Victoria Benedictsson inspirerade Strindberg till att skriva Fröken Julie, men självklart var VB inte främst musa utan författare, upphov till den strålande romanen Pengar och den inte lika strålande men ändå intressanta Fru Marianne.
När hon dog förelåg ett ännu inte avslutat manus, Den bergtagna, i både novellens och dramats form. Verket fullbordades postumt av vännen Axel Lundegård som fått oinskränkt rätt att förfoga över de opublicerade texterna – en rätt som denne utnyttjade friskt. Räck upp en hand alla som minns bråket mellan Ebba Witt-Brattström och Lisbeth Larsson, där den senare kritiserade (och den förra försvarade) beslutet att behålla Axel Lundegårds ändringar i Ord och liv, samlingsverket med Benedictssons skrifter.
Detta må intressera en ganska liten krets och är heller inte så aktuellt i sammanhanget, för jag har läst Den bergtagna i Atriums version där Lundegård redigerats bort. När det finns olika versioner har Atrium tagit fasta på det och presenterar dem alla vilket gör texten mångdimensionell, ibland med stora tomma gap och ibland med flera konkurrerande formuleringar. Det gillas.
Mindre förtjust är jag i Atriums språkliga modernisering. Varför utgå ifrån att en nutida läsare omöjligt förstår sig på gammaldags stavning? Varför tvätta bort den äkta tidsfärgen?
Nå – är Den bergtagna läsvärd? Oh ja! Åtminstone för de som har en fot i litteraturvetenskapen och en fascination för att plocka fram alltför oomtalade klassiker ur de dammiga akriven. Mer Benedictsson åt folket, helt enkelt! Visserligen är detta inget mästerverk, men det kunde så ha blivit och det ofullständiga i sig har en verkan: till exempel är mittenpartiet i dramat snudd på modernistiskt genom sin fragmentering och sin brist på scenindelning. Oredan, röran är inte experimentellt menad men resultatet blir detsamma.
Dramat Final, skrivet i samarbete med Axel Lundegård, lockar till läsning – men ännu mer angelägna känns Victoria Benedictssons dagböcker. Lars Norén kan krypa ner i någon avloppsbrunn och stanna där. Jag vill ha sammet och artonhundratalsdamer!









