibliotek och gav glatt vidare boken. Från 100 till 0 på tre sidor, alltså!

Titti Persson – Jag vet ingenting om dig

Titti Perssons bok Jag vet ingenting om dig berättar om Sean och Jon, deras liv fram till det första mötet och deras relationer efter det. Sean växer upp i Seattle och hans liv kommer att präglas av systern Debbies försvinnande. Jon växer upp i Skärholmen med en mamma som dricker alldeles för mycket.

I vartannat kapitel berättar Jon om sitt liv i jagform, i vartannat kapitel berättar han om Seans liv i duform. Däremellan finns kursiverade kapitel där Jon berättar om sina upplevelser av deras förhållande. Den här lite intrikata uppbyggnaden fungerar riktigt bra och allt sammantaget är Jag vet ingenting om dig en lågmäld, melankolisk, både ljus och mörk berättelse om livet. Utan överdrifter och på fullaste allvar, men på rätt sida om alla gränser.

Det finns helt enkelt ingenting att klaga på, bara en berättelse att sluka och vidröras av.

Betyg: 9/10

2009/2010

Det verkar som om många bloggar går på sparlåga – och min egen är ju inte direkt ett undantag… Dels beror det väl på att jag mest läser om etik just nu och ägnar mycket tid åt att försöka förbereda mig inför tentan i moralfilosofi imorgon. Fast egentligen har jag mycket att skriva om. Jag orkar bara inte sätta mig och skriva något smart om de filmer jag faktiskt sett och de böcker jag faktiskt har läst. ”Någon annan gång” känns det som, dag efter dag. Det händer så mycket annat här i livet. Just nu sitter jag i alla fall och dricker Ceylon-te, lyssnar på Chopin och försöker få in alla termer och begrepp.

Något jag har funderat på är att jag har summerat 2009 ur boksynpunkt, men inte ur livssynpunkt. 2009 var helt klart året då jag reste till Syrien, Skottland och England. Året då jag begravde mig i Amalie Skrams mentalsjukhusromaner och reste tillbaka till nutiden med en B-uppsats som jag fortfarande är mäkta stolt över. Året då jag slutligen, efter år av tvekan, bestämde mig för att börja på sjuksköterskeprogrammet, trots att det innebar att jag måste ge upp litteraturvetenskapen som jag tyckte så mycket om. I samma veva kom jag till skott, efter lika många års velande, med att faktiskt snagga bort den där hårgardinen jag var så trött på. Flera ytliga vänner kom mig mycket närmre på grund av olika omständigheter och det är jag riktigt glad för.

Jag har haft en fin höst som sjuksköterskestudent och nu funderar jag förstås på framtiden. Hur blir mitt 2010? Förhoppningsvis är det här det år då jag går klart tredje terminen och alltså är halvfärdig syrra. Men kanske också året då jag får ett studentrum och ett extrajobb – samt gärna ett sommarjobb! – som ger mig mina första erfarenheter av vården. Men vi får se. Även om januari snart är förbi finns det mycket 2010 kvar!

Det står i alla fall klart att 2010 redan är året då jag blev Sanne Sebastian och skaffade örhängen igen efter 7 års uppehåll. Sämre start kan man ju ha! Men nu: slut på detta självupptagna pladder och tillbaka till pluggandet.

Vintertid

Oline Stig – Den andra himlen

Oline Stig är en av de där nutidsförfattarna jag sällan hör talas om i deras författarroll, men som däremot ofta syns som kulturskribenter och recensenter. Efter att ha läst min första bok av Stig – novellsamlingen Den andra himlen – är jag inte alltför ledsen över att tidigare ha gått miste om detta författarskap.

Oline Stig skriver riktigt bra noveller. På sätt och vis. Men språkligt sett är det vare sig särskilt finslipat eller originellt – och av novellerna i denna samling är det bara en som har ett bra slut. Ofta är jag positiv ända in i det sista – och så lyckas de alltför lyckligt tillrättalagda slutraderna punktera hela bygget. Synd, för det här är annars noveller med ett lågmält angeläget innehåll som både stör och berör.

Betyg: 6/10

Margareta Ekström

Idag på en loppis hittade jag massor med böcker jag eventuellt skulle kunna tänka mig att köpa, men till sist tog jag bara med mig ett par av dem hem: två novellsamlingar skrivna av Margareta Ekström. Härliga uppsprättade böcker med mjuka pärmar, den ena från 60-talet, den andra från 70-talet. Dödens barnmorskor och Frukostdags. Dödens barnmorskor, smaka på den!

Margareta Ekström har varit mycket aktiv som författare, men bara fram till 1995 och därefter verkar det tyvärr som att denna novellist har fallit i glömska. Oförtjänt eller inte? Jag får se!

Är det någon därute som känner till Ekström och har en uppfattning?

Nytt namn!

Nejdå, ingen fara. Bloggen får fortsätta heta som den heter. Det är självaste jag som har uppdaterat mig och bytt ut andranamnet, Cecilia.

Det började med ett helt vanligt samtal mellan mig och finaste vännerna F och A. F (som har jobbat som normkritisk skolinstruktör åt RFSL och därför kan sina saker) berättade att det nu har blivit fritt fram för myndiga personer att ta namn som tidigare inte var tillåtna eftersom de ansågs tillhöra fel kön. Varvid jag utropade: ”Åh så coolt! Det ska jag göra!”

Därefter utbröt ett vilt spånande, men ganska snart framkastade jag förslaget Sebastian, som också blev vinnaren vid omröstning i vänkretsen. Själv var jag mer inne på Jonathan, men lät mig övertygas. Sebastian är ju ett fint namn och nu heter jag det:

Sanne Sebastian Nilsson Lindberg

Så stod det på personbeviset som trillade ner i brevlådan idag. Snabba puckar, jag ansökte för mindre än en vecka sedan. Nu får jag betala 1800 om jag någonsin vill ändra mitt namn igen – man har bara en gratis chans – men för tillfället är jag bara barnsligt glad. Mina föräldrar är inte riktigt lika glada, men jag är ju för tusan 21 och har knappt hunnit vara vild och galen alls hittills.

Nu väntar jag bara spänt på att se om A också går vidare och tar ett ”tjejnamn”. Även andra i vänkretsen har blivit smittade, men jag misstänker att det är en sådan grej som många kan fundera på men få faktiskt gör. Däremot rekommenderar jag alla att bara göra det. Fundera på frågan ”Vad skulle jag vilja heta?” och inte låta sig begränsas av könsnormer. Det är riktigt svindlande för identiteten. Bara att bläddra genom almanackan och känna att ”Ja, det där namnet är bara en blankett bort. Om jag vill”.

Vem jag är döpt efter? Ja fundera på det, den som vill…