Tekoppens tankar

Det är meningslöst att ropa på normalt / för normalt bor inte här längre, sade Nina Hemmingsson


9 kommentarer

Snart avresa

Imorgon går flyget mot Manchester, varifrån ett tåg tar mig till målet: York! Efter sju dagars konferens med brittiska kväkare tågåker jag vidare till Glasgow och min skotska vän. Sedan flyg hem till Stockholm, bara för att nästa dag hoppa på ett snigelfartståg till Skåne och träffa släkten i drygt en dag innan jag liftar tillbaka med föräldrarna. Allt som allt blir det två veckor som jag är borta från mina bloggar, min e-post och min Spotify. Undrar om det blir mer skönt än jobbigt?!

I packningen finns svenska saker att ge bort: hjortronsylt, Singoalla-kex, Gott & Blandat, The Serious Game av Hjalmar Soderberg. Samt förstås kläder och diverse nödvändiga pryttlar. I sann bokmals-anda är det dock förrådet av böcker som känns viktigast. Mestadels blev det engelska titlar, eftersom det brukar vara enklare att tänka på engelska om inte svenska böcker stör. Ett undantag smög sig dock ned i flygplansväskan: Beatriz och himlakropparna av Lucía Etxebarría, som jag har börjat läsa och inte ville behöva vänta med. Såhär femtio sidor in i handlingen verkar den lovande och förhoppningsvis blir jag inte besviken på fortsättningen.

Önskar alla bokbloggare och bokbloggsläsare riktigt fina sommarveckor medan jag är bloggtyst!


2 kommentarer

Sonja Åkesson – Dikt till Ann-Christine

2002 blev Sonja Åkessons samlade dikter min introduktion till poesins världar. Sedan dess återkommer jag till Åkesson då och då, utan att någonsin bli besviken. I alla diktsamlingarna finns en omisskännlig ton, men samtidigt ryms en spännvidd som lätt glöms bort. Jag har fastnat mest för de sena samlingarna Dödens ungar och Hästens öga, men även debuten Situationer utmärker sig. Där finns följande dikt, tillägnad Åkessons dotter Ann-Christine.

Nu fjolårslövet likt brustna flor
som vinden vaggar i regnets hus.
Och vågornas hättor har gråa krus.
Men barnens undran är blank och stor.

Nånting blev kvarglömt i sommarns grind.
En porlande visa som flög sin kos?
Ett band av blåklint? En sandvarm ros? –
Nu slöjor av regn i frusen vind.

Solblinda barn med gömda namn!
Gulletröst? Hjärtefjun? – Låtsasland
fylls långsamt av ruttna nötter,
stenar som glömt ditt namn.


Lämna en kommentar

Kär i Tjechov

Damen med hunden är en alldeles utsökt liten berättelse, men när jag tänker Tjechov så tänker jag pjäser. Tre systrar och Körsbärsträdgården har jag läst tidigare och förälskat mig i, så när jag hittade en samlingsvolym där även Måsen och Onkel Vanja ingick var det omöjligt att låta den stå kvar på bibliotekshyllan och samla damm. Den tjocka luntan fick följa med hem varefter onkeln och måsen genomnjöts nästan genast.

Måsen är till dags dato den enda Tjechov-pjäs jag sett uppföras och då visste jag inte riktigt vad jag tyckte, men i bokform är jag helhjärtat säker på att detta är min melodi. Jag tycker om det typiskt tjechovska, jag är riktigt sentimentalt kär i stilen. Personporträtten som är både realistiskt trovärdiga och tillskruvade karikatyrer. Långsamheten där det sällan händer något uppenbart omvälvande, samtidigt som så mycket förändras på djupet, under ytan. Dialogerna som är fragmentariska och liknar riktiga samtal nästan obehagligt mycket. De avbrutna replikerna som avslöjar så mycket om den talande.

Visserligen finns det mer av Tjechov som jag kommer att läsa – Stäppen, Ivanov – men det är ändå en nostalgisk känsla att alla de fyra centrala pjäserna i hans författarskap är lästa. Fyra lågmälda pjäser som är varandra lika intill sammansmältningens gräns, men ändå aldrig känns alltför upprepande. Melakonlisk nostalgi är också den känsla som läsningen lämnar. En bitterljuv sorgsötma; som att lyssna på Nick Drake.


4 kommentarer

Läsglädje och lästorka – Första halvåret 2009

Under första halvan av 2009 har jag läst 64 böcker – en ganska låg siffra med tanke på att jag läste mer än 200 böcker förra året. I perioder har jag varit väldigt lästrött och det har mest känts skönt att ägna sig åt helt andra saker än böcker.

Av de 64 lästa böckerna är…
- 25 romaner, 13 pjäser, 17 diktsamlingar, 6 novellsamlingar
- 26 nyskrivna (2004 eller senare), 22 klassiker
- 36 böcker skrivna av kvinnor, 28 böcker skrivna av män
- 36 skrivna på svenska

De bästa romanerna:
- Xiaolu Guo – Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande
- Haruki Murakami – Sputnikälskling
- Anders Paulrud – Som vi älskade varandra
- Birgitta Trotzig – Dykungens dotter

De bästa ungdomsromanerna:
- Björn Sortland – Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?
- David Levithan – Ibland bara måste man

De bästa diktsamlingarna:
- Daniel Möller – Själsliga besvär
- Hanna Nordenhök – Bländare
- Ingela Strandberg – Bäste Herr Thoreau
- Bruno K Öijer – Svart som silver

De bästa pjäserna:
- Alfhild Agrell – Dömd
- Bodil Malmsten – För att lämna röstmeddelande tryck stjärna
- Anton Tjechov – Tre systrar

Den bästa novellsamlingen:
- Tove Jansson – Lyssnerskan

De författare jag läst mer än två titlar av under perioden:
- Tove Jansson
- Christine Falkenland
- Anton Tjechov
- William Shakespeare

- Joyce Carol Oates

Jag är mest nöjd med att jag…
- Läst en så bra balans av nyutgivet och klassiker
- Läst Haruki Murakami efter att ha hört så mycket om hans böcker
- Snubblat över en hel del böcker jag haft noll förväntningar inför men verkligen gillat


2 kommentarer

Strindberg om homosexualitet

I Giftas av August Strindberg finns en novell, ”Den brottsliga naturen”, som handlar om män som älskar män. Ett väldigt vågat ämne, med tanke på att vi befinner oss vid år 1886. Tonen är minst sagt ambivalent. Samkönad kärlek kallas ”det stygga” och ”det onda”. Kärlekskänslorna till någon av samma kön är ”alls icke friska” utan strider mot ”rättskänslan” likväl som ”begrepp om moral, heder och allt det där”. Samtidigt finns det en rörelse i texten mot helt andra slutsatser.

Novellen består av ett samtal mellan två personer, en sjöman och en doktor. De diskuterar samkönad kärlek och kommer fram till att homosexualitet inte är ett brott utan ett lyte. Människor ”skulle vara så upplysta vid det här laget att de icke straffade lyten” – i samhället där de lever är det så att ”individen anses straffbar oaktat han endast är offret”. Man borde ”icke bestraffa den oskyldige” eftersom det hela blott är ”naturens nycker” som framstår ”såsom hemska därför att vi ej kunna förklara dem”. Något annat som inte går att förklara men som de samtalande parterna observerar är att den samkönade kärleken även uppträder ”psykiskt”, med samma ”symptomer som … mellan man och kvinna”. Så underligt!

Berättarpersonerna beklagar att de homosexuella männen går ”som spetälska, brinnande upp av en evigt tärande oro att bli misstänkta”. Sjömannen frågar om den samkönade kärleken ”är last, depravation eller helt enkelt en företeelse, vars grunder vi icke känna” och fastän frågan aldrig får något svar ger texten en känsla av att berättarpersonerna lutar åt det senare alternativet.

Doktorn förklarar att ”rent och orent” inte är synonymt med andligt respektive kroppsligt. Föräldrar känner ju ett fysiskt behov av att röra vid sina barn, men denna kärlek är oskyldig. Däremot kan oskyldiga känslor ”ändra natur” om ”de yttre omständigheterna” är ogynnsamma, till exempel om vuxna sover i samma rum som barn eller om män vistas i miljöer utan kvinnor.

Doktorn menar att homosexualitet inte är ”något nytt, onaturligt element som uppträder” utan ”samma natur, men som i brist på tillgång tar sig andra utvägar”. Alltså kan män ha sex med andra män om deras hustur inte fullföljer sina äktenskapliga plikter. Allt beror på ”det erbjudna tillfället och bristande tillgång”. Det är en ”naturens hämnd” som har ”funnits i alla tider” och förekommer ”även hos vilda folkslag, ja hos djur”.

123 år sedan. Så långt borta – och samtidigt så nära. Något av det mest intressanta med litteraturhistorien är ju just att se hur människor har tänkt i andra tider och jämföra det med samtiden. Just idag, efter att ha läst den anglikanska kyrkans brev till Anders Wejryd angående samkönade äktenskap, känns Den brottsliga naturen skrämmande aktuell.


4 kommentarer

Citat ur Dykungens dotter

Gud skapade mörker och ljus. Gud skapade himmel och jord. Han skapade också de främmande mellantrakterna.

*

”Var föddes han? Jag tror bortom stjärnorna. Men vi är ju själva stjärnor, stjärnkött, stjärnblod, han som skapade oss föddes inuti oss.”

*

En sfär, en glob, en värld av ljud. Inuti den sjönk och steg ljudhavet under dagens lopp. Men under förmiddagen höll det sig alltså mer som ett ännu obestämt mjukmunnat fågelungegnäbbel, framåt eftermiddagen uppkom där till och med en plötslig svart göl av fridfull tystnad, de riktigt små var inne och sov och de som inte sov hade ändå på något vis slaknat, en mörk göl stilla sjö av tystnad öppnade sig där mitt inne i dagen genomblixtrad om det var vackert väder ända ner på stenläggningen i hörnet vid soptunnorna av solreflexer från fönstren på översta våningen.

*

Aspens korsfästelseträdets fjärilar sorgmantlarna flyger när de varslar höst

*

Lerklump. – Men hon hyser ett stort hopp. – Lerklumpen sjunger stjärnsånger.


5 kommentarer

Tematrio – Frankrike

Lyrans tematrio uppmuntrar denna vecka sina anhängare att berätta om tre franska favoriter, men jag hade lite mer än så att säga om franska böcker…

Överskattade franska

  1. Marguerite Duras – Älskaren. Nej, jag förstod aldrig poängen med denna bok. Duras kan bättre!
  2. Voltaire – Candide. Visserligen tyckte jag att Candide är helt okej, men som “klassiker man måste läsa” är den ändå ganska värdelös.
  3. Moliere – Tartuffe. En fånig komedi som inte ens är i närheten av att kunna kallas välskriven.

Bubblare: Honoré de Balzac – Pappa Goriot.

Underskattade franska

  1. Jean Racine – Faidra och Andromake. Två dramer som förvaltar det klassiska arvet men tillför något nytt.
  2. Marguerite Duras – Förgöra, säger hon. En mycket märklig roman som får verkligheten att gunga.
  3. Valerié Valerè – Mig lurar ni inte! Eav de första romanerna om anorexi och fortfarande en av de bästa. Oslipat, energiskt och fullt av fula känslor.

Underbara franska klassiker

  1. Charles Baudelaire – Det ondas blommor. Mycket bättre än så här kan inte dekadent rimmad artonhundratalspoesi bli.
  2. Albert Camus – Främlingen. Kommer man bara förbi det likgiltiga språket och inser poängen med det, så är detta en koncis klassiker som är svår att vara likgiltig inför.
  3. Gustave Flaubert – Madame Bovary. Tro mig. Den är inte tråkig. Åtminstone inte för en språkberoende stämningspassionist.

Läsvärda, nutida franska

  1. Nina Bouraoui – Dockan Bella. Inte direkt en roman, men en intressant skriven dagboksliknande berättelse om att försöka hitta sig själv och kärleken.
  2. Faïza Guène – Drömmar för dårar. Guène lyckas skriva lika angeläget och medryckande som i sin debutbok, Kiffe kiffe imorgon, men här säger hon ännu mer om sin samtid.
  3. Anna Gavalda – Jag skulle vilja att någon väntade på mig någon stans. Intressanta noveller, precis så obehagliga som novellkonst ska vara.
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 94 other followers