På väg till Venedig

Jag har ägnat en stor del av den varande dagen åt att läsa ”Sallys söner” av Moa Martinsson och har hunnit lejonparten, men det hinner nog ändå bli november innan den läses ut. Om några timmar sitter jag nämligen på planet till Venedig, maskernas stad och även om Moa Martinsson var mitt läsesällskap i samma stad för två år sedan så har hon inte hamnat i packningen den här gången.

Med följer istället:
- Ett rec.ex. (”Arnold” av Emilia Fogelklou)
- Två halvutlästa böcker som har legat i evigheter och som jag nu tänkte bli klar med (”Kyssa sammet” av Sarah Waters och ”Orlando” av Virginia Woolf)
- En klassiker i ljudboksformat (”Dorian Grays porträtt” av Oscar Wilde)
- En nyinköpt lättviktare för ren lustläsning (”Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian” av Sherman Alexie)

Ingen plats för Moa, alltså! Men några sidor till ska jag försöka klämma innan jag ger mig iväg mot flygplatsen med mina föräldrar – pappa fyller femtio och har aldrig varit i Venedig, vilket mamma hävdar att man måste ha varit i den åldern, och så fick jag hänga med på ett hörn. Det känns som skön avslappning efter gårdagens monster-tenta. Nu ska jag bara vandra genom ett höstfuktigt men förhållandevis varmt Venedig och ta det alldeles lugnt. Samt försöka hinna med så mycket läsning som möjligt innan jag är tillbaka på svenska breddgrader natten mot tisdag.

Bloggen blir alltså tyst ett tag. Ha det alldeles bra så länge och läs, läs, läs!

Coraline (Neil Gaiman)

”Den andra mamman satt i soffan (…) Hon tryckte in ännu en kackerlacka i munnen, och så ännu en, som om hon suttit med en påse chokladrussin i knät. Hennes stora svarta knappögon stirrade rätt in i Coralines ljusbruna. Hennes glänsande svarta hår slingrade och vred sig över nacken och axlarna som om det blåste för vinden; en vind som inte nådde Coraline.”

Som sagt, jag läser aldrig skräck, förutom kurslitteratur om mördarbakterier och obotliga sjukdomar. Nu har jag dock läst Coraline, som väl bäst kan rubriceras som skräck för barn. Och läskigt är det! Samt väldigt charmigt skrivet. Inte i paritet med de stora barnboksklassikerna, men det skulle inte förvåna mig om Coraline lever vidare i några generationer; den är tillräckligt tidlös.

Läsvärt för alla inte alltför lättskrämda individer, oavsett ålder. Coraline väcker definitivt min lust att läsa mer barnböcker!

Betyg: 6/10

Har någon sett filmen?

Mina bokhyllor

En spik, en ros (Madeleine Bourdouxhe)

Den belgiska författarinnan Madeleine Bourdouxhe levde 1906-1996. Åtta av hennes noveller, i översättning av Madeleine Gustafsson, utkom i år på Elisabeth Grate bokförlag med titeln En spik, en ros. Jag läste några recensioner som inte väckte min lust att skapa en egen uppfattning, men så stod boken lockande nära min hand på biblioteket och det är ju något särskilt med novellsamlingar. Alltså fick En spik, en ros följa med mig hem. Den blev en av mina största läsupplevelser i år.

Bourdouxhes noveller är så otroligt välskrivna att jag knappt kommer ihåg att andas när jag läser dem. Språket gör nästan ont, ögonen vill tåras, det är som att se in i solen, jag blir bländad, samtidigt måste jag läsa vidare. De timmar jag ägnar åt denna bok är alldeles särskilda. Jag kan inte lägga den ifrån mig men jag vill inte att den ska ta slut. Rösterna, karaktärerna tar sig in och blir kvar. Det här är en bok jag ömt vill smeka över ryggen när jag läst sista sidan, hellre än att behöva lägga undan den, förpassa den till handlingarna.

Själva lässtunden blir på något sätt upplyst. Det är svårt att förklara. Jag vet knappt vad jag ska säga. Bourdouxhes noveller är så poetiska, så fria från alla klichéer, så alldeles originellt sina egna, så allvarliga. Det finns något här som är otroligt pretentiöst – på ett helt och hållet lyckat sätt.

Så läs, om du vill. Jag kan rekommendera En spik, en ros men det är ingen bok jag vill springa ut och skrika åt hela världen att läsa. Det är en bok jag gärna skulle behålla som min alldeles helt och hållet egna. Att lämna tillbaka den till biblioteket blir snudd på plågsamt – dels för att jag måste skiljas från den, dels för att den brutalt ska bläddras i av ovarsamma fingrar och ögnas av andra som kanske inte alls ser det jag ser.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, så jag tror att jag slutar här.

Goda intentioner (Etgar Keret)

För ganska precis ett år sedan gav Bastion förlag ut Åtta procent av ingenting, Etgar Kerets noveller i översättning av Kristian Wikström. Nu har samma förlag precis givit ut ännu en volym översatta noveller från Kerets penna: Goda intentioner.

Min recension av Åtta procent av ingenting var väldigt positiv. Etgar Kerets noveller är helt olika de jag vanligtvis läser. Historierna är råa, ganska grova, väldigt humoristiska – en svart humor som ett hånskratt, men samtidigt med en pigg nyfikenhet på livet.

Goda intentioner är på många sätt precis likadan. Den som gillade Åtta procent av ingenting lär inte bli ett dugg besviken. Även här är det korta noveller som gäller, med många absurdistiska, surrealistiska inslag. Realism? Äh, gå och dränk dig! Den som av någon outgrundlig anledning inte har läst Keret än så länge bör göra det snarast. Det är inte en order, men en väldigt helhjärtad rekommendation.

Betyg: 8/10

Tack till Bastion förlag för recensionsexemplar!

Skrivet på kroppen (Jeanette Winterson)

Jag tänker på en viss septembermånad: Den Fjärilsvingade Skogsduvekuttrande Brandgula Skördenatten. Du sa: ”Jag älskar dig.” Hur kommer det sig att det minst originella vi kan säga till varandra fortfarande är just det som vi helst vill höra? ”Jag älskar dig” är alltid ett citat. Du var inte den första som sa det och inte jag heller, och ändå är det så att när du säger det och när jag säger det så talar vi likt grottmänniskor som har hittat tre ord och dyrkar dem. Jag dyrkade dem verkligen, men nu är jag ensam på en klippa som huggits ur min egen kropp.

Holly Hock har just djupdykt ner i Wintersons författarskap. När hon började hade jag bara två av Jeanettes titlar i bagaget: Det finns annan frukt än apelsiner, för flera år sedan, och Fyrväktaren alldeles nyligen. Att få läsa Holly Hocks recensioner av alla dessa Winterson-verk gjorde mig verkligen sugen på dem i en milsvida större utsträckning än förut och nu väntar Passionen på att läsas härnäst. Just Skrivet på kroppen har jag däremot länge velat läsa. Själva idén med en kärleksroman där den ena partens kön inte avslöjas tilltalar mig.

I somras träffade jag på en engelsman som läste Skrivet på kroppen och kunde inte låta bli att fråga honom vad han tyckte. Han sade att jo den var väl intressant, ”but much too broody”. Sedan fick han förklara uttrycket ”broody” också, eftersom det inte ingick i min vokabulär. Den svenska motsvarigheten – äggsjuk – stämmer illa i sammanhanget.

”Broody” betyder: introvert, besatt av önskan att ruva på ägg, kvinna som vill ha barn. I detta fall menade engelsmannen att jaget i boken är alldeles för besatt av sin olyckliga kärlekshistoria och gräver ner sig i den på ett osmakligt, tröttsamt sätt. Jag kan förstå vad han menade, men jag håller inte med.

Jag tycker verkligen om Skrivet på kroppen; den är bättre än Det finns annan frukt än apelsiner och lika bra som Fyrväktaren. Den är njutbart välskriven och dessutom är den full av anatomisk poesi som passar mig fint just nu när jag studerar fysiologi. Det är en olycklig kärlekshistoria med en mörk, underligt skruvad humor och udda personligheter som inte faller ur minnet i förstone. En väldigt läsvärd bok som jag hoppas att fler än jag gräver fram ur bibliotekshyllorna.

Betyg: 8/10

Alla har ett hungrigt hjärta (Bjørn Sortland)

Ina är sexton år och hennes liv är kaos. Inuti henne finns en ny liten människa som inte borde vara där. En av Inas skolkamrater, Erik, har råkat bli pappa. Ingenting blir enklare av att Erik hela tiden har varit ihop med en annan tjej. Vill Erik ha Ina? Vill Ina ha barnet? Vad ska Ina göra för att bli säker? En av Inas konfirmationsledare, Synnöve, har lovat att alltid finnas där för henne – men Synnöve har flyttat till Oslo och Ina bor långt därifrån.

Innan Ina riktigt förstår vad som händer sitter hon med Erik, som inte vet att hon är gravid, i en bil på väg mot Oslo. Vad kommer att hända på vägen – och när de kommer fram? Kan Synnöve verkligen hjälpa Ina?

Alla har ett hungrigt hjärta är en fin och välskriven bok med ett alldeles underbart slut. Översättaren – författaren Gunnar Ardelius – har gjort ett strålande jobb. Däremot är det här ingen exceptionell bok. Tvärtom, det är en väldigt vanlig ungdomsbok. Sådana finns ju och måste finnas, men för mig är Bjørn Sortland författaren till den ovanliga och helt exceptionella Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn. Därför var mina förväntningar snäppet för höga och resultatet blir förstås besvikelse, även om jag uppskattar den här luftiga boken som på alla sätt är väl genomförd. Förutom just det där alldeles speciella. Som saknas.

Tack till X-publishing för recensionsexemplar av denna bok!

The Wedding Song (Le chant des mariées)

The Wedding Song (Le chant des mariées) är skriven och regisserad av Karin Albou, som också spelar en roll i filmen. Filmen följer två sextonåriga flickor i Tunisien 1942 och 1943, under nazisternas ockupation. Nour är muslim och har nyligen förlovat sig med sin kusin, Khaled, men han har svårt att få ett jobb och hennes far låter dem inte gifta sig förrän han vet att dotterns man klarar av att försörja henne.

I samma hus som Nour bor Myriam med sin mamma. De är sefardiska judar och drabbas hårt av nazisternas ockupation – mamman mister sitt jobb, Myriam får inte längre gå i skolan och dessutom bestämmer nazisterna att alla judar ska betala en stor summa i böter. Myriams mamma (spelad av Karin Albou) har inte pengar nog och försöker tvinga Myriam att gifta sig med en rik äldre läkare, dels för att ge Myriam en bättre framtid, dels för att helt enkelt rädda sig själv.

Samtidigt som Nour bekymrar sig för om hon någonsin ska få gifta sig med Khaled försöker Myriam undvika att bli bortgift med denne man som hon inte har några som helst varma känslor för – och hela tiden faller de allierades bomber över Tunis, medan tyska trupper marscherar omkring och hotet mot judarna ökar. Nour och Myriam kämpar mot krafterna som försöker slita dem åt skilda håll. Ska Nour överge Myriam? Förutom dessa två, som alltid har mina fulla sympatier, finns många karaktärer som är ambivalent tecknade med bra resultat.

I The Wedding Song talas det arabiska, franska, hebreiska och tyska. Samtidigt är tystnaden oftare förekommande än dialog, på ett helt igenom kreativt sätt där ansikten säger det som orden inte skulle klara. Nina Hagens röststyrka samsas med ljudet av bombplan och klampandet av järnskodda kängor. En barnvisa – titelns bröllopssång – återkommer och får allt större styrka för varje scen som passerar. Detta är nämligen en film som tar tag i hela mig, vissa scener är plågsamma – en del i onödigt hög grad, andra precis tillräckligt.

Det finns en del scener som inte alls känns rätt, men många fler som är helt perfekta. Filmens största brist är att så mycket lämnas outtalat. Det håller betraktaren alert, men är ibland helt enkelt irriterande. Som helhet är The Wedding Song en film som inte borde få ta slut och som växer ju mer jag tänker på den. Slutet, ja det är öppet och lämnar många frågor obesvarade. Det här är ingen småmysig film, ingen lycklig film, men en film som engagerar och gör ett djupt intryck.

Ursulas 80-årsdag

Författarinnan Ursula K Le Guin fyller 80 år idag! När jag var yngre läste jag hennes böcker om Övärlden: Trollkarlen från Övärlden, Gravkamrarna i Atuan, Den yttersta stranden, Tehanu och Berättelser från Övärlden. Särskilt Gravkamrarna i Atuan och Den yttersta stranden bevarar jag i mycket ljust minne och jag har mer än en gång funderat på att läsa om dem.

Hennes SF har jag aldrig givit mig i kast med, men den lockar – särskilt The Left Hand of Darkness. Någon därute som kan uttala sig om kvaliteten, månne?

Apropå Le Guin, hur ofta hör man talas om Lloyd Alexander nuförtiden? Borde inte hans Prydain-krönikor ha varit ompublicerade i och med fantasyvågen de senaste åren? Nu är det väl för sent, det verkar vara vampyrer som gäller. Och varför är Guy Gavriel Kay så otalad om?

Nåja, nu var detta ingen sorgedag över halvglömd fantasy. Det är en glädjens dag. Grattis Ursula!

Allt går sönder (Chinua Achebe)

Chinua Achebes bok Allt går sönder (Things Fall Apart) är en modern klassiker om kolonisationen av Nigeria. När boken börjar fortgår livet som det länge har gjort för människorna i igbo-byn. När berättelsen når sitt slutar har ”den vite mannen” slagit sönder samhället som fanns och tvingat människorna att ge upp sina lagar för lyda under engelskt styre. Det så kallade moderna mot det så kallade traditionella.

Achebe skildrar samhället före och efter kolonisationen på ett balanserat och komplicerat sätt, utan att försköna eller förmörka. Han visar hur det fanns många mindre vackra drag i det förkoloniala livet och hur vissa vann på omstöpningen, samtidigt som andra krossades av det maktövergrepp som samhällsomvälvningen innebär. Kristendomen skildras också som både förtryck och möjlighet. Huvudperson är Okonkwo, inte alls någon särskilt sympatisk person, men ändå omöjlig att tycka illa om så som Achebe målar fram honom.

Detta är en intressant, gripande och väldigt läsvärd roman, även om den säkert kan kritiseras från många håll. Den är trots allt femtio år gammal nu och sättet att se på historien har säkert ändras, även om jag är för oinsatt för att fullfölja det resonemanget. Jag njuter av Achebes berättarkonst istället.

Betyg: 8/10

Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world,
The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
The ceremony of innocence is drowned;

(William Butler Yeats, ur dikten ”The Second Coming”)