Peter Nádas – Egen död

För sju år sedan var jag hemma hos min mormor och ville låna något ur hennes hylla att läsa. Där stod en underlig lunta som min morfar måste ha köpt från någon bokklubb medan han levde. Jag fick för mig att läsa den åtta hundra sidor tjocka, för mig helt okända boken. Det tog fyra dagar och jag kan inte påstå att jag greppade särskilt mycket.

Boken hette Minnesanteckningarnas bok och var skriven av Peter Nádas. Några år senare läste jag att den bestod av tre parallella berättelser vilket kändes väldigt självklart när jag såg det sagt, men själv hade jag inte ens kommit på tanken. Jag tyckte nog bara att det var en väldigt, väldigt märklig bok. Inte ens de hejdlösa blinkningarna till Proust var uppenbara för en fjortonåring som förläst sig på fantasy och hatade klassiker.

Den namnlösa huvudpersonen i Egen död av samme författare drabbas av hjärtinfarkt men vill inte uppsöka läkare utan låtsas som om ingenting har hänt, fastän han förstår att döden är nära. Först efter flera timmar kommer han till en mottagning där vården är en svart komedi av märkliga karaktärer; sjuksköterskor, läkare och patienter. Han får ett dropp som ska underlätta för hjärtat, får istället en allergisk reaktion mot läkemedlet och ligger med hjärtstopp i tre och en halv minut. Stora delar av boken beskriver i extremt abstrakta ordalag hur denna nära-döden-upplevelse känns. Tyvärr blir det hela så långväga filosofiskt att jag inte berörs, men å andra sidan är det säkert omöjligt att återge en sådan upplevelse i ord, om nu boken skulle råka vara självbiografisk.

Egen död har ett viktigt innehåll men jag kommer inte överens med språket eller berättarrösten. Även om jag kommer att minnas detaljer ur boken länge, länge så gör själva boken i sig inget intryck alls. Jag får aldrig känslan av att läsa en riktigt bra berättelse; alltför många komponenter saknas i läsupplevelse-ekvationen.

Nyförvärv i bokhyllan

Jag har en särskild hylla för olästa böcker. Den är proppfull och innehåller mycket som jag känner mig sugen på att läsa. Dessutom har jag en hög med låneböcker som bara väntar på att jag ska sätta tänderna i dem. De ser smaskiga ut. Alltså: ingen bokbrist, inte på långa vägar. Ändå finns en ständig vilja att fylla på förråden. Logiken? Ingen. Å andra sidan är fenoment knappast okänt för bokmalspopulationen…

Några sprillans färska förvärv:

Moa Martinsson – Kvinnor och äppelträd. Moa Martinssons debut har stått på lånelistan i eoner. Igår hittade jag den för fem spänn på ett loppisbord och gick självklart inte tomhänt därifrån. Ifall den blir läst imorgon eller om tre år återstår att se.

Vigdís Grímsdóttir – Z. En flatroman jag har gått miste om. Måste ju åtgärdas, särskilt som jag länge har varit sugen på att läsa denna författarinnas romaner. Om Z visar sig vara välsmakande finns flera titlar till att välja mellan och de verkar allihop vara klart intressanta.

Jean-Dominique Bauby – Fjärilen i glaskupan. När jag efterfrågade sjukdomsrelaterade boktips tipsade Magix om två böcker med en bevingad varelse som gemensam nämnare: Fjärilen i min hjärna som jag snabbt läste och så denna som jag igår klickade hem från Adlibris. Sjuksköterskestudier gör underliga saker med littvetarhjärnor.

Dessutom vågade jag mig på att fråga Atlas om ett rec-ex av Anneli Jordahls bok Jag skulle vara din hund (om jag finge vara i din närhet) och fick jakande svar, så nu ser jag med förväntan fram emot vardag och postutdelning.

Ännu mindre bokbrist, alltså. Däremot inte sådär jättestrålande med läslust – men jag har åtminstone många valmöjligheter när bokhungern behagar slå till…

Cecilia Davidsson – Det var länge sedan det var så här spännande

Cecilia Davidsson har blivit nominerad till Stockholms radios novellpris – närmare bestämt har en av hennes noveller nominerats. Novellen ifråga heter ”Bestämma sig” och ingår i novellsamlingen Det var länge sedan det var så här spännande (Albert Bonniers 2008).

Davidssons tidigare novellsamling Utan pengar, utan bikini är en obehagets ologiska novellistik på särdeles hög nivå. Även Vänta på vind har ganska många svindlande stunder. Därför var jag glad åt att hitta Det var länge sedan det var så här spännande på biblioteket i veckan – och därför var det extra tråkigt att den inte nådde samma höjder som de tidigare titlarna. ”Bestämma sig” var för övrigt en av de noveller som drog ner betyget. Å andra sidan finns här flera riktigt bra noveller, särskilt själva titelnovellen och ”Ingen gröngöling precis”. Davidsson kan verkligen skriva noveller, men just därför att hennes bästa stunder lägger ribban så högt är det lätt att bli besviken.

Förutom Davidsson är mina svenska favoritnovellister Johanna Ekström, Mirja Unge och – bland de ej längre levande – Tove Jansson. Noveller är så perfekta på bussen; en smakbit när det inte finns tid eller ork till att dyka ner i en bred episk berättelse. Det lär nog bli mycket novellsamlingar och kortromaner framöver, när jag kan stjäla mig tid från pluggeriet.

Anders Paulrud – Fjärilen i min hjärna

När jag för några månader sedan läste – och hyllade – Anders Paulruds roman Som vi älskade varandra kändes det viktigt att även läsa Fjärilen i min hjärna. Detta är Paulruds dödsbok där han kortfattat och med mycket luft skriver om sin sista tid; tankar om livet han levt och snart ska lämna, rädsla inför döden som närmar sig.

Paulrud dog av lungcancer men titeln på boken kommer från en hjärntumör som han överlevde. Den hade formen av en fjäril och finns avbildad på bokens omslag här bredvid. Fjärilen i hjärnan blir ett genomgående motiv i boken och att dö beskrivs som att ”färdas till fåglarna i underjorden”. Den poetiska tonen gör att såväl språk som innehåll gnistrar.

Fjärilen i min hjärna är en tunn bok som jag snabbt läser ut. Det känns helt fel att avbryta läsningen och den får hög prioritet trots högar av kursböcker och olika sysslor som tiden istället borde ägnas åt. Kort sagt: den är angelägen.

Nu när sjukdomar och sjukvård upptar en stor del av mina mentala processer var detta en bok som sade mig mycket, men även i andra skeden av livet tror jag att jag hade uppskattat den. Däremot är Joan Didions bok Ett år av magiskt tänkande, som Paulrud hänvisar till, ännu mer omvälvande – men hur kan man egentligen jämföra den här sortens böcker? Fjärilen i min hjärna är fin och bra och jag skulle inte vilja dö utan att ha läst den. Nog så!

Kate Atkinson – Känslomässigt udda

- En bok som inte tar någonting på allvar. Allraminst sig själv.
- En språklig parodi som driver med akademikerprosa, deckare, släktkrönikor, komedier, självbiografier, experimentella romaner, fantasy och modern poesi.
- En bok som är så dålig att den helt enkelt måste vara medvetet dålig.
- En bok jag behöver lång tid för att läsa. Inte för att den är svårläst. Inte för att den ämnesmässigt tung. Utan för att jag helt enkelt bara står ut med den i väldigt små doser.
- En salig röra av olika typsnitt, stilar, berättarnivåer och karaktärer.
- En invecklad metaroman som vägrar vara. Ett busigt barn med hyperaktiv fantasi. Ett garnnystan som inte går att reda ut.

Den centrala berättarrösten är Effie, litteraturvetenskapsstudent i Dundee. Runt henne finns en härva av kursare och lärare samt en pårökt pojkvän som bara bryr sig om science fiction. Effie driver runt i Dundee och råkar ut för allt möjligt och en hel massa omöjligt på köpet. Ibland ändrar hon det hon redan har berättat. Inklippt finns diverse bitar ut böcker som hon eller omgivningen skriver och i romanens nu befinner sig Effie på en skotsk ö med en mamma som inte är hennes mamma. Effie försöker få reda på så mycket som möjligt om sin släkt och sitt ursprung, men omamman vill hellre lyssna än berätta – även om hon ofta avbryter Effies berättelse.

Jag skulle aldrig någonsin våga mig på företaget att försöka analysera den här romanen. Atkinson driver hejdlöst med hela den litteraturvetenskapliga analysen på ett sätt som skulle få den mest hängivna doktoranden att gå in i total galenskap och tro sig vara en undulat.

Kan jag rekommendera Känslomässigt udda? Nej, inte direkt. Ändå är den inte dålig. Eller snarare: den är riktigt dålig, men undgår genom sin uppenbara, hejdlösa, hårt framarbetade dålighet att bli dålig på riktigt. Detta är helt enkelt en roman som medvetet klampar i alla skrivandets fällor. Det är uttröttande. Det ger mig svindel – men är ganska intressant. Jag hoppas att jag aldrig får för mig att läsa om denna bok, men jag hyser en ökad beundran för Atkinson.

Mänsklig krocket av samma författare är en av mina största läsupplevelser. Någonsin. Läs den! Vill du gå på böckernas motsvarighet till ett Gröna Lund styrt av en riktigt ondskefull psykopat-clown? I så fall, läs även Känslomässigt udda – men kom ihåg att jag varnade dig…

Aase Berg – Loss

Fyll i följande enkät sanningsenligt. För varje fråga/delfråga finns två svarsalternativ: JA eller NEJ.

1. Gillar du ordlekar och medvetna felstavningar som a) färjglada och b) maskirad?

2. Kan du tänka dig att fundera en stund på vad a) ”usamljen i napusten” och b) ”knubbsjälarna knufflas”, betyder (eller inte betyder)?

3. Hoppar du jämfota över sammansättningar som a) ”strange struggle strangle” och b) ”äta äga äckla”?

4. Tycker du att följande 2 dikter är a) genialiska eller b) nonsens?

Rop

mamma rep
baby rapp

han
repade
den

LIMBIDO

Blomma spring
ur ingenting
när det inte
är spökhetta
ännu

Slut enkät. Avgör själv om dina svar innebär att du a) bör eller b) inte bör läsa Aase Bergs diktsamling Loss.

Alice Kuipers – Livet på en kylskåpsdörr

Det här är en bok på mer än tvåhundra sidor, ändå är den läst på nästan ingen tid alls. Hur kan det komma sig? Jo, mängden text per sida är liten medan typsnittet är stort. Det hela är nämligen lappar på en kylskåpsdörr – otroligt nog äger mamman i berättelsen ingen mobil, trots att boken skrevs 2007. Annars vore kanske SMS en motsvarighet. Jag tror att många går och bär runt på riktigt bra SMS-romaner i sina mobilminnen!

Claire är femton år och har nyss fått sin första pojkvän. Hon vill shoppa och ha det roligt och hon är sur för att hon måste göra så mycket hushållsarbete; hennes mamma är läkare och ensamstående. De ses sällan och kommunicerar i hög grad via lappar. Ganska snart börjar det smyga sig in något oroande i dessa korthuggna meddelande. Saker är inte som de ska. Claires mamma har blivit svårt sjuk.

Det hela blir en tårdrypande berättelse som ska få läsaren att förstå hur viktigt det är att uppskatta sådana där underskattade saker som relationer och förstås nuet. En totalt funktionell berättelse, jag gråter på rätt ställen – men någonting saknas. Någonting mycket viktigt. Det som skaver är alldeles för lagom utportionerat. Allting är för proportionerligt. Det finns ingenting egentligen uppskakande eller omstörtande. Har du någonsin sett en sorglig film eller läst en sorglig bok så tillförs du ingenting nytt. Det är myspystragedi från början till slut – och alldeles, alldeles för gulligt.

Håltimmesaktiviteter

Det har varit stressiga dagar på sistone, med spring på morgnarna för att komma i tid och fullt med saker att göra om kvällarna. Bankärenden, jakt på kurslitteratur, allt trassel med att fixa olika kort och konton och lösenord och ansöka om studiemedel. I måndags när det var upprop och introduktion till utbildningen kom jag hem helt slut och mer förvirrad än jag gått dit på morgonen. I går, andra dagen, började saker klarna och nu idag börjar skolan och kurskamraterna redan att kännas lite hemtama, så det ska nog ordna sig.

Idag hade jag en håltimme som var fyra timmar lång och passade på att gå till en frisör.

Före…

…och efter!

Nu berodde inte min omställning bara på håltimmen – och inte heller bara på att jag börjat digga Sinéad O’Connor. Det är ett beslut som mognat fram under lång tid och till slut fick mig att säga ”ja, ja, ja” på frisörens många frågor om huruvida jag verkligen ville. Jag var beredd på att ha ångest efteråt, men det har känts helfint från första stund. Jag är helt enkelt riktigt nöjd.

När frisyren var fixad gick jag till Medborgarplatsen bibliotek och hittade snart en hel hög med böcker som jag ska försöka inmundiga trots heltidsstudier och fullbokad fritid.

Marguerite Duras – Lol V. Steins hänförelse (jag gillar ju Duras och den här verkar vara ett måste)
Emelie Flygare-Carlén – Ett år (hade aldrig hört talas om, men den lät väldigt intressant)
Aleksandr Solzjenitsyn – En dag i Ivan Denisovitjs liv (också ett ”måste”)
Henrik Bromander – Det händer här (ny bok som verkade läsvärd)
Alice Kuipers – Livet på en kylskåpsdörr (litet lättuggad men allvarsam läsning är ju aldrig fel)
Agnes von Krusenstjerna – Den blå rullgardinen (har tänkt länge, länge att jag ska läsa, nu kanske det äntligen blir av)
Péter Nádas – Egen död (har läst en bok av Nádas förut, inte precis ett projekt som gav mersmak, men den här verkade kunna vara den sjukdomsrelaterade roman jag söker)
Daniel Sjölin – Världens sista roman (jag har båda Sjölins tidigare böcker men har aldrig kommit särskilt långt i dem, av någon anledning anar jag ändå att den här är värd ett försök)

Allt detta skulle alltså rymmas i ryggsäcken, så gissa om det har gjort ont i axlarna att kånka runt på dem i flera timmar – men det var det värt. Och nu har jag gott om läsning, särskilt med tanke på att jag fick med mig två volymer hem från ett bibliotek igår:

Pär Lagerkvist – Dvärgen (blev aldrig tvingad att läsa den i skolan)
Isabella Varricchio – Pioner (jag har hört diverse men blivit tillräckligt intresserad för att vilja bilda mig en egen uppfattning)

Min redan ganska omfattande lista över påbörjade böcker riskerar att svälla upp till ohanterlig storlek, men å andra sidan brukar det naturliga urvalet ganska så effektivt putta bort den minst livsdugliga läsningen.

Nu ska jag brygga te och sätta mig med en bok, för att fira att jag har en liten stund över.

Murakami – South of the Border, West of the Sun

The sky was covered with heavy clouds, no blue visible. It looked as if it would snow at any minute.
”Those were my baby’s ashes. The only baby I ever had”, Shiamamto said, as if talking to herself.
I looked at her, then looked ahead.

South of the Border, West of the Sun är en tunn bok: 180 sidor. Den är som en akvarellmålning i väldigt bleka färger, eller kanske snarare som en japansk tuschteckning med svarta linjer mot vit bakgrund och möjligtvis någon enstaka röd detalj. Huvudpersonen, Hajime, berättar om de kvinnor som har påverkat hans liv – men mest av allt om Shimamoto, hans barndomsvän som han förlorade kontakten med när de kom in i tonåren. När han träffar henne tjugofem år senare är han redan gift med två små barn, men skulle det spela någon roll om hon ville leva med honom?

Hajime är ägare till en jazzklubb och Shimamoto dyker upp vid bardisken sent på regniga kvällar, talar en stund – men aldrig om sig själv eller sitt liv – och försvinner sedan. Så löper deras förhållande vidare, med långa uppehåll och några få undantag. Det hela blir väldigt sorgset och tillbakahållet, men otroligt fint. Det är dessutom välskrivet vilket inte direkt försämrar helhetsintrycket.

South of the Border, West of the Sun är en bra Murakami-bok och passar nog väldigt bra för de Murakami-läsare som gillade Norwegian Wood. Här finns nämligen inga absurdistiska eller övernaturliga drag, däremot precis samma stämning som i NW – bara ännu bättre!

Betyg: 8/10

Behov av boktips

Jag ska på litteraturseminarium den fjärde september och till dess har jag i uppgift att läsa en ”en skönlitterär text alternativt en självbiografi som berör sjukdom, hälsa/lidande”. Nu är det bara så att jag brukar hålla mig på behörigt avstånd från den genren och jag vet att andra bokbloggare är betydligt mer belästa på området. Så jag behöver dig, kära läsare. Kommentera genast om du känner till en riktigt bra – eller riktigt intressant – roman eller självbiografi med sjukdomstema!