Den bergtagna (Victoria Benedictsson)

Victoria Benedictsson inspirerade Strindberg till att skriva Fröken Julie, men självklart var VB inte främst musa utan författare, upphov till den strålande romanen Pengar och den inte lika strålande men ändå intressanta Fru Marianne.

När hon dog förelåg ett ännu inte avslutat manus, Den bergtagna, i både novellens och dramats form. Verket fullbordades postumt av vännen Axel Lundegård som fått oinskränkt rätt att förfoga över de opublicerade texterna – en rätt som denne utnyttjade friskt. Räck upp en hand alla som minns bråket mellan Ebba Witt-Brattström och Lisbeth Larsson, där den senare kritiserade (och den förra försvarade) beslutet att behålla Axel Lundegårds ändringar i Ord och liv, samlingsverket med Benedictssons skrifter.

Detta må intressera en ganska liten krets och är heller inte så aktuellt i sammanhanget, för jag har läst Den bergtagna i Atriums version där Lundegård redigerats bort. När det finns olika versioner har Atrium tagit fasta på det och presenterar dem alla vilket gör texten mångdimensionell, ibland med stora tomma gap och ibland med flera konkurrerande formuleringar. Det gillas.

Mindre förtjust är jag i Atriums språkliga modernisering. Varför utgå ifrån att en nutida läsare omöjligt förstår sig på gammaldags stavning? Varför tvätta bort den äkta tidsfärgen?

Nå – är Den bergtagna läsvärd? Oh ja! Åtminstone för de som har en fot i litteraturvetenskapen och en fascination för att plocka fram alltför oomtalade klassiker ur de dammiga akriven. Mer Benedictsson åt folket, helt enkelt! Visserligen är detta inget mästerverk, men det kunde så ha blivit och det ofullständiga i sig har en verkan: till exempel är mittenpartiet i dramat snudd på modernistiskt genom sin fragmentering och sin brist på scenindelning. Oredan, röran är inte experimentellt menad men resultatet blir detsamma.

Dramat Final, skrivet i samarbete med Axel Lundegård, lockar till läsning – men ännu mer angelägna känns Victoria Benedictssons dagböcker. Lars Norén kan krypa ner i någon avloppsbrunn och stanna där. Jag vill ha sammet och artonhundratalsdamer!

Guldkorn ur vårens bokflod

Vad som räknas till guldkorn och inte är förstås högst individuellt, men här är de utgivningar som jag kommer att hålla ögonen på. (Jag nästan lovar att några författarnamn är felstavade!)

Albert Bonniers
Maria Zennström – Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek
Sara Stridsberg – Darling River
Petina Gappah – Sorgesång för Easterly
Rolandssången (nyutgåva)

Norstedts
Maria Wilderoth – Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta
Birgitta Stenberg – Eldar och is
Hillevi Wahl – Hungerflickan
Per Johansson – Cancersurfare
De nio från Borås (antologi)
Sara Hallström – Torg, korg, eko
Stig Dagerman – Bränt barn (nyutgåva)
Sture Linnér – Solglitter över svarta djup

Wahlström & Widstrand
Christina Bergil – Den jag var innan
Ann Hallström – Saknaden
Magnus Utvik – Pojke med cyklop
Gunhild Øyehaus – Vänta, blinka

Ordfront
Susan Sellers – Vanessa och Virginia
Sara Granér – Med vänlig hälsning
Zeina Abirached – Svalornas lek

Erbjudes: ett exemplar av "Fjärilen i min hjärna"

Jag tyckte riktigt mycket om Fjärilen i min hjärna när jag läste den nu i höstas. Kanske var det därför jag inte bara kunde gå förbi ett pocketexemplar i fint skick på en loppis. Denna utomordentliga bok låg där så ensam bland en massa skräp som ingen mänska ville ha. Jag har alltid varit lite sentimental när det gäller böcker, så jag fiskade upp en femma, fick boken och bar hem den, nöjd med min goda gärning.

Hemma bland mina proppfulla bokhyllor började jag undra var tusan den här skulle få plats och varför jag drar hem böcker jag redan har läst – okej om det varit en fin inbunden att ha och bevara, men en pocket?

Så slogs jag av en tanke: tänk om det råkar vara så att någon därute i multiversum inte har läst Fjärilen i min hjärna, av en eller annan anledning. Och tänk om jag i så fall skulle kunna skicka vidare den här boken och berika någons liv en smula.

Alltså, om du är intresserad, skriv en kommentar och motivera varför. Jag bjuder självklart på frakten. Mitt enda villkor är att du recenserar boken på din blogg eller, om du inte har en egen blogg, här på min blogg.

Varsågod att kommentera fram till och med den 11:e december. Därefter väljer jag allsmäktigt ut vem som får Paulrud-pocketen. Klara färdiga gå – låt bästa kommenterare vinna!

Kyrkbröllop (Moa Martinson)

Kyrkbröllop, andra delen i Moa Martinsons självbiografiskt färgade trilogi om arbetarflickan Mia, rymmer värme, skönhet och godhet men också en myckenhet av misär och förtvivlan. Allt blandat och sammantvinnat. Livet, helt enkelt. Varken mer eller mindre. Språket är nästan smärtsamt välsnidat. Ibland skimrande av poetisk uttrycksglädje, ibland magiskt drömskt i ett försök att återskapa barnets syn på världen, ofta krasst och lakoniskt återberättande världen som den är.

Som helhet är detta en bok jag verkligen tar till mig och kliver in i, svår att lägga undan; fysiskt kan det göras, men i tankarna stannar den kvar. Kort sagt, Kyrkbröllop är ännu bättre än sin föregångare (Mor gifter sig).

Nu är den stora frågan vad jag ska prioritera som nästa bok:

- Nässlorna blomma av Harry Martinson, som jag ännu aldrig läst
- Kungens rosor, trilogins tredje del som jag läste för sju år sedan och har väldigt vaga minnesbilder av
- Någon annan, ännu oläst bok av Moas hand?

Tål att tänkas igenom många varv. Till dess att klarhet nåtts får jag helt enkelt fröjda mig över den alldeles särskilda stämning och läsglädje som dröjer kvar efter läsningen av Kyrkbröllop.

Betyg: 7/10

Vad är queer (Fanny Ambjörnsson)

Vad är queer ger många svar men ställer ännu mer frågor. Vad är queer förklarar lättfattligt men inte alltför förenklat inte helt enkla saker. Vad är queer är en lättläst, välskriven och underhållande ingång till queerteori – en alldeles utmärkt bok som borde vara obligatorisk läsning för alla som ännu inte känner sig redo att läsa Judith Butler i egen hög person, men vill fatta ungefär vad hela grejen handlar om. Kort sagt: rekommenderas varmt!

(Och om du inte vet vem Judith Butler är, eller kan förklara minst tre olika betydelser av ordet queer, så finns det helt enkelt bara ett respektabelt sätt att gå vidare i livet: läs!)

Betyg: 9/10

Främlingar (Taichi Yamada)

Jag hade läst två recensioner av Taichi Yamadas Främlingar innan jag bestämde mig för att själv läsa den. Vare sig Magix eller Bokstävlarna hyllade boken, men jag fick ändå för mig att jag själv skulle tycka annorlunda – trots att boken presenteras som skräck, en genre jag sällan ens vidrör.

Harada träffar en man och en kvinna som precis liknar hans döda föräldrar. Dessa dubbelgångare är yngre än Harada men ser sig ändå med självklarhet som hans mamma och pappa. Han kan inte låta bli att söka sig till paret, trots att han ser äldre och sjukare ut för varje gång han träffat dem. I omgivningens ögon alltså, han själv ser han ingen skillnad. En främmande kvinna förstår att någonting hemskt händer – men vem är hon själv?

Intrigen har vissa existentiella vibbar, men tyvärr är boken illa skriven: klumpig och ofta patetiskt i uttrycket. Inte blir det bättre av att Yamada skriver sina läsare på näsan istället för att gestalta. I slutänden blir detta dessutom bara en vanlig spökhistoria. Skräck? Borde inte skräck vara skrämmande? Dessa spökerier är visserligen japanska, men inte särskilt annorlunda utan tvärtom oerhört typiska. Jag har hört alltihop förut och självklart är slutet helt harmlöst även om det ser illa ut ett tag. Det förvånar mig inte alls att denna bok har blivit filmatiserad! Däremot finns det två faktorer i det hela som verkligen förvånar mig:

1) Att någon har grävt upp denna 22 år gamla bok och översatt den. Finns det inte viktigare japanska titlar som förtjänar att presenteras på svenska?
2) Att Främlingar jämförs med Murakami. Okej, själva idén är kanske lite-lite lik och okej igen, Harada skulle kunna gå runt i en Murakami-bok, men resultatet påminner inte ett uns om herr Haruki.

Betyg: 5/10

Efter denna svada tänkte jag helt stillsamt fråga om någon därute har läst samma bok och har någon idé om hur titeln kan tolkas?

Tack till Natur och kultur för recensionsexemplar!

Skådespelerskan (Anne Charlotte Leffler)

En pjäs jag läste i våras men aldrig skrivit ordentligt om tidigare. Just idag fick jag stark lust att göra just det – ägna ett inlägg åt Skådespelerskan av Anne Charlotte Leffler. Detta drama om kvinnlig frigörelse kontra konventioner är förvisso inget mästerverk, men dock en läsvärd och tänkvärd klassiker med en väldigt intressant huvudperson: Ester Larsson.

Ester, föräldralös skådespelerska, har förlovat sig med en proper man ur borgarklassen fastän aktörer ses som enbart snäppet bättre än prostituerade i det dåtida samhälle där hon lever och verkar. Kulturkollisionen blir total när Ester ska träffa fästmannen Helges familj.

Vill Ester verkligen gifta sig och ge upp det yrkesverksamma liv som hon dittills har ägnat all energi? Och när är Ester sig själv? Spelar hon alltid en roll? Gör vi alla det? Kan man vara äkta och ärlig? Hur ska den som är van vid frihet kunna rätta sig efter helt andra förväntningar? Kan Helge och Ester bli lyckliga tillsammans trots milsvitt skilda bakgrunder?

Ester är inte alls särskilt sympatisk – men det är å andra sidan ingen i denna kvävande klaustrofobiska hemmets värld som Leffler målar upp.

Ursprungligen publicerad 1883, återutgiven 2008 av förlaget Rosenlarv. En applåd för det! Och pssst: 69 kronor på Adlibris.

Recension av Lefflers bok Kvinnlig och erotik
Inlägg om de samtida dramatikerna Alfhild Agrell och Frida Stéenhoff, också uppmärksammade av Rosenlarv förlag.

Grattis i efterskott, Selma!

2 dagar försent ber jag att få gratta Selma Lagerlöf på 151-årsdagen. Att gratulationerna kommer så sent beror dels på att jag har haft fullt upp med att plugga, dels med att jag på olika sätt har firat att jag själv är 130 år yngre än Selma. Någon fullständig redogörelse för festligheterna intresserar väl ingen, men de har inkluderat

- En sammankomst med finaste vännerna för att samtala, skratta och äta hemlagade hamburgare och vegansk chokladbananglass.

- En middag på trevliga kinesiska restaurangen Dragon House – som nyss har döpt om sig till Restaurant China! – med föräldrar och moster.

- En äggmjölkfri äppelkaka som snälla mostern gjort, ackompanjerad av espresso.

Det har varit fina dagar, helt klart. Nu är jag alltså 21 år och 2 dagar. Det känns ungefär som att vara 20. Idag är det dock min mors födelsedag och hon ska bli propert firad, det vill säga med en bok: Emilé Ajar, Med livet framför sej. Så här snygg är den:

Mrs Dalloway (Virginia Woolf)

”Jag läser Mrs Dalloway: den lär vara så himla svår, trögflytande, virrig, man måste läsa den flera gånger, förvirrad, bortkollrad… men den är verkligen som vilken roman som helst. Jag har hittils bara stött på fyra sidor där jag inte riktigt förstod. När den kom var den kanske experimentell och speciell (stream of consicousness) men om den kom ut idag skulle den, förutsatt att den var litet modernare skriven utan ty och dylikt, antagligen inte alls ha väckt något uppseende och knappast klassats som litterärt storverk. (Eller?) Det är samma med nästa alla författare av den tiden. Det de gjorde var häpnadsväckande då, men vardag idag när alla experimenterar, och inte så sällan riktigt illa skrivet. Vilket man dock aldrig, aldrig någonsin kan beskylla Virginia för!”

Så löd mina anteckningar om Mrs Dalloway år 2005. Så länge sedan det känns, nu. Jag har en känsla av att jag skulle ha tänkt ganska… annorlunda om jag läste samma bok idag. Redan de första raderna är ju oförglömliga:

Mrs. Dalloway said she would buy the flowers herself. For Lucy had her work cut out for her. The doors would be taken off their hinges; Rumpelmayer’s men were coming. And then, thought Clarissa Dalloway, what a morning—fresh as if issued to children on a beach.

Virginia Woolf, målad av Roger Fry

Finaste citatet någonsin?

”Kärleken är någonting som dör. Och när den dör går den över i förruttnelse och kan bli jordmån för en ny kärlek. Den döda kärleken lever då sitt hemliga liv i den levande och det finns i själva verket i kärleken ingen död.”

Pär Lagerkvist, ur Dvärgen.

*

Ett ganska så annorlunda citat för att komma ur just denna bok – inte alls bittert, cyniskt eller hatiskt. Bara väldigt vackert. Det står med besked uppskrivet i min Moleskin-anteckningsbok där alla låttexter, dikter, citat och liknande som jag inte vill glömma bort hamnar. Den boken är faktiskt något av det mest värdefulla jag äger (tillsammans med min drömdagbok) och när det finns en stund över är det alltid lika roligt att fundera ut något som borde finnas med där och sedan varsamt pränta ned det med en bra penna. Pennor är viktiga. Rätt penna ska det vara. Fast det är helt annat kapitel!