Här och nu

Ett kort, obokigt och antagligen ganska så ointressant inlägg om vad jag gör istället för att skriva långa, djupa bokrecensioner:

- Träffar en kär vän för att dricka te på trivsamma Esters Te & Kaffehandel, helt nära min skola.
- Får av kära vännen försenade julklappar: Dylan Thomas samlade dikter (lycka!) och ännu ett presentkort på Stadsteatern (mer lycka!)
- Köper snygga skjortor på Myrorna, ety jag aldrig fattat vitsen med att gå på stressad mellandagsrea när Myrorna ändå är mycket billigare
- Köper några böcker när jag nu ändå är på Myrorna
- Läser en av Bodil Malmstens loggböcker, som till min stora glädje fanns på Myrorna, vilket innebär att jag kan delta i Ord-och-inga-visor-Jessicas ena julutmaning
- Återupptäcker ljudbokens tjusning
- Inser att Melissa Horn är ganska bra
- Lyssnar på nostalgimusik tills jag mår nostalgi-illa
- Hinkar chai som om jag hade betalt för det
- Säger upp mig från volontärtjänsten jag har ägnat mig åt i 3½ år nu
- Ser fram emot att fira nyår med fina vänner imorgon
- Skjuter upp skolarbetet tills nästa år

Hoppas att alla därute har fina mellandagar!

Litterära nyårslöften

Jag skulle ha listat mina litterära nyårslöften hursomhelst, men det blir ju extra kul när självaste Lyran uppmanar

1. Jag ska bara köpa nya böcker på bokrean med mitt julklapps-presentkort och för riktiga småpengar på loppisar. Jag har helt enkelt tillräckligt mycket böcker. Däremot är det fritt fram att skaffa nytt i form av rec.ex. och via Parslibris.

2. Jag ska fokusera på att läsa allt jag har stående hemma i hyllorna och därför låna högst 3 böcker per månad från folkbiblioteket. Att ständigt ha 30-40 låneböcker hemma håller helt enkelt inte.

3. Detta är en del av de böcker jag har lovat mig själv att försöka läsa nästa år:

Författarskap det är dags att sluta ignorera
Elfride Jelinek (Pianolärarinnan)
Daniel Sjölin (Personliga pronomen och/eller Världens sista roman)
Emilie Flygare-Carlén (Rosen på tistelön och/eller Ett år)
Sara Stridsberg (Drömfakulteten)
Ulla Isaksson (De två saliga)
Nina Bouraoui (Pojkflickan och/eller Mina onda tankar)

Författarskap jag vill fortsätta att utforska
August Strindberg (Hemsöborna, Inferno, Fadren)
Anders Paulrud (Ett ögonblicks verk)
Ninni Holmqvist (Biroller, Något av bestående karaktär, Enhet)
Marguerite Duras (Smärtan)
Sara Lidman (Bära mistel, Tjärdalen)
Birgitta Trotzig (Sveket och/eller Sjukdomen)
Jeanette Winterson (Powerbook, Vintergatan går genom magen)
Haruki Murakami (Kafka på stranden, After Dark)
Cora Sandel (Alberte och friheten)
Virginia Woolf (The Waves)
Stina Aronson (Hitom himlen)
Christine Falkenland (Trasdockan)
Fredrika Bremer (Hertha)

Klassiker jag vill ha läst
Aldous Huxley – Du sköna nya värld
Leo Tolstoj – Anna Karenina
Ken Kesey – Gökboet
Agnes von Krusenstierna – Den blå rullgardinen
Edgar Albee – Who’s Afraid of Virginia Woolf
Emilé Zola – Therese Raquín
George Orwell – 1984
Harry Martinsson – Nässlorna blomma

HBTQ-böcker
Karin Boye – Kris
Louise Boije af Gennäs – Stjärnor utan svindel
Vidgis Grimsdottir – Z
Gerd Brantenberg – Jag är väl inte sån heller!
Lotta Olsson – Färdas på en blick, Låta sig hända
Anne Holt – Mea Culpa
Titti Persson – Jag vet ingenting om dig
Thomas Mann – Döden i Venedig

Långliggare det är dags att få överstökade
Bengt Ohlsson – Gregorius
Charlotte Brontë – Vilette
Jane Austen – Emma
Homeros – Illiaden

Sådana här listor är roliga – om så bara för att man sedan kan sitta och titta tillbaka och se vad som blev av och inte!

Poesidags! Folklore i juletid

William Butler Yeats är en sådan där poet jag borde ha läst mycket mer av, för jag älskar det lilla jag har läst. Till exempel Stolen Child, som i Youtube-klippet sjungs av Loreena McKennit.

http://www.youtube.com/v/Q7TkyxVIfuk&hl=sv_SE&fs=1&

Dikten är lång, men det enda som behövs är egentligen omkvädet:

Come away, O human child!
To the waters and the wild
With a faery, hand in hand,
For the world’s more full of weeping than you can understand.

Loreena McKennit har för övrigt tolkat många dikter på ett alldeles ypperligt sätt, till exempel The Highwayman (Alfred Noyes), Prosperos Speech (Shakespeare) och The Lady of Shalott (Lord Tennyson).

Nuförtiden lyssnar jag sällan på Loreena, men en gång i tiden var hon vardagsmat. Idag är jag inte lika beroende av att ständigt få folkmusik tillfört intravenöst – och har insett att Loreena McKennit inte tillhör det lilla toppskikt av folk som jag inte har råd att sluta lyssna på. Men oj, vilken nostalgitripp. Plötsligt är jag 13 år och går runt i alvöron och hemmasydd mantel och talar alviska.

Ingen hör hemma här mer än du (Miranda July)

Miranda Julys speciella och fina novellsamling Ingen hör hemma här mer än du (No One Belongs Here More Than You) finns i snygg pocket från Alfabeta och är absolut läsvärd. Det här är noveller med ett väldigt originellt tonfall, där logiken är skruvad några varv för långt – det är ganska knäppa berättarröster vi får lyssna till. De mår dåligt, men på ett sätt som blir mera roligt än obehagligt.

Och det kanske är min största invändning mot Ingen hör hemma här mer än du: det är för mysigt, sådär lite fnissigt småputtrigt som en komedi om charmiga knäppskallar. Det här är inte alls några dåliga noveller, de är bra och jag borde anse att de är fantastiska – men de angår mig aldrig på riktigt. De bränner aldrig till, kommer inte tillräckligt nära. Det sanna drivet saknas i min läsning. Novellerna berör mig mer på ett intellektuellt plan än på ett emotionellt sådant och då räcker hbt-inslagen, charmen och originaliteten inte ända fram.

Betyg: 7/10

Miranda July är också regissör till kultfilmen Me and You and Everyone We Know som jag dock inte har läst.

Litterär jul

Årets första fina julklapp kom från Vixxtoria:

”Hos Tekoppens tankar hänger jag just nu hos för att få veta lite mer om etik. Jag skickar över Torbjörn Tännsjös Du skall understundom döda. Fascinerande läsning också för oss som inte planerar att bli massmördare. Om du redan har läst kan vi ju sätta igång diskussionen direkt efter jul?!”

Stort tack! Jag har inte redan läst men ska se till att göra det snart

I övrigt har jag berikats med:

* 1 burk hemkokt krusbärssylt som vitaminkick i vintern

* 2 presentkort. Det ena till Stadsteatern, eftersom jag så sällan kommer iväg på alla de där pjäserna jag vill se. Det andra till Akademibokhandeln, att användas under bokrean.

* 3 lovande böcker (Mordets praktik av Kerstin Ekman, Många människor dör som du av Lina Wolff och Hjärtdjur av Herta Müller)

* Ett par vackra espressokoppar

Själv passade jag på att skänka lite bokglädje:

* Hanif Kureshi – Förorternas Buddha (till föräldrarna)
Nick Cave – The Death of Bunny Munro (till pappan)
Klas Östergren – Den sista cigaretten (till mamman)

Till vännerna har det blivit tegods, te, en väldigt bra tv-serie (Line of Beauty) och cd-skivor med riktigt bra musik.

Men nu har jag inte tid att blogga längre – dags att ägna sig åt det läsprojekt som är mest aktuellt för tillfället:

Nattens skogar (Djuna Barnes)

Djuna Barnes (1892–1982) var verksam som författare, konstnär och journalist i New York, London, Berlin och Paris. Nattens skogar (Nightwood) och utkom 1936 efter år av refuseringar och omarbetningar där det mest explicita hbt-innehållet ströks. Ändå räknas Nattens skogar som en hbt-klassiker, men tro mig: den här boken är mer än så.

När jag började läsa tänkte jag ”men gud så långrandigt, det här är ju bara ord, rena svamlet”. Sedan började jag tycka att visst, allting utspelade sig i språket men på ett kul sätt: dessa orealistiska repliker som sträcker sig över flera sidor, fyllda med originella liknelser och milsvida associationer. Därefter började även innehållet bli riktigt brännande gripande och jag var fast i dess fångstklor. Den sista tredjedelen läste jag lyriskt och glupskt. Efteråt visste jag att detta var en av de bästa böcker jag läst, i år och någonsin. En bok jag bara måste läsa om, många gånger, för att den rymmer så oerhört många skiftningar.

I centrum för persongalleriet står ”doktorn”, Matthew O’Connor, en försupen kvacksalvare som blir åskådare till ett drama med fyra inblandade. Felix gifter sig med Robin, men strax efter att deras barn har fötts lämnar Robin deras gemensamma liv och finner istället Nora. Robin blir hela världen för Nora, men Robin trivs inte heller nu utan ger sig varje natt ut i staden för att dricka och hitta andra kärlekar, medan den allt mer desperata Nora väntar därhemma eller försöker leta rätt på henne. Jenny, en riktig karikatyr som personifierar mänsklighetens mindre smickrande sidor, luktar sig till deras tragedi och beslutar sig för att förvärra situationen ytterligare genom att inleda en kärleksrelation med Robin. Så ungefär kan själva handlingen sammanfattas, men den är inte det viktiga. Viktigare är begäret efter en kärlek som rymmer sin egen undergång.

Detta är ingen vanlig roman; som T.S. Eliot beskriver i sitt förord rör det sig om ett mellanting mellan poesi och prosa. Barnes tillhörde modernismen och det vore lätt att jämföra med Virginia Woolf, även om Barnes fokus ligger på dialoger istället för tankeströmmar. I övrigt är likheterna stora och Barnes är minst lika bra som VW. Jag har funnit ett nytt författarskap och kan bara jubla åt att Lind & Co har återutgivit Barnes bok, med ett värdefullt efterord av Jonas Thente.

Betyg: 9/10

Tack Lind & Co för recensionsexemplar av boken!

Julläsning deluxe – lång lista

Det är jul och som alltid inbillar man/jag sig/mig att man/jag har tid att läsa hur mycket som helst. Därav evighetslånga listor som alltid är lika roliga att göra (men som inte brukar svara så bra mot verkligheten/resultatet). I jul tänker jag i alla fall ta det riktigt lugnt och förstås läsa så mycket som jag vill och orkar! Allt ackompanjerat av gott te.

Den som kan avråda från eller anbefalla någon av titlarna nedan får gärna kommentera

Priolistan

Miranda July – Ingen hör hemma här mer än du. En julklapp från 2008 som jag inte har läst klart än. Det börjar bli dags!

Jacky Sach – Essential Buddhism. En tjock men lättförståelig faktabok om en väldigt intressant livsåskådning.

Maria Küchen – Anteckningar efter en frontalkrock med gud. Jag har läst ett antal böcker av Küchen, men hittills inte denna. De första sidorna lovar gott.

Radclyffe Hall – Ensamhetens brunn. Halvutläst sedan åtskilliga år tillbaka, en sådan där evig borde-bok som det vore skönt att vara klar med.

Torgny Lindgren – Ormens väg på hälleberget. Verkar snabbläst och lättläst men med viktigt innehåll, vilket kan behövas ibland.

Någon/några diktsamlingar av Gustaf Fröding.

Buffertlistan

Owe Wikström – Långsamhetens lov. En påminnelse om långsamhetens fördelar kan behövas vid långledighet.

Diane Setterfield – Den trettonde historien. En sådan där lovande bokslukartjockis.

Homeros – Iliaden. Jag älskade de delar som ingick i första terminen litteraturvetenskap.

Noveller för världens barn 2008. Noveller + jag = bra kombo!

Elin Wägner – Camillas äktenskap. Den olästa bok ur Wägners fatabur som lockar mest just nu.

Titti Persson – Jag vet ingenting om dig. Kommer att läsas så småningom, men varför inte redan nu?

Douglas Adams – Restaurangen vid slutet av universum. Lättsam läsning för total avkoppling.

Emilia Fogelklou – Barhuvad. Jag har läst Arnold, men nu vill jag ha Emilias eget liv och det finns här (samt i Resfärdig).

Birgitta Ney (red.) – Synd – noveller av det moderna genombrottets kvinnor. Har läst vissa noveller och vill verkligen läsa resten.

Lotta Lundberg – Färdas på en blick. Triangeldrama med hbt-inslag? Ja tack!

Pia Tafdrup – Ge sig hän. Verkar sådär lagom klaustrofobiskt begärsladdad. Dessutom är den föredömligt kort.

Förklarad frånvaro och Tittas vinnar-tankar

Det har inte blivit så mycket skrivet här på bloggen på sistone, av två anledningar:

1. Jag jobbar natt och eftersom världen mestadels snurrar runt på dagen händer det ju massa saker även då, vilket gör dygnet lite konstigt och får dagarna att smälta samman i någon slags allmän tillvaro utan riktig styrsel. (Inte så att jag klagar, jag får en fin lön och jag högg genast tag i chansen att jobba en dag extra, så även ikväll ska det jobbas och jag har redan börjat söka nya extraknäck. Det här med att vara nästan helt ledig tills i mitten på januari känns lika läskigt som skönt!)

2. Jag har inte haft riktig läslust, läsork etc. Nu har visserligen två böcker blivit utlästa (idag? igår? nånting sånt) men dem har jag hållit på med i mer än vecka och då är båda kortare än 150 sidor. Host.

Hur mycket det blir bloggat framöver tänker jag inte uttala mig om. Kanske tar jag jullovspaus. Kanske blir det en massa inlägg. Den som lever får se, helt enkelt.

Nå, efter allt detta babbel: till saken! Jag lottade ju nämligen ut Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna, och den hamnade hos Titta i Norge. Nu har Titta bloggat om boken och först kändes det lite snöpligt att den hamnat hos en läsare som inte alls hade samma översvallande känslor som jag, eftersom vi har olika erfarenheter av livet och därmed olika sätt att reagera på berättarrösten och dennes livshistoria – men Tittas slutkläm gör det ju omöjligt att annat än glädjas åt att den blev läst:

”Tusen, tusen takk, ‘Tekoppen’, for boken! Den har styrket min visshet om hvor uendelig rik jeg er blitt!”

Vem vill inte styrka en sådan visshet!

Titta vill dessutom gärna skicka boken vidare, så lämna en kommentar här om du vill uppleva Paulruds (i mina ögon) fantastiska lilla skrift.

På återseende! /Tekoppen

Tamara de Lempicka

Nu finns ju Pioner i pocket och bör läsas av alla som gillar lite experimentell prosa med dragning åt det sjuka – men det här inlägget handlar inte om Pioner, utan om Tamara de Lempicka, den konstnär som har målat tavlan med vilken den inbundna upplagan av Pioner är prydd. För alla som gått miste om Tamara de Lempicka eller av annan anledning vill se alla Tamaras tavlor så finns som tur är denna sida: Tamara de Lempicka – The complete works. Så klicka genast in dit och surfa runt om du känner för lite mjuk kubism med märklig stämning!

En HBT-klassiker: Maurice av E.M. Forster

E.M. Forster är mest känd för Howards End och A Room With a View, man han skrev också romanen Maurice. Den var färdigskriven redan 1913, men den nådde inte läsarna förrän 1971 eftersom Forster inte vågade publicera den under sin livstid. Den lästes bara av några få vänner. 1987 blev boken film – en helt otrolig film, faktiskt ännu bättre än boken. Läs mer om filmen här. Hugh Grant råkar spela en av de viktigaste karaktärerna.

Romanen utspelar sig i England under den viktorianska tiden och är uppkallad efter sin huvudperson, en ung man från den engelska medelklassen. Från femtonårsåldern och upp i vuxenlivet får vi följa hans försök att hitta sin identitet och välja sin framtid. Andra viktiga karaktärer i boken är Maurice första kärlek, Clive, och hans andra kärlek, Alec.

Clive och Maurice möts i Cambridge och blir goda vänner men inser långsamt att deras känslor för varandra går utöver vad en vänskap borde innebära. Efter några missförstånd och massa ångest förvandlas vänskapen till en platonisk kärlek. Så småningom gifter sig Clive och försöker leva så normalt som möjligt, men Maurice vägrar. Först i och med Alec, skogvaktaren på Clives herrgård, möter Maurice den kroppsliga kärleken – men även här finns det förstås hinder. Alec ska nämligen utvandra till Argentina.

Maurice blir undan för undan medveten om sig själv, men han är ingen hjälte. Själv sade Forster: “In Maurice I tried to create a character who was completely unlike myself or what I supposed myself to be: someone handsome, healthy, bodily attractive, mentally torpid, not a bad business man and rather a snob. Into this mixture I dropped an ingredient that puzzles him, wakes him up, torments him and finally saves him.” Denna “ingrediens” är förstås den samkönade kärleken, som i Forsters tid var olaglig och illa ansedd. Denna kärlek räddar Maurice genom att mot hans vilja placera honom utanför samhället och därmed få honom att bli något mer än den ganska tråkiga genomsnittsmänniska han är i början av boken.

Det finns en tydlig atmosfär i Maurice: som en grå och regnig engelsk eftermiddag. Det är lite för realistiskt för att vara riktigt romantiskt, även om kärlek är huvudtemat. Bokens känsläge är ofta sorgset men i några få kapitel riktigt lyckligt. Jag kan avslöja att det sista kapitlet hör dit, vilket är väldigt unikt om man jämför med andra HBT-klassiker. En bok om homosexualitet var tvungen att sluta med olycka, helst självmord, allt annat hade varit att uppmuntra osedligt leverne. Om Maurice hade publicerats när den skrevs hade den lett till en lika stor rättslig skandal som Ensamhetens brunn och Lady Chatterleys älskare.

Flera av de vänner som läste Maurice rådde Forster att ändra slutet som de ansåg vara orealistiskt. Forster vägrade. Hans avsikt med Maurice var att skriva en lycklig kärlekshistoria och om historien inte var lycklig var han inte intresserad. Själv sade han: “I determined that in fiction anyway two men should fall in love and remain in it for the forever and ever that fiction allow.”

I ekvationen ingår förstås att bokens handling upphör 1913. Ett år senare hade männen blivit inkallade till krig. Det visste inte Forster och det spelar egentligen ingen roll. Vad som spelar roll är att Forster använde sin chans att som författare skapa en kärlek som varar lika länge som romanen blir läst.

Maurice finns inte översatt till svenska, däremot finns den utgiven av Penguin. Läsvärd!