Tekoppens tankar

Det är meningslöst att ropa på normalt / för normalt bor inte här längre, sade Nina Hemmingsson


2 kommentarer

Musikaliskt nostalgikoma

Idag är en sådan där dag då jag borde ha läst kurslitteratur, men istället lyssnar på musik jag var beroende av i mina yngre år. Jag har helt enkelt hamnat i ett nostalgikoma som omöjliggör all vettig verksamhet. Jag kommer från en familj där det ständigts har spelats musik och där musik varit samtalsämne nummer ett vid middagsbordet. Där man gemensamt planerat konserter och alltid delat med sig av nya fynd till varandra. Jag har ärvt mycket av mina föräldrars smak men också övertagit musikpassioner från diverse vänner. De jag umgås med får finna sig i att bli bombarderade med tips och ofta får jag lika mycket tillbaka av samma vara. Bara i år har jag välsignats med flera nya favoriter: U.N.P.O.C, Depeche Mode, Alanis Morisette, Frida Hyvönen, Anna Järvinen, Leonard Cohen. Men musiken jag lyssnade på för fem år sedan, sju år sedan, tio år sedan kommer ändå alltid att vara speciell.

Thåström har gjort vissa låtar som verkar sitta fast förankrade i själva fundamentet av den jag minns mig ha varit. Till exempel Ingen neråtsång som jag nu blir nästan lite generad av att tänka på hur mycket den betydde för mig, hur den verkade uttrycka allt jag tänkte och kände. En bra låt är den fortfarande, både i den råa originalversionen och den lugna akustiska versionen som är välbalanserad, destillerad ångest i ett nötskal.

Men om Thåström har format den jag en gång var, så finns det några verser ur Winnerbäcks låt Aldrig riktigt slut som har blivit mina motton, ledorden jag lever efter:

Hon sa: ”Jag säger vad jag vill, skit samma om nån skräms
om det blir pinsamt för en del, så är det ändå dom som skäms”

Du har din egen väg att gå, skit samma vilket håll
Det kanske blir en liten omväg men vad spelar det för roll
Alltid lär man sig väl nåt, det var väl så det skulle va
Det blir en massa spe och spott, men det är skit man måste ta

De varelser därute som också har blivit påverkade av låtar får gärna haka på i en kommentar eller på egna bloggar.


2 kommentarer

Anders Paulrud – Som vi älskade varandra

Jag började läsa i Som vi älskade varandra dagen innan jag skulle på resa och bestämde mig för att ha den som tåglektyr. Den verkade perfekt: snabbläst, lättsam. Snabbläst stämde, men lättsam… lätt i stilen, lätt i ämnena ganska länge. Men när jag läst halvvägs började någonting förändras, en väldig sorg genomsyrade orden, över att tiderna förändras och människor växer ifrån varandra och förstör liv, egna eller andras.

Ganska länge kändes detta som en bok man läser, lägger undan, glömmer. När sista sidan klingade bort och eftertexterna rullade satt jag förstummad och visste att något så här viktigt har jag inte läst på länge, denna berättelse om en grupp vänner som möts under sextio-sjuttiotalet och som år 2006 är helt förändrade, liksom världen de lever i. Nu sitter berättaren Anders i sommarstugan där de alltid träffats. I huset finns också Anders före detta fru – och i ett rum på övervåningen ligger Michael och yrar. Michael som varit försvunnen så länge har dykt upp och nu väntar de på att han ska orka berätta var han varit – och vad som hänt med Karin som försvann strax efter att hon begärde skilsmässa. Medan dagarna går funderar Anders över det som varit och är, livet, det än en gång uppbrutna äktenskapet och förstås relationen till vännerna i den grupp av människor som finns förevigad i en oljemålning på vardagsrummets vägg.

Som vi älskade varandra är en underbart bra bok jag rekommenderar åt alla. Den förenar på ett mästerligt sätt en avslappnad, opretentiös prosa-stil och ett innehåll som blir mer och mera blytungt för varje sida. Nästan en deckare, men ändå aldrig. Framför allt: fyllt av pricksäkra porträtt, historier med udd/knorr/poäng, detaljer, lustigheter, allvarligheter, politik, skriande sorg. Allt i en enda röra, precis som livet är.

Nu måste jag läsa andra böcker av Paulrud. Första hållplatsen på den resan blir nog hans sista: Fjärilen i min hjärna. Även om jag är rädd att den är ännu mera omskakande.


2 kommentarer

Shakespeare – Julius Caesar

Shakespeares pjäser är av ojämn kvalitet, men bra att ha i bok-bagaget. Jag är fast besluten om att läsa dem alla och igår kom jag ett kliv närmre den visionen när jag tillbringade ett par timmar med Julius Caesar. Det var inte bortslösad tid – av de tio Shakespeare-pjäser jag läst är Julius Ceasar den bästa.

En grupp missnöjda adelsmän i Rom svärjer sig samman för att största Caesar. Bland dem finns Brutus, som älskar Caesar men för rikets bästa vill få bort honom från tronen. Det här blir ett långt inlägg, för jag vill skriva av mig mina reflektioner. Obs! Viktiga delar av handlingen avslöjas!

Caesars hustru, Caliphurnia, vill hålla honom hemma på morddagen eftersom hon drömt om Caesars staty som blöder och Roms folk som glada doppar händerna i blodet. Även spåmännen råder Caesar att stanna hemma, eftersom djuret de just offrat inte hade något hjärta, men försiktighet är ingenting Caesar har så mycket till övers för:

Cowards die many times before their deaths;
The valiant never taste of death but once.
Of all the wonders that I yet have heard,
It seems to me most strange that men should fear,
Seeing that death, a necessary end
Will come when it will come.

De första två raderna finns med i en låt av Imperiet: ”Den fege dör tusentals gånger, den modige dör bara en.” (Du är religion på skivan Tiggarens tal.)

Denna pjäs är så rik, här finns så mycket som jag stryker under och vill minnas. Caesars sår liknas vid stumma munnar med rubinröda läppar. Antony, lojal mot Caesar, skakar mördarnas händer som de doppat i Caesars blod. Mördaren Cassius förutspår strax efter dådet: ”How many ages hence Shall this our lofty scene be acted over In states unborn and accents yet unknown!”

Starkast fastnar jag för Brutus hustru Portia, pjäsens enda framträdande kvinnoskildring. Portia märker att Brutus håller något hemligt och när han vägrar berätta anklagar hon honom för att ha henne bara som underhållning, middagssällskap och sängvärmare – hon känner sig som en prostituerad, inte som en hustru. När han fortfarande inte avslöjar någonting frågar hon ”Think you I am no stronger than my sex” och visar ett sår som hon har tillfogat sig själv i låret. Om hon klarar av att stå ut med den smärtan borde hon väl kunna höra sin mans hemligheter? Men Portia får ingenting veta och när hon därefter talar är det som om Shakespeare ångrar att han gjorde henne stark. Nu får Portia istället säga: ”Ay me, how weak a thing The heart of woman is!” För den som fascineras av den starka Portia finns en tavla från 1600-talet, målad av Elisabetta Sirani. Tavlan kan beskådas här.

För att göra det här mastodont-inlägget ännu längre måste jag även tipsa om ett fynd från Google Books: Sammansvärjningen mot Julius sar, en svensk översättning av pjäsen från 1839. Förkortad, men med fint flytande språk som smakar underbart på tungan.

Varför hör jag så sällan om någon som läser Julius Caesar?


6 kommentarer

En sommar att se fram emot

Efter några dagars hektiskt hemtentaskrivande kan jag andas igen. Andningen underlättas av att jag hoppade av Mellanöstern-kursen. Visserligen var den intressant och skulle säkert ha givit mig mycket, men tanken på att plugga heltid hela sommaren blev övermäktig. Jobba heltid hade jag gärna gjort, men studiemotivationen är inte på topp. Lönen är inte lika bra heller… Däremot drömmer jag redan om vilka kurser jag ska läsa 2010, så studier i sig känns fortfarande toppen – bara jag får sitta i solen ett tag och äta smultron och läsa för mitt höga nöjes skull.

Den här sommaren ska jag plugga, skriva, plöja romaner och resa. Till mormor i Skåne, York, Göteborg. Till Glasgow för tredje gången så att jag kan umgås med min skotska vän och besöka alla ställen som inte hanns med i januari, då fotot togs. Allra mest överlycklig blir jag av att tänka på alla tågtimmar då jag ska fara genom landskap med läsning i nävarna och en kopp kaffe i närheten.

Om du ser fram emot något särskilt nu i sommar får du gärna dela med dig :)


9 kommentarer

Birgitta Trotzig – Dykungens dotter

På min första termin litteraturvetenskap nådde vi så småningom till nittonhundratalet och skulle enligt litteraturlistan läsa Dykungens dotter av Birgitta Trotzig, men lärarna hade rätt att ändra listan efter sin undervisning, vilket innebar att min grupp skulle läsa Sveket av samma författare. Jag försökte, jag försökte verkligen, men denna så tunna bok var omöjlig för mig. Jag mådde illa, fick en känsla av att kvävas, drunkna i smuts. Till sist hatade jag boken och stod inte ut med ett enda ytterligare ord. Jag blev skräckslagen i romanens värld där allt var mörkt och illaluktande och vidrigt. Nu, på en kurs om teologi och skönlitteratur, var det dags för Dykungens dotter. Jag hade verkligen inga förhoppningar.

Det första som slog mig var språket. Hur det visserligen frossar i allting äckligt, men ändå skimrar av poesi och liv. Historien är inte särskilt munter: fattigdom, lortsverige, prostitution, aborter, alkoholism, sjukdom, psykos, död. Karaktärerna är sällsamt namnlösa. Huvudpersonen får en benämning först när hon har fött barn – då blir hon Mojan, ”morsan” på skånska. Dotterns namn får vi veta först när vi delges inskriptionen på hennes gravsten. Pappan – namnlös. Styvfadern – namnlös. Lillasystern – namngiven, men ändå används namnet aldrig. Det är som om namn skulle ställa sig i vägen. Istället blir personerna helt igenom människor, avskalade och rena mitt i all förnedring.

”Berättelsen påstår att när vi avlar och föder och dör sätter sig ett väldigt drama i scen genom oss. Fast det luktar jord, gyttja, bräckvatten, våt vass, hästgödsel och kogödsel, människoavfall, sur mjölk, grislort, salt, tångbankar, fiskrens, tjära, efterbörd och exkrementer ur detta språk och i dessa människors liv så låder det ingenting trivialt vid dem. Så säger den här berättelsen som tar livet på dödens allvar och som utan genans tar sig för att gestalta transcendens.
Går det?
Vad man ska svara? Man blir generad.”

Ur en artikel av Kerstin Ekman, där hon även säger annat klokt:

”En roman måste vara en stötesten, annars glömmer man den. Ju lättare läsning desto snabbare glömska.
En stötesten kan man inte komma ifrån. Den gör sig gång på gång påmind, i början till förargelse. Kanske till vrede. Ännu som undanställd på hylla och infogad i bokstavsordning spökar den. Man tar ner den, läser och grubblar ett tag till på dess svårbegripligheter eller dess oförenlighet med ens egna tänkesätt. Till slut kan den glida ihop med dem; man införlivar något främmande och har fått en ny källa till undran och ibland till en oväntad och orimlig glädje.”

Jag kan inget annat än instämma. Dykungens dotter är en bok som ofta får det att svida och vätskas i ögonvrårna, som får strupen att snöras samman och andningen att bli ansträngd. Det är en bok jag kanske aldrig skulle ha orkat läsa ut om den inte var kurslitteratur. Det är en bok jag inte alls njuter av att läsa, men ändå omöjligt kan säga annat om än: Bra! Det är en bok jag sent ska glömma, en bok jag ska bära som en sten i min vävnad. Språket väcker törst efter Kerstin Ekman, Sara Lidman, alla dem som skriver om det svåra så att varje ord blir poesi. Kanske ska jag till och med låna hem Sveket igen.


Lämna en kommentar

Le voyage du ballon rouge

Hou Hsiao Hsien är en regissör jag villigt erkänner att jag aldrig har hört talas om, men tydligen har han gjort 20 filmer. Igår såg jag en av de senaste: Le voyage du ballon rouge, från 2008. (På svenska heter den Hösten i Paris – ärligt talat, varför?) En väldigt lågmäld film som liknar en fiktiv dokumentär. Inget riktigt uppslitande händer, intrigen är så gott som obefintlig.

Vi får följa Song, en ung kinesisk (taiwanesisk?) regissör som kommit till Paris för att studera film. Song försörjer sig som barnvakt åt Simon: en lillgammal åtta-nio-nånting-åring. Simons mamma Suzanne (spelad av skickliga Juliette Binoche) arbetar med dockteater. Suzanne är känslofull och häftig, alltid på gränsen till gråt eller hysteri. Song blir en välbehövd motpol – alltid lugn och fokuserad. Song, Simon och Suzanne uppträder oftast i odramatiska situationer: de handlar bröd, flyttar ett piano, spelar flipper, minns händelser ur sitt förflutna, samtalar vardagligt. Mitt i detta finns små konflikter – mellan Suzanne och hennes man, mellan Suzanne och det par som hyr en lägenhet av henne men inte betalar sin hyra. Det som binder ihop filmen är Songs och Simons delade fantasisyn: en röd ballong som virvlar runt i Paris.

För den som inte är så van vid fransk film är detta en originell upplevelse och ett välkommet avbrott i den annars så hollywoodska filmfloran. Känner du till en liknande film? Tipsa!


2 kommentarer

Christine Falkenland – Vinterträdgården

Vinterträdgården är en förhållandevis mild anrättning, jämfört med Falkenlands fem tidigare romaner, av vilka jag läst fyra med skiftande känslor. De utspelar sig alla i en frikyrkligt karg bohusländsk övärld och de handlar om kvinnor med dålig relation till sina mödrar och destruktiva band till människor i största allmänhet. Begär verkar vara den röda tråden som löper genom alla dessa skildringar.

Hela denna morgon har jag känt hur det sträcker till i tandraden, spricker som tunt glas under kokhett vatten.

Vinterträdgården är till stora delar annorlunda, även om modersskildringen skulle kunna vara hämtad ur vilken som helst av de tidigare böckerna. Huvudperson är den snart fyrtioåriga Laura, en dagisfröken som bor hemma hos sin pappa i nutidens Skövde. Dammiga drömmar får henne att söka in på en skrivarkurs och börja dikta, men det som blir verkligt avgörande är Shahrzad, mamma till ett av dagisbarnen. De blir nära vänner och så småningom älskande, men att Shahrzad skulle lämna sin man är otänkbart. Relationen måste fortgå förstulet och förbli en hemlighet dem emellan. Det är inte första gången Falkenland skildrar samkönad kärlek mellan kvinnor, men det är förstå gången en sådan relation står i centrum för en av hennes romaner.

mellan allvar och lek
finns en genväg
där annars endast katter
brukar tassa

Laura för ordet, ömsom i form av poesi och ömsom på poetisk prosa. Hon ”orientaliserar” Shahrzad och skildrar henne som ett exotiskt väsen. Gränsen till Tusen och en natt eller Höga visan är hårfin. Det starka obehag som Falkenland brukar bjuda på – det som jag både älskar och avskyr – lyser mestadels med sin frånvaro. Det hela blir en ganska lågmäld och stillastående, märklig kärleksberättelse om begär och begränsning.

Vad är det för dag idag och igår? Vad händer nu och sedan? När blir det någonsin dags och tar det äntligen slut? Vad är klockan nu och förut? Hur tar jag mig in och hur tog jag mig ut? Vad säger du nu och varför sade du aldrig något?

Egentligen är historien lite i tunnaste laget för sina 198 sidor, men inte så att det stör. Alla detaljer och språkliga utsvävningar gör den tvärtom rik. Tyvärr tvingas jag konstatera att historien är lite för stillastående och vare sig upprör eller berör särskilt mycket. Vinterträdgården är i slutänden lite för ljummen för att få mig lyrisk, trots sitt ”kryddstarka” språk. Däremot vore det intressant att analysera de partier som säger emot bokens helhet och verkar antyda att kärleksförbindelsen kanske bara är uppdiktad – sådana luckor i fiktionen får mitt littvetar-hjärta att dregla.

Betyg: 6 / 10

(Bara Trasdockan kvar nu – ser fram emot!)


13 kommentarer

Klappa vargar




Idag klappade jag vargar på Kolmården. Så häftigt att se dessa djur som är naturkrafter men ändå älskar att kela – åtminstone de som har flaskmatats av människor. Ironiskt nog är flaskmatade vargar farligast; vanliga vilda vargar är för skygga för att vara något hot medan de vargar som levt nära människor i hela sitt liv mister respekten för oss.

Alla sex vargarna i denna flock hade namn ur Narnia-böckerna. Alfahannen Tash tyckte att min kamera var hans. Det tyckte inte djurskötaren. Bråk uppstod mellan alfahannen och djurskötaren; hon fick brotta ner honom på marken flera gånger. Halva flocken involverade sig och en stund slogs de ungefär där jag satt, så jag åkte i backen några gånger, fick jord i ansiktet och över hela kläderna och en vacker rispa av klor på magen. Tyvärr lär rispan inte lämna några ärr, annars vore det ganska udda att ha ärr efter vargklor… ärr efter kattklor har jag ju redan tillräckligt av!

Allt som allt var vargklappningen på Kolmården en upplevelse jag sent ska glömma.


9 kommentarer

Lyrans tematrio – Sommarläsning

Först tänkte jag ”Vadå sommarläsning, jag läser väl vad jag läser!”. Sedan kändes det ändå lockande med en lista, men eftersom jag har kurser hela sommaren lär nöjesläsningen hamna i skymundan.

Men kursböckerna, de räknas väl? När jag väl började tänka efter blev listorna fler och fler, längre och längre. Det där med trio tappade jag bort någonstans på vägen…

Kurslitteratur
- Birgitta Trotzig, Dykungens dotter.
- Lars Ahlin, Natt i marknadstältet.
- Sara Lidman, Din tjänare hör och Vredens barn.
- Christine Falkenland, Öde (omläsning).
- Henrik Bachner, Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945.
- Sune Persson, Palestinakonflikten.
- Mohammad Fazlhashemi, Occidentalism.

Långliggare
Böcker jag påbörjade för evigheter sedan men aldrig läste slut. Sommaren känns som en bra tid för Projekt Läsa Ut.

- Jonathan Swift, Gulliver’s Travels.
- Virginia Woolf, Orlando.
- Jonathan Safran Foer, Extremt högt och otroligt nära.
- Kiran Desai, The Inheritance of Loss.
- Radclyffe Hall, Ensamhetens brunn.

Nytillskott
Böcker jag nyligen börjat på och som det vore kul att läsa ut innan augustis slut:

- Marcel Aymé, Mannen som kunde gå genom väggar.
- Cora Sandel, Alberte och friheten.
- Stefan Chwin, Guldpelikanen.
- Johanna Ekström, Vad vet jag om hållfasthet.

Drömböcker
Varför inte försöka göra sommaren till tillfället då de där böckerna man verkligen vill ha läst äntligen läses?

- Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt.
-
Elin Wägner, Norrtullsligan.
-
Rita Mae Brown, Rubyfruit Jungle.
-
Victoria Benedictsson, Den bergtagna.
-
Åsa Moberg, Hon var ingen Florence Nightingale.
-
Charlotte Brontë, Vilette.
-
Anne Brontë, Agnes Grey.
-
Bengt Ohlsson, Gregorius.

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, men ungefär här är det väl dags att konstatera att listan havererat för länge sedan och lyft ovan realismens kursböcker till fantasins drömmar om en perfekt sommar. Fast om bara lästid och läsglädje infinner sig, lider jag ju ingen direkt brist på böcker…


4 kommentarer

The Book Seer

bookseer.com är en sida där man ska knappa in sin närmast utlästa bok och få tips på nya böcker att ta sig an. Det verkar oftast handla om böcker från närliggande område, samma författare eller på något annat sätt samma. Till exempel får den som knappar in ”Crime and Punishment by Fyodor Dostoevsky” tips på diverse ryska klassiker. Men ibland verkar något gå helt fel, särskilt i den ena kolumnen där tipsen hämtas från Library Thing. Såhär såg tipsen ut för ”Beasts by Joyce Carol Oates”:

* Quidditch Through the Ages by Kennilworthy Whisp
* The Magical Worlds of Harry Potter: A Treasury of Myths, Legends, and Fascinating Facts by David Colbert
* Harry Potter and the Half-Blood Prince by J. K. Rowling
* Harry Potter and the Order of the Phoenix by J. K. Rowling
* Harry Potter and the Chamber of Secrets by J. K. Rowling
* Harry Potter and the Prisoner of Azkaban by J. K. Rowling
* The Sorcerer’s Companion: A Guide to the Magical World of Harry Potter by Allan Zola Kronzek
* The Miserable Mill by Lemony Snicket
* Mugglenet.Com’s What Will Happen in Harry Potter 7: Who Lives, Who Dies, Who Falls in Love and How Will the Adventure Fi by Ben Schoen
* The Book of Imaginary Beings by Jorge Luis Borges

Och så här såg de ut för ”The Book of Tea by Kakuzo Okakura”

* Dirk Gently’s Holistic Detective Agency by Douglas Adams
* The Salmon of Doubt: Hitchhiking the Galaxy One Last Time by Douglas Adams
* Mostly Harmless by Douglas Adams
* Life, the Universe and Everything by Douglas Adams
* Douglas Adams’s Starship Titanic by Terry Jones
* Odd and the Frost Giants by Neil Gaiman
* The Norse Myths (Pantheon Fairy Tale and Folklore Library) by Kevin Crossley-Holland
* Don’t Panic: The Official Hitchhikers Guide to the Galaxy Companion by Neil Gaiman
* D’Aulaires’ Book of Norse Myths by Ingri D’Aulaire
* American Gods by Neil Gaiman

Detta gäller alltså bara kolumnen med tips från LibraryThing – Amazons rekommendationer är ofta väldigt givande. Fast jag måste säga att jag inte direkt har problem att hitta böcker jag borde läsa… tvärtom!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 94 other followers