Bortresa

Idag har jag varit hos min bästa vän och gjort veganskt julgodis: snickers, mozartkulor, knäck. Dessutom gjorde vi chokladflarn och strödde över olika smaksättningar. Mörk choklad med havssalt var otippat väldigt gott! (Mörk choklad med chiliflakes var däremot brännhett.)

Bloggen blir tyst ett tag, för imorgon åker jag och en grupp vänner till nyårs-retreat på landet. Första januari kommer jag hem igen, men åker genast till Skottland. Jag ser verkligen fram emot att återse Glasgow och utflykta till Edinburgh. Att jag har en totaltrevlig skotsk vän att bo hos oss gör ju inte saken sämre. Eftersom hon inte läser min blogg postar jag en bild på hennes julklappar:

Hanna Hallgren – När lesbiska blev kvinnor

När jag bad Kabusa om att få ett recensionsexemplar av Hallgrens bok visste jag inte att det var en femhundrasidig avhandling i genusvetenskap. Jag har aldrig läst en avhandling förut och har ingen koll på de teorier, teoretiker och termer som förekommer i boken. Jag kände mig väldigt otillräcklig, men drog ändå ett djupt andetag och dök ner i boken.

Boktiteln När lesbiska blev kvinnor, med undertiteln När kvinnor blev lesbiska, kan tyckas konstig. Lesbiska har väl alltid varit kvinnor? Och man kan väl inte ”bli lesbisk”? Men i dessa två fraser ryms en stor del av Hallgrens slutsats.

Under 70- och 80-talet, de decennier som HH undersöker, började vissa kvinnor kalla sig lesbiska istället för homosexuella. En grupp bröt sig ut ur RFSL, där de kände sig osynliggjorda, och grundade Lesbisk Front. De menade sig ha valt ett lesbiskt liv och såg sig som mer kvinnoidentifierade än heterosexuella kvinnor. HH visar hur Lesbisk Front profilerade sig gentemot andra grupper och skapade en egen diskurs.

För mig som 20-åring är det ögonöppnande läsning. Efteråt ser jag på min samtid med lite annan blick. Det är viktigt att kunna sin historia och jag känner ett behov av en bok i samma ämne men med mer fakta och mindre analys. HH:s analyser är givande men svåra att uppskatta fullt ut för en nybörjare i universitetsvärlden.

Jag tror mig förstå att När lesbiska blev kvinnor inte är en helt traditionell avhandling, med sina självbiografiska och poetiska inslag. Teorierna blandas vilt och det är svårt att hänga med, men den som har grundkunskaper i genusvetenskap bör känna sig mer hemma mellan pärmarna. Jag kan gå i god för att även de som bara har läst en termin litteraturvetenskap kan uppskatta När lesbiska blev kvinnor.

Slutsats: En intressant, genomarbetad och väl sammanhållen bok. Kabusa har gjort ett gott jobb med formgivningen. Jag kan bara beklaga att jag antagligen är en av få läsare utanför den genusakademiska världen.

Faïza Guène – Drömmar för dårar

Faïza Guène är en ung fransk författarinna och hennes böcker är så långt ifrån den franska elitismen som man kan komma – hon skriver på ett vardagligt språk med mycket lånord och slang. Hennes romaner utspelas i Paris förorter.

Debutromanen Kiffe kiffe imorgon handlar om femtonåriga Doria som beskriver sin verklighet med mycket svart humor och en stor förmåga att drömma. Även Ahléme, huvudperson i Drömmar för dårar, håller hoppet uppe med hjälp av fantasi och framtidstankar. Namnet ”Ahléme” betyder dröm på arabiska.

24-åriga Ahléme är mer komplicerad än Doria och har tyngre bördor att bära. Pappan är sjukpensionär med hjärnskador efter en arbetsplatsolycka, mamman dog i en massaker i Algeriet, den yngre brodern har problem i skolan och dras till kriminella gäng. Ahléme försörjer sin familj på underbetalda korttidsanställningar och eftersom hon inte har permanent uppehållstillstånd finns hela tiden en risk att bli utkastad ur Frankrike.

Men Faïza Guènes böcker innehåller lika mycket glädje och kärlek som realistisk misär. Karaktärerna är inte offer och de ger aldrig upp. Drömmar för dårar är svagare än debutromanen, fastän slutet blir riktigt starkt. Komiken känns ibland lite väl tillkämpad.

Jag ser fram emot att Faïza Guènes tredje roman översätts till svenska.

Hårda bud och hårda klappar

En av mina visdomständer var klok nog att bli infekterad på självaste julafton, så juldagen ägnade jag åt att sitta febrig i väntrummet hos tandläkarjouren. Idag känner jag mest för att ligga ner och dricka en kopp tröst-te då och då. Dagens Onkel Vanja på Dramaten kan jag bara glömma. Som tur var har jag hittat en vän som vill överta biljetterna. Slutet gott, allting gott.

Men det var inte det jag skulle säga, egentligen. Jag skulle ju berätta om julafton. Efter det veganska julbordet, men innan Karl Bertil Johnsson, inföll nämligen presentöppnandet – prasslande papper, brinnande brasa, överraskningar och överdoser av glädje.

Mycket Mumin!

Trollkarlens hatt

Vem ska trösta knyttet?

Moomin: The Complete
Tove Jansson Comic Strip

Emma Juslin: Frida och Frida
Bruno K Öijer: Svart som silver
Alan Hollinghurst: Skönhetens linje
Henrik Ibsen: Pjäser I & II

Samt lite obokiga pryttlar:
- En massa te
- Några cd med klassisk musik
- En magnetisk metallmus med hjul (!)
- Vantar
- En Buddha-lampa

Otroligt att ha nära och kära som känner ens innersta önskningar så väl! Nu ska jag nog gå och brygga en kopp av någonting varmt – och kanske läsa lite i Trollkarlens hatt.

God helg!

”Ska du blogga på självaste julafton?” som Karl-Bertils ömma moder sade. Men det är svårt att låta bli, för hela alltihop är så inspirerande. Svartvinbärsglöggen, matlagningen, The Pouges som strömmar ut från stereon, förväntningarna, stämningen (och framför allt: Wienernougaten!

Franz Kafka – Processen

- Även de här flickorna hör till domstolen. - Hur? frågade K., ryckte huvudet åt sidan och såg på målaren. Men denne satte sig igen på sin stol och sade, till hälften på skämt, till hälften som förklaring: - Allting hör ju till domstolen.

Jag har aldrig varit så förtjust i Kafka, vare sig Förvandlingen eller hans övriga noveller. Inte heller Processen får mig att uppge lyckosuckar. Romanen känns som en uttänjd novell – det som kunde ha varit spännande blir bara gäsptråkigt.

Ändå finns här mycket intressant: upphävd logik, många tolkningsmöjligheter, en surrealistisk drömkänsla, perverterade inslag. Här ges många trådar att spinna vidare på, men inga färdiga svar. Det är mycket möjligt att tolka Processen psykologiskt, sociologiskt eller religiöst. Domstolen kan vara överjaget, det antisemtiska samhället eller Gud.

Personligen brukar jag morra så fort någon nämner ordet psykoanalys, men här finns onekligen många lockande möjligheter att tolka freuduianskt. Vad sägs om att domstolskanslierna alltid ligger på bostadshusens vindar, eller att K. hör stönanden från ett förrådsrum, öppnar dörren och upptäcker en läderklädd pryglare som piskar två män? Hm…

Processen är inte njutbar, men definitivt läsvärd.

Virginia Woolf – Mot fyren

Jag gillar verkligen Virginia Woolf – hennes metod, språk, liv och originalitet. Ändå tycker jag att Mot fyren är hejdlöst tråkig. Jag blev inte alls belönad så som jag blivit av Mrs Dalloway och Jacob’s Room. Det kan bero på översättningen, det kan bero på att jag stressade mig igenom boken under en enda dag. För jag förstår ju vad som borde ha varit tjusningen.

Mot fyren (To the Lighthouse) publicerades 1927 och räknas som ett av Virginia Woolfs främsta verk. Intrigen är – som så ofta hos VW – ganska obefintlig. Familjen Ramsay vistas i en stuga på Isle of Skye sommaren 1910. Den yngste sonen vill till fyren tvärs över bukten, men utflykten blir aldrig av eftersom vädret trilskas. Först tio år senare, efter första världskriget, återvänder spillrorna av familjen och ror till fyrtornet.

En central bifigur är den androgyna målarinnan Lily Briscoe som vägrar gifta sig. Lily är förälskad i Mrs Ramsay. I avbildningen av makarna Ramsay och deras relation har VW inspirerats av sina egna föräldrar.

Hoppen mellan inre och yttre skeenden är ibland hisnande, men jag störs av att översättaren har normaliserat Woolfs innovativa språk:

”När professor Ramsay en mörk morgon kom stapplande i en korridor sträckte han ur armarna, men mrs Ramsay hade dött helt plötsligt under natten och han sträckte ut dem förgäves” eller “Mr Ramsay, stumbling along a passage one dark morning, stretched his arms out, but Mrs Ramsay having died rather suddenly the night before, his arms, though stretched out, remained empty”.

“Detta var hennes mans älsklingsutsikt, sade hon och stannade och hennes ögon blev djupare grå” eller “That was the view, she said, stopping, growing greyer-eyed, that her husband loved”.

Om du vill läsa Mot fyren, läs på engelska. Långsamt.

ME

Melissa Etheridge är en beroendeframkallande artist. Tro mig. Annars skulle jag inte ha lyssnat på hennes samlade produktion dagligen i mer än veckas tid. Ett par av hennes låtar är gamla favoriter, men mer har det liksom inte blivit förrän nu.

Den titellösa debutskivan som släpptes det år jag föddes (88) och innehåller 10 låtar varav 10 är toppen, alla på sitt eget särpräglade sätt. H’r finns ett driv, en hejdlös energi. Rösten glöder. Bättre kan det knappast bli.

Lite låttext-exempel från första plattan:

Chrome Plated Heart – ”I got angels crying from up above. They got rust in their eyes, they got rust on their love. I got a two dollar stare. Midas in my touch and Delilah in my hair. I got bad intentions on the soles of my shoes, with this red hot fever and these chronium blues.”

Like the Way I Do – ”Does she stimulate you, attract and captivate you? Tell me does she miss you, existing just to kiss you, like the way I do? Tell me does she want you, infatuate and haunt you, does she know just how to shock you and electrify and rock you? Does she inject you, seduce you and affect you – like the way I do.”

The Late September Dogs – ”Silence is the steel that pierces and cuts me to the bone. In dreams the hand that touches you is mine and mine alone.”

Occasionally – ”I’m guess I’m just addicted to the pain of delight.”

Watching You – ”If you don’t want me I don’t want to want you, and if you won’t see me I don’t know what to do.”

Bring Me Some Water – ”Tonight I feel so weak, but all in love is fair. I turn the other cheek and I feel the slap and the sting of the foul night air.”

Om du inte redan har hört detta album, så bör du lyssna redan idag. Det är inte ett råd, det är en order. Och om du blir lika såld som jag är det bara att gå vidare till alla senare låtar – Let Me Go, Skin Deep, The Prison, Walking on Water, Down to One, Goodnight, Come to My Window, If I Wanted To, I’m the Only One, This War Is Over, Angels Would Fall.

ME är begärets berättare – en mångsidig sångerska och låtskrivare, med oräkneliga strängar på sin elgitarr och en utstrålning som aldrig sviker. Jag är fast ”som en kackerlacka i flugpapper”, för att tala med en liknelse ur Faïza Guènes Drömmar för dårar.

Lyckor II

- Fick bra betyg på senaste tentan, trots att den var full av stavfel (jag försov mig ända till tolv på inlämningsdagen och hann aldrig korra).

- Har jobbat femton timmar den här veckan, för en timlön som må verka modest men är det högsta jag någonsin fått. Stundom stressigt, och ganska påfrestande att stå upp tio timmar i sträck, men en påminnelse om hur kul det är att jobba. Lätt att fastna i studentlunken som egentligen inte känns lika bra.

- Var på arbetsintervju för några veckor sedan och ville verkligen ha jobbet, men hörde aldrig någon reaktion och trodde att det gått till någon annan. Idag fick jag veta att projektet blivit uppskjutet p.g.a. av konjunkturen, så jag har fortfarande en chans.

- Fick veta för några timmar sedan att min bästa vän, bosatt på annan ort, ska komma till stan över jul. Vilket betyder att den årliga veganska julgodistillverkningen blir av. Glädjeskutt!

- Ska se Onkel Vanja på juldagen.

- Har jullov från och med idag.

- Har hittat Spotify, en riktig guldgruva för laglydiga panka musikälskare.

- Ska fortsätta läsa littvet i vår, med specialinriktning mot genus, vilket kommer att passa mig som foten i skon.

- Ska till Skottland den första januari. Ser verkligen fram emot!

- Julen närmar sig! Spänningen stiger!

Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf

Jag funderade på om denna dagbok var autentisk eller fiktiv, tills ett informativt blogginlägg hos Evaveva upplyste om hur det förhöll sig: dagboken är skriven långt efter att den sägs ha utspelats. Lite tråkigt, men det förtar inte alls det faktum att denna dagboksroman är välskriven och lagom mysigt spännande. Jag stortrivs helt enkelt mellan pärmarna.

Tack vare dagbokens fiktiva karaktär är den finslipad, sammanhållen och genomtänkt. Berättarrösten är så stark och trovärdig att den känns levande. Jag tycker mig höra 14-åriga Selma tala med sin värmländska dialekt, direkt ur tecknen på pappret.

Något jag inser mer och mer är vilken stor skillnad det är mellan intressant/läsvärt och njutbart/bra. Jag uppskattar denna lättsamma bok mer än Kejsaren av Portugallien eller Gösta Berlings saga, trots att Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf är betydligt mindre rik.