Slutet på resan och början på en ny

Min sommar har varit förvirrad – man känner sig vilsen när man inte vet vad hösten ska bära med sig. Dessutom har det ju varit helt upp till mig själv att bestämma, vilket har känts lite… pressande. Så jag har vänt och vridit, om och om igen, kommit fram till något men nästa vecka varit lika säker på något annat. Mina stackars vänner har fått vara bollplank många vändor. Till sist tröttnade en av dem och sade: ”Men det är ju sjuksköterska du vill bli.” Det var nog det jag behövde. För om jag verkligen ville läsa litteraturvetenskap hade jag ju inte fortsatt att överväga andra alternativ. Visserligen har jag älskat de terminer jag läst, men samtidigt har jag aldrig kunnat släppa tanken på sjuksköterska, så det var dags att helt enkelt hoppa på det tåget och se vart jag hamnar. Bättre ångra något man vågade prova än att älta längtan i all evighet men aldrig ta steget.

Idag gick jag min första dag som sjuksköterskestudent på Ersta Sköndal. Ett helt nytt kapitel. Allt känns nervöst och förvirrande; jag vandrar omkring med massa panik i halsen och vill helst bara fly till litteraturvetenskapens trygga famn där jag känner mig hemma och slipper salstentor och intravenösa injektioner och praktikplatser. Men är man registrerad så är man. Åtminstone ett år ska jag gå, så får jag undersköterskekompetens och kan gå vidare till andra vidder med betydligt större jobbchanser än vad en kandidatexamen i littvet innebär – om jag skulle vantrivas vansinnigt mycket, vill säga, för målet är ju att i juni 2012 få legitimation och brosch. Dit är det tre läsår, en oändligt lång tid som antagligen kommer att springa förbi. Just nu är mitt primära mål att överleva första veckan!

Anne Donovan – Buddha Da

It wis daurk when ah got there and ma heid wis wasted drivin on they wee twisty roads. Ah parked the van and went intae the hoose. It wis a huge buildin, used tea be a hotel or sumpn afore the lamas took it ower.

Jobbigt att läsa? I så fall kanske Anne Donovans Buddha Da inte är för dig. Vi talar nämligen om en hel roman skriven på denna imitation av skotska. Lite som Ett öga rött.

Buddha Da handlar om Jimmy, en man i Glasgow som jobbar med att måla folks hus och har en kärnfamilj: hustrun Liz och dottern Anne-Marie. Liz har uppfostrat Anne-Marie till katolik, utan att vara så säker på vad hon själv tror. Jimmy har aldrig behövt religion – förrän nu! Av ren nyfikenhet börjar Jimmy gå till ett buddhistiskt center drivet av tibetanska lamor. Han gillar meditationen och buddhismen påverkar honom mer och mer. Först skrattar omgivningen och tror att det är något tillfälligt, men deras löje övergår i oförstående och ilska när Jimmy vill meditera varje dag, slutar äta kött, blir nykterist och känner ett behov av att leva i celibat.

Hur gör man när en familjemedlem eller nära vän förändras så pass djupgående? Är det självklart att relationen kan fortsätta som förut? För Liz är det inte alls enkelt. Hon vill ha ett barn till, men hur ska det gå till när hon inte ens vet om hon orkar leva med Jimmy längre? Hennes mamma blir allt skröpligare, hon misstänker att Jimmy är otrogen och dessutom fascineras hon av en yngre man som söker hennes sällskap. Kort sagt: även Liz genomgår en livskris.

Buddha Da är populärlitteratur skriven i underhållningssyfte, men här finns också en allvarlig botten som känns tankeväckande. Det säregna språket blir en extra krydda och utan det vore berättelsen betydligt mera alldaglig. Detta är inte en bok jag hänförs av och den förändrar inte mitt liv, men den är trevligt sällskap och jag är glad att jag har lärt känna den.

Att hon en huggorm fött – Antike Aiskylos

Orestes: Och kunnen I mig säga vad hon drömde?
Körledarinnan: Att hon en huggorm fött, så sade hon.
Orestes: Hur gick det sedan? Vilket slut fick drömmen?
Körledarinnan: I lindor svepte hon den, likt ett barn.
Orestes: Och vad var odjursynglets första föda?
Körledarinnan: Hon drömde att hon själv gav ormen bröstet.
Orestes: Blev spenen ej av detta skräckdjur sargad?
Körledarinnan: Blodblandad var den mjölk som ormen sög.
Orestes: En sådan drömsyn är ej utan mening.
(Översatt från grekiskan av Emil Zilliacus)

Aiskylos pjäser är antika såpoperor fast med bättre versmått. Hela den grekiska mytologin känns som en enda lång såpopera där folk har sex med fel personer – fast jag minns inte att Rederiet var riktigt så här blodigt.

Aiskylos är ihågkommen för sin trilogi Orestien. Första delen (Agamemnon) handlar om Agamemnon som kommer tillbaka från Troja men redan samma kväll dödas av sin hustru. Hon har hittat en annan karl under det långa kriget och är dessutom lite sur för att Agamemnon offrade deras dotter till gudarna.

I trilogins andra del (Gravoffret) kommer Agamemnons son Orestes tillbaka till hemmet för att hämnas. Han tänker döda sin mamma och systern, Elektra, hejar på. Strax innan Orestes tar livet av sin mamma drömmer hon att hon föder en huggorm. Vad tycker du, Freud?

Triologins tredje del (Eumeniderna) handlar om hur Orestes förföljs av otäcka hämndgudinnor – tänk kvinnliga Dementorer – som vill kyssa honom till döds. Dock söker Orestes skydd hos guden Apollon, som inrättar den första domstolen där Orestes frikänns. Hur William Adolphe Bouguereau tolkade Orestes flykt från hämndgudinnorna som ett försök att komma undan ångern kan ses på målningen ovan.

Är det någon idé att läsa Orestien? Tja… De första två delarna är förvissa inga mästerverk, men ändå ganska bra, även om Elektra tappas bort (detta verkar dock andra antika tragöder ha rått bot på). Tredje delen är ganska meningslös även om hämndgudinnorna är lite häftiga. Det enda jag verkligen fastnar för i trilogin är huggormsdrömmen. Vilken symbolik! Enkelspårig, men ändå så stark.

Amalie Skram och psykiatrin

Amalie Skram är en författarinna som lever vidare i marginalen av litteraturhistorien. Det är lätt att missa henne. Hon föddes i Norge 1846 men kom att leva i Danmark, där hon dog 1905.Skram debuterade 1885 med äktenskapsromanen Constance Ring och skrev sedan ungefär tio ytterligare romaner.

Jag skrev min B-uppsats i litteraturvetenskap om Skrams romaner Professor Hieronimus och På S:t Jörgen. Båda finns i svensk översättning om man inte orkar läsa Skrams mer än hundra år gamla blandning av norska och danska. De utkom 1895 och handlar om konstnärinnan Else Kant, men är starkt influerade av Skrams egna erfarenheter av dansk sinnessjukvård. Skram är svidande i sin kritik av denna vård och udden riktar hon mot Knud Pontoppidan (”Professor Hieronimus”). Han var den huvudutpekade i en tidningsdebatt där före detta patienter ifrågasatte behandlingen och det rättsliga läget inom psykiatrin. Debatten ledde till att Pontoppidan tvingades lämna sin tjänst.

Skram visar hur Else fråntas alla sina rättigheter. Ingen lyssnar på henne och allt hon gör blir ett bevis på att hon är sjuk. Hon kommer till sjukhuset i hopp om hjälp, men det blir en mardröm. Hon mår ännu sämre av att vistas bland svårt sjuka och hon hamnar i konflikt med den som bestämmer; Professor Hieronimus. Trots att hon skrev in sig frivilligt får hon inte åka därifrån. Istället blir förflyttad till ett sinnessjukhus och får höra att hon ska behöva vistas där ett år. Överläkaren på sinnessjukhuset inser dock att det inte behövs och hon kommer hem efter mindre än en månad.

En patient inom psykiatrin hade på den tiden inga juridiska rättigheter, utan var helt i händerna på läkaren och i viss mån de anhöriga. Läkaren bestämde om patienten ansågs galen eller inte och den som ansågs vara galen kunde hållas kvar på sinnessjukhus under obegränsad tid, utan rätt att träffa advokater eller vänner. Så har vi det som tur är inte i Norden idag, men det som skrämde mig mest när jag läste Skrams romaner var hur mycket som påminde om min vistelse inom den psykiatriska slutenvården i början av 2000-talet.

Fortfarande finns det vårdpersonal som inte anser sig behöva lyssna på patienten; han/hon är ju sjuk och vet inte sitt eget bästa. Fortfarande kan allt du säger användas emot dig. Fortfarande finns en utbredd angelägenhet om att patienter ska lära sig att lyda regler – och om han/hon inte gör det blir det ett sjukdomsbevis. Fortfarande kan enstaka personer i hög position kan avgöra om en vårdavdelning blir underbar eller helvetisk.

Amalie Skrams romaner har mycket att säga oss idag – de är inte så inaktuella som de borde vara.

Otippat lästips

En artikel om sexövergrepp i tidningen Vårdfacket, maj 2009.

Men om vi tittar närmre på de tre lästipsen…

…så är det ett som får mig att studsa till. Haruki Murakamis Sputnikälskling?! Om jag inte minns helt galet fel får man omdefiniera begreppet sexövergrepp ganska många varv, alternativt göra en djupgående litteraturvetenskaplig tolkning, innan man kan få just den boken att handla om sexövergrepp. Fast å andra sidan – jag kanske bara är petig. Eller nåt.

Ögon mot höst

Fotograf: Vännen Erik Geijer som passade på att föreviga min tankfulla min på vårt stamfik (Vetebullen vid Hornstull).

Om jag ser ut att vara försjunken så tänkte jag antagligen på hösten och vad jag skulle ägna den åt. Det är fortfarande öppet och ovisst även om jag börjar ta små försiktiga steg in på en av de möjliga vägarna. Kanske springer jag förskräckt tillbaka och skyndar mig någon annanstans… det visar sig!

Hallam Foe – en obehaglig, omskakande film

Hallam Foe är en skotsk-brittisk film från 2007, baserad på Peter Jinks debutroman. Handlingen cirklar kring sjuttonårige Hallam Foe som är emotionellt instabil utan känsla för gränser. Nu när hans mamma är död bor han i en trädkoja och ägnar han all sin tid åt att sörja och spionera på människor med hjälp av en kikare och en dyrk som hjälper honom att göra inbrott och smyga runt där han inte borde vara.

I Hallams hem finns styvmodern Varity som han omöjligt kan stå ut med, allraminst sedan han börjat tro att hon dödade hans mamma. Det blir omöjligt för Hallam att bo kvar i hennes närhet och han rymmer till Edinburgh, utan pengar och packning. Efter några dagars hemlöshet ser han en kvinna som är på pricken lik hans mamma och när han förföljer henne lyckas han få jobb på hotellet där hon är mellanchef. Snart är Hallam djupt invecklad i ett spionage som utvecklas till en komplicerad kärleksrelation.

Hallam Foe är en obehaglig film med en inte särskilt sympatisk titelkaraktär. Just detta gör berättelsen riktigt omskakande och ger den ett helt annat värde än sockerfluffiga kärleksberättelser. Den som sett Jamie Bill spela Billy Elliot kommer inte att känna igen honom som Hallam Foe. Hallam Foe är dessutom en berättelse jag bär i tankarna länge efteråt och absolut kan rekommendera till alla som tycker att en udda film om en udda existens är mera lockande än frånstötande.

http://www.youtube.com/v/WnQDFkn6dIg&hl=sv&fs=1&color1=0×006699&color2=0x54abd6&border=1

Klipp ur filmen, ackompanjerade av en riktigt bra låt – Here On My Own av U.N.P.O.C, som råkar ingå i den utmärkta filmmusiken.

Fem gånger Gud på Stockholms stadsteater

Fem gånger Gud är en pjäs av Jonas Hassen Khemiri – tidigare har jag skrivit om själva pjäsmanuset här och då konstaterade jag att det vore väldigt häftigt att se en uppsättning. Den dagen har nu kommit – jag fick nämligen ett sms från en vän som hade gratisbiljetter och undrade om jag var intresserad. Bättre kan det ju verkligen inte bli!

Fem gånger Gud handlar om den misslyckade skådespelaren Rolf som måste ta tjänst som dramalärare. Tillsammans med fyra elever ska han sätta upp Strindbergs pjäs Ett drömspel, men eleverna vägrar. Istället når man en kompromiss om att varje elev ska få skriva varsin scen där de gestaltar en dröm. Riktigt så blir det inte, men varje karaktär får en del av pjäsen där de blir regissören/Gud och iscensätter sin verklighetsuppfattning. De övriga får då spela sig själva så som de framstår genom någon annans ögon, vilket de inte alls är förtjusta i. Det blir ett komplext spel med många bottnar där det aldrig går att veta vems version av verkligheten som kommer närmast sanningen.

Är Blanca verkligen en självupptagen bimbo? Älskade hon sin döda syster Dolores eller skämdes hon bara över Dolores handikapp? Är Idris en stöddig upprorsmakare eller en genomsnäll och lite osäker kille? Är Olivia så bekymmersfri som hon verkar eller döljer hon någonting – och när hon väl berättar, är det verkligen hela sanningen? Är Rolf tuff och cool eller en livrädd mes? Och Sanoj – vem är Sanoj? Ett stumt psykfall eller en allvetande figur på gränsen mellan karaktär och berättarröst? Vilka är vi i andras ögon, var finns sanningen, finns det en sanning över huvud taget?

Alla skådespelarna gör ett alldeles utmärkt jobb, men särskilt Mats Qviström som Rolf och Michael Jonsson som Sanoj imponerar. Publiken skrattar ofta och applåderar säkert femton gånger under föreställningen. Allt som som allt: en mycket lyckad iscensättning. Rekommenderas!

Tre gånger tre – bloggutmaningar

Barndomsskildringar
1. Margaret Atwood – Kattöga
2. Tove Ditlevsen – Tidigt på våren
3. Roddy Doyle – Paddy Clarke Ha Ha Ha

Samtliga har den förmågan att de fångar det obehagliga i barndomen, världens obegriplighet och ofantliga storlek, men också den lekfulla, enkla glädjen.

Outlästa
1. Goethe – Faust
2. Kerstin Ekman – Änglahuset
3. Virginia Woolf – Orlando

Samtliga är böcker där jag läst mer än halva men av olika anledningar aldrig orkat ta mig igenom. Åtminstone Orlando vill jag verkligen försöka bli klar med. Någon annan gång.

Vilka klassiker är du stoltast över i din bokhylla?
1. George Macdonald – Bortom nordanvinden. En alldeles underbar barnboksklassiker som jag letade länge efter tills jag hittade den inbunden, i nyskick. Tyvärr verkar den ha tryckts väldigt sparsamt på svenska, vilket torde ha gjort många barndomar betydligt fattigare.

2. Gustaf Frödings samlade dikter i två vackra läderinbudna utgåvor som tillsammans fyller ett halvt hyllplan. Jag har ännu bara läst några enstaka av Frödings diktsamlingar, men min gammelfarbrors hus var fullt av dem och jag ärvde fler än jag kunde behålla. De här gamla böckerna blir extra värdefulla just för att de är ärvda, älskade av äldre generationer.

3. Karin Boyes samlade dikter har jag i fyra uppsättningar, vilket vittnar om hur stor vikt jag fäster vid hennes poesi. Tre av utgåvorna är vackra, inbundna och ganska orörda, men mest värdefull för mig är den slitna pocketen som jag läst många, många gånger och klottrat i med blyertspenna.

Evelyn Waugh – Brideshead Revisited

‘I have been here before,’ I said; I had been there before; first with Sebastian more than twenty years ago on a cloudless day in June, when the ditches were creamy with meadowsweet and the air heavy with all the scents of summer; it was a day of peculiar splendour, and though I had been there so often, in so many moods, it was to that first visit that my heart returned on this, my latest.

Brideshead Revisited är ett elegisk epos över en svunnen tid. Waugh – eller snarare berättarrösten, Charles Ryder – berättar om en svunnen ungdom och en kärleksvänskap mellan Charles och den excentriske Sebastian Flyte. Denna förhållandevis lyckliga tid – som de unga studenterna fyller med champagne, vin, whiskey och vackra kavajer – är självklart högst förgänglig. Sebastian förlorar sig själv i ett alltför ihärdigt drickande, kanske för att komma undan sin familj. Charles blir konstnär och trots att han förlorar kontakten med Sebastian fortfar hans liv att vara knutet till den familj som Sebastian har fjärmat sig ifrån – speciellt Sebastians sorgsna syster Julia.

Trots att det sällan händer särskilt mycket är det alltid givande att läsa Waughs roman, som han själv verkar ha varit väldigt missnöjd med. Brideshead Revisited är inte ett av världshistoriens största mästerverk, men ändock en välskriven roman där dialogerna vibrerar av liv. Jag dras in i fiktionens virvlar tills jag tycker mig känna karaktärerna in på bara skinnet. Slutet brister bitvis, när Waugh som en god katolik ska försöka omstöpa sina moraliskt förfallna fiktiva skapelser. Det blir inte riktigt trovärdigt, men å andra sidan är det ju intressant hur en författares livssyn påverkar verket.

Som helhetsupplevelse är Brideshead Revisited väl värd de timmar jag ägnade åt att läsa den. Jag känner mig väl omhändertagen och underhållen; jag längtar tillbaka in i världen mellan pärmarna. Romanen skrevs mitt under andra världskriget och det märks i den nostalgiska tonen. Det fredstidsliv fyllt av bekymmerslösa utsvävningar som beskrivs i delar av romanen var en svunnen värld och blir därför särdeles levande – jag kan riktigt tänka mig hur starkt Waugh önskade sig tillbaka till den livsstil han beskriver!

(Teveserien är också bra.)