Tove Jansson – Lyssnerskan

Jag uppskattar verkligen Tove Janssons böcker och hennes noveller för vuxna utgör inget undantag. De historier av olika längd och innehåll som finns i samlingen Lyssnerskan är precis den sortens novellkonst som jag älskar att frossa i. Det blir aldrig för vackert eller för trevligt, det finns alltid ett obehag, krypningar i kroppen, något som stör. Ett motstånd som gör att jag måste läsa vidare. På många sätt påminner Tove Janssons noveller om de som skrivs av till exempel Cecilia Davidsson idag.

Ett genomgående tema är besatthet. En kvinna börjar bry sig för mycket om ekorren hon matar, en annan kvinna snudd på förföljer sin favoritförfattare, en man ser en underlig skulptur och inser att han måste äga den. I vissa av novellerna är allting vardagligt och realistiskt, i andra händer sådant som inte alls tillhör det vanliga. Ibland sägs saker rakt ut, men ofta kan de bara anas. Tove Janssons språkbehandling är alltid mitt i prick.

Novellerna äter sig in i mig, de är svåra att sluta tänka på. När jag slår igen boken har jag nästan svårt att ta plats i mitt liv igen och inse vad som är verkligt – så djupt har jag levt mig in i Tove Janssons världar.

Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg

Efter kraschen tog jag mig samma, bredde ut mina vingar och flög iväg är en bok för unga vuxna, men innehåller flera teman som känns igen från Oates övriga produktion. Vissa inslag verkar helt enkelt obligatoriska. Det är nästan tröttsamt.

Än mer stör jag mig på att Oates verkar ha gått i en alltför vanlig fälla. Fällan som består av att författare resonerar: ”Jamen nu skriver jag ju för ungdomar, då är kvaliteten inte lika viktig.” Efter kraschen… har vare sig den koncentrerade fulländningen i Våld eller den episka vidden i Det var vi som var Mulvaneys. Slutet är på många sätt en besvikelse, som om Oates plötsligt ger upp. Det känns som om hon sviker sin huvudperson, Jenna.

Förutom dessa klagomål måste jag tillstå att Efter kraschen… är en sådan bok som jag hela tiden vill vidare i, tack vare språkets flyt och den intressanta intrigen. Oates tar upp många viktiga frågor, till exempel hur sjukvården kan svika sin patient. Jenna pumpas full med beroendeframkallande preparat efter den bilolycka där hennes mamma dör. När hon inte bedöms behöva smärtlindring längre tas de helt enkelt bort, utan att hon erbjuds något annat sätt att tackla sorgen och smärtan. Det är knappast förvånande att Jenna i det läget vänder sig till droger för att fylla tomrummet. Och ingen terapi får hon heller, förrän det är för sent. Ibland känner jag för att hoppa ner i boken, in i handlingen och skrika åt karaktärerna. Så mycket bryr jag mig. Det är ett gott tecken.

Säg hej till en underbar diva

Andra bloggare blir med barn. Jag blir med hund! Alltså: säg hej till min nya vovva, en sex månader gammal tik som inte kunde vara kvar hos sin första ägare. Hon hette Diesel tidigare men vi kallar henne för Diva. Diva är en blandras men ser ut ungefär som en svart Golden Retriever. Hon är stor av sig (60 cm mankhöjd än, vi får se om hon växer). Diva är bedårande söt och jag är helt förälskad. Hon är alldeles, alldeles underbar, en riktig kelgris, lugn och trygg, skulle inte göra en fluga förnär. Vi kunde nog inte ha fått en bättre vovva!

Hon kom i gårkväll och har redan hunnit stjäla ett garnnystan, kräkas på en matta, äta upp kattens mat och stjäla en gosedjurshamster. Vår katt är inte alls förtjust, men han vänjer sig nog så småningom.

Här är hon, min alldeles egna gullegumma:

Saker och ting som barnbarnen borde veta

Mark Oliver Everett, oftast kallad E, är frontfigur i bandet Eels som tyvärr har blivit mest kända för sin ångestmusik, trots att det finns mycket mer än mörker på deras sex skivor. Den som är i riskzonen för depression kan antagligen läka sig själv genom att lyssna på till exempel Hey Man (Now You’re Really Living).

Jag har varit beroende av Eels poprock i många år, så självklart blev jag eld och lågor när jag hörde att musikförlaget Reverb har översatt E:s självbiografi, Things the Grandchildren Should Know. Tack till Reverb som var vänliga nog att skicka mig ett recensions-exemplar!

Jag kunde snabbt konstatera att E må vara en makalös låtskrivare, men han är inte lika skicklig på att skriva böcker. Historien låter kanske inte heller så originell: En man som överlever sin taskiga uppväxt och sin familjs död, för att bli framgångsrik artist trots många bakslag på vägen.

Det som gör att jag uppskattar Saker och ting som barnbarnen borde veta är humorn och den personliga, trovärdiga berättarrösten. Jag vill hela tiden läsa vidare och slukar de sista hundra sidorna som i ett rus, med Electro-Schock Blues som bakgrundsmusik. Varje låt får en helt ny innebörd, eftersom E ofta refererar till sina låtar.

Saker och ting som barnbarnen borde veta är ett måste för alla som gillar Eels, men också för alla som vill läsa en hoppingivande historia om hur människor kan lära sig att uppskatta livet och leva med sina förluster.

Nyfödd blogg!

En blogg om klassiker, nobelpristagare och ”världslitteratur” har sett dagens ljus och döpts till Litteratura. Tanken är att även äldre, smalare litteratur ska få ett eget rum att vistas i. Titta in, både nu och framöver!

Bokenkät

1. Vilka författare köper du alltid inbundet (dvs. snabbt efter boken kommit ut)? 

Inbundet köper jag på bokrean eller om jag läser en bok och känner att jag vill äga den för all framtid. Fastän jag egentligen ogillar pocket så är det mitt standard-format.

2. Vilka författare har du flest böcker av i bokhyllan?

Gustaf Fröding (22), Katherine Kerr (15), Tove Ditlevsen (7), Peter Sandelin (6), Cynthia Voigt (6), Johanna Nilsson (6), Tolkien (5), Inger Edelfeldt (5), Werner Aspenström (5), Tomas Tranströmer (5) och Tove Jansson (5).

3. Vilken var den senaste boken någon tipsade dig om, och vad tyckte du om tipset? Var blev du tipsad, om det var en blogg?

Igår fick jag tips privat om Diva av Monika Fagerholm. Den senaste boken jag läste utifrån ett tips var Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? som Lena Kjersén Edman tipsade om i en kommentar för några månader sedan. Det tipset skulle jag inte ha velat vara utan!

4. Vilken var den senaste boken du gav bort? Mottagande?

Det var några klassiker från våra trakter som jag köpte i engelsk tolkning och gav åt min skotska vän. Hon blev särskilt glad för Mumin, som hon mindes från en tecknad serie hon sett som barn.

5. Har du några biblioteksreservationer just nu?

Jag lånar mycket på bibliotek, men jag reserverar aldrig.

6. Vilken bok/böcker läser du just nu?

Ett roligt recensionsexemplar och Tove Janssons novellsamling Lyssnerskan.

*

Jag tar efter Spectatia och listar dessutom de böcker jag har köpt hittills i år:

Bodil Malmsten – För att lämna röstmeddelande tryck stjärna
Lotta Olsson – Skuggor och speglingar
Johanna Thydell – Det fattas en tärning

Dagens litteraturvetenskapliga citat

”Den litterära texten kan förändras utan att förändras. Den litterära texten gör mer än vad den är. Den litterära texten är vad den blir.”
/Anders Palm

”Som stararna bärs bort på sina vingar
i tät och talrik flock när vintern kommer,
så driver blåsten dessa onda själar
(…)
Och liksom tranor ordnar sig i rader
i skyn och sjunger sina klagosånger,
så, burna av orkanen såg jag skuggor
driva förbi och utstöta sin kvidan.”
/Dante

”De bastarder som diktverken frambringar när de går i lag med vetenskapen, kritiken och filosofin har således blivit en alltmera påfallande aspekt av deras fruktbarhet.”
/Horace Engdahl

Jean Rhys – Sargassohavet

Detta är en feministisk postkolonial modern klassiker. Låter det alldeles för komplicerat? Förhoppningsvis inte, för Sargassohavet är vare sig förenklad eller komplicerad. Det är inte heller någon omfångsrik bok, men de få sidorna är tätt packade med innehåll och känsla.

Här berättas om Bertha Mason, ”den galna kvinnan på vinden” i Jane Eyre. Mr Rochesters första fru som han importerade från Västindien och sedan gömde undan när hon blev vansinnig. Jean Rhys väljer att berätta hela Bertha Masons livsöde, från den fattiga barndomen som ”vit kackerlacka” mitt bland en nyligen frigiven svart befolkning till den dag då hon dör. Vi får också ta del av Mr Rochesters tankar och får en fiktiv men djup inblick i dåtidens västindiska samhälle.

Sargassohavet är ingen bok jag blir glad av, men den är riktigt välskriven med ett viktigt och starkt innehåll. Jag förstår varför Sargassohavet – utgiven 1966 – redan räknas som klassiker.

Stillsam söndag

En sådan där morgon när man är vaken utan att gå upp, utan att veta vad klockan är, eftersom det inte finns någon tid att passa. Kliver ur säng så småningom för att göra en kanna svart te smaksatt med rosor, serverat i en blommönstrad kopp. Smaken passar väldigt bra till lokala bageriets fruktbröd och en nyköpt marmelad gjord på rosenblad. Lektyr: Helga Krooks senaste diktsamling, Grönska träd och träd som ser.

Strax efter frukost ringde min bästa vän och visade sig vara på hastigt besök i Stockholm. Det blev några kannor te och ett par timmars prat innan hon for hemåt igen.

Resten av dagen har gått i samma andas tecken. Lite sysselsättningar för att slippa bli uttråkad, sådant som fallit sinnet in: putsa silver, plocka i ordning på skrivbordet, leka med katten, packa paket med te för att skicka. Men inga måsten. Bara avslappnad tid för eftertanke, dagen innan vårterminen börjar.

Hemtenta, vemod och Bruno K Öijer

Jag har just skrivit klart det första kompletta utkastet till mina hemtenta-uppsatser, som ska lämnas in imorgon. Nu känns det som att jag skulle behöva sova i en vecka. Men riktigt intressant var det att läsa in sig på litteraturklimatet i Kina under 1980-talet. Jag hade nog aldrig förstått vidden av diktatur tidigare – sådant kan man alltså lära sig på littvet!

I går tog jag upp en bok som legat halvläst i snart ett år: Änglahuset av Kerstin Ekman. Hur har jag kunnat lägga denna bok åt sidan? Hur kunde jag glömma språket, stämningen, känslan som så mycket liknar Cora Sandels vemod? Och hur har jag lyckats låta bli att skaffa Alberte och friheten? Vissa gåtor är utan lösning.

Jag fick ju Bruno K Öijers senaste diktsamling, Svart som silver, i julklapp. Den låg länge oläst eftersom Öijer var Bill Larssons favoritpoet och Bill, en av grundarna till Dikt 360, gick bort för en månad sedan. Även om jag aldrig ens träffade Bill har han funnits där i utkanten av min poetiska bekantskapskrets i flera år och jag visste att det skulle vara omöjligt att läsa Svart som silver utan att förtvivla. Nu har jag tagit ett djupt andetag och dykt ner i den diktvärld som Bill älskade.

Svart som silver är inte Öijers mest imponerade diktsamling, men här finns många av hans kännetecken tillsammans med något unikt: ett mer tillbakalutat, stillsamt tonfall. Mycket att njuta av – det vore svårt att bli besviken.

Mer mattnyttig recension än så kan jag inte ge. Läs Bills recension istället.