Idag är en sådan där dag då jag borde ha läst kurslitteratur, men istället lyssnar på musik jag var beroende av i mina yngre år. Jag har helt enkelt hamnat i ett nostalgikoma som omöjliggör all vettig verksamhet. Jag kommer från en familj där det ständigts har spelats musik och där musik varit samtalsämne nummer ett vid middagsbordet. Där man gemensamt planerat konserter och alltid delat med sig av nya fynd till varandra. Jag har ärvt mycket av mina föräldrars smak men också övertagit musikpassioner från diverse vänner. De jag umgås med får finna sig i att bli bombarderade med tips och ofta får jag lika mycket tillbaka av samma vara. Bara i år har jag välsignats med flera nya favoriter: U.N.P.O.C, Depeche Mode, Alanis Morisette, Frida Hyvönen, Anna Järvinen, Leonard Cohen. Men musiken jag lyssnade på för fem år sedan, sju år sedan, tio år sedan kommer ändå alltid att vara speciell.
Thåström har gjort vissa låtar som verkar sitta fast förankrade i själva fundamentet av den jag minns mig ha varit. Till exempel Ingen neråtsång som jag nu blir nästan lite generad av att tänka på hur mycket den betydde för mig, hur den verkade uttrycka allt jag tänkte och kände. En bra låt är den fortfarande, både i den råa originalversionen och den lugna akustiska versionen som är välbalanserad, destillerad ångest i ett nötskal.
Men om Thåström har format den jag en gång var, så finns det några verser ur Winnerbäcks låt Aldrig riktigt slut som har blivit mina motton, ledorden jag lever efter:
Hon sa: ”Jag säger vad jag vill, skit samma om nån skräms
om det blir pinsamt för en del, så är det ändå dom som skäms”
Du har din egen väg att gå, skit samma vilket håll
Det kanske blir en liten omväg men vad spelar det för roll
Alltid lär man sig väl nåt, det var väl så det skulle va
Det blir en massa spe och spott, men det är skit man måste ta
De varelser därute som också har blivit påverkade av låtar får gärna haka på i en kommentar eller på egna bloggar.
