Första advent

Ni vet den där känslan när man verkligen borde göra någonting, men just därför ägnar sig åt helt andra saker? Idag borde jag städa och skriva hemtenta. Istället gör jag nya blogginlägg, läser andras blogginlägg, läser morgontidningen, surfar, gör önskelista till julen, mejlar… Jag är full av energi, förutom när det gäller artonhundratalslitteratur.

Igår var jag på väldigt trevlig poetfest i Gamla Stan, anordnad av poeter.se. Så kul att träffa gamla bekantingar, diskutera skrivande, lyssna på poesi och läsa upp egna dikter. Tidigare på dagen jobbade jag som volontär på ett katthem. Det gör jag varje lördag och efter mer än två år går arbetet på rutin, men just igår trivdes jag som en larv i ett äpple. Kelade med katterna, slappnade av och bara njöt. Lyckades röra vid tre skyggisar utan att bli riven. Hade katter i knäet och katter i famnen. Gladde mig åt en sötnos som blev bokad av riktigt fin person. Blir glad bara jag tänker på’t!

Jag börjar närma mig slutet i flera böcker (Odyssén och Jacobs rum) och de är så bra så bra. Och så läser jag Våld, en historia om kärlek av Joyce Carol Oates och den är så stark att jag vill skrika. Alltid lika smärtsamt skönt att läsa sådana slag-i-magen-böcker. Denna bok är 166 sidor lång men omöjlig att svepa, den måste läsas lite i taget, annars blir trycket för stort.

Som slutkläm vill jag passa på att önska alla en alltigenom avkopplande advent!

Biblioteksbladet 1928 – Nutida reflektioner

I Biblioteksbladet från 1928 recenseras Virginia Woolfs tidiga roman Jakobs rum: ”Ett rätt skruvat försök att medelst nutida litterär teknik ge en människobild. Verkar snarast tunn och ansträngd. Svårfattligt varför sådant översättes.”

Efter detta gapskratt var jag fast som i flugpapper och läste sida efter sida med recensioner. Mycket intressant – och Gud så elaka dessa kritiker kunde vara! ”Av Anna Baadsgaard läste man ju alltid någon bok i sin grönaste ungdom, innan man hade bättre vett.” Men recensenterna är också omhändertagande gentemot de stackars sårbara läsarna. Elisabeth Wærn-Bugges bok Familjens skamfläck, om en kvinna som förförs och stöts ut ur samhället, är ”Lämpligast för vuxen publik”. En diktsamling av Elmer Diktonius ägnas orden ”Det är nästan för tamt att kalla boken proletärlyrik, det är ren bolsjevism … Omöjlig att anbefalla” (anbefalla = rekommendera).

Hjalmar Gullbergs debut blir inte direkt hyllad. Istället framhäver man debutanten Paul Lundh, som idag är ihågkommen i hela Hedemora. Riktigt nyfiken blir jag på danska Nini Roll Ankers vars ”mästerliga, starka, klassiska kvinnoroman” Det svaga könet är ”en av de få problemromaner, som komma att överleva den tid varunder de skapats”. Tyvärr omöjlig att få tag på idag, vad det verkar.

Ibland blir det väldigt tydligt vilket gap som åttio år innebär, t.ex. i recensionen av Carl van Vechtens roman Negrernas himmelrike: ”Ytterst intressant är i alla händelser skildringen av representanterna för denna ras, som väl kunna tillägna sig de vitas yttre civilisation och alla deras laster men som stå främmande för denna kulturs inre betingelser. Får man tro förf., äro de bildade negrernas problem av synnerligen tragisk art, därför att de nya idealen äro oförenliga med deras barbariska drifter.”

Selma Lagerlöf – Gösta Berlings saga

När jag började läsa Gösta Berlings saga tyckte jag att den bara var tradig och jobbig – men ju längre jag kom, desto mer intresserad blev jag. Sagan fänglade, jag började bry mig.

Slutintrycket förblir ambivalent. Å ena sidan är boken splittrad och spretig med ett högstämt språk (ack! åh!) som förlorar sig i evighetslånga miljöbeskrivingar. Å andra sidan är berättelsen så fascinernade och häpnadsväckande i sitt sätt att blanda saga och vardag.

Här är magi och djävulspakter och övernaturliga väsen en självklar beståndsdel i berättelsen. Om jag inte lockades att tro på allt detta skulle inte handlingen kunna fortlöpa så som den gör. Samtidigt finns en dubbelhet – berättarrösten ömsom uppmuntrar tron på det övernaturliga, ömsom blinkar och säger ”Klart att det bara är prat!”

På föreläsning idag fick jag lära mig att min syn på romangenren är färgad av den realism som Selma Lagerlöfs debutbok är en reaktion mot. Detta är snarare ”epos på prosa” – och visst finns stora likheter med Gilgamesh-eposet eller Odysséen.

När jag väl har släppt tanken på att detta ska vara en ROMAN njuter jag av sägnerna, skrönorna. Men trots allt det fascinernade. Häpnadsväckande. Intressanta. Så fastnar jag ändå aldrig så helt och hållet som jag vill fastna för en bok. Gösta Berlings saga förblir intressant, men inte tillräckligt mycket mer.

Betyg: 7/10

Rachel – Flowers of Perhaps

Rachel Bluwstein Sela (1890-1931) kallas ofta bara Rachel (רחל), som ibland transkriberas Ra’hel eller Rahel. Hon föddes i Ryssland men utvandrade till Palestina och skrev på hebreiska. Flowers of Perhaps är den enda boken med Rachels dikter på engelska. Robert Friends översättning är så välrimmad och språksäker att engelskan känns som originalsoråk. Samlingen utkom i London 1994 men återutgavs 2008 på det amerikanska förlaget Toby Press.

Dikterna är ofta vackert sorgsna och uttförandet är starkt klassiskt. Jag tänker på Karin Boye när det gäller formen, medan motiven ibland påminner om Emily Dickinson. De femtio dikterna är väl valda – ingen enda känns besvärande svag. Vid våra breddgrader är Rachel snudd på okänd, men till alla poesiläsare därute ber jag att få viska: finns på Adlibris!

My Dead

Only they are left me, they are faithfull still
whom death’s sharpest knife can no longer kill.

At the turn of the highway, at the close of day
they quietly surround me, they quietly go my way.

A true pact is ours, a tie time cannot dissever.
Only what I have lost is what I possess forever.

In the Hospital

Hurrying, the white paths lead there.
A captive here, I cry
as I sit at the window gazing,
not knowing why.

”Are her eyes red from trying
to look beyond the hill?”
I smile and nod to the doctor,
and go on gazing still.

Grattis Selma (och Sanne)

Idag fyller jag 20. Känns konstigt. Jag som trodde att jag var arton?!

I paketen fanns en hel del te-relaterat, men också lite annat:
- The Tenant of Wildfell Hall, film baserad på bok av Anne Brontë
- Ursprunget, diktsamling av Li Li
- Flowers of Perhaps , diktsamling av Ra’hel
- Hjertén, konstbok

Roligt att ha bekanta som så väl kan läsa mina tankar att de förstår vad jag vill ha utan att jag ens har anat det själv!

En som delar denna bemärkelsedag är Selma Lagerlöf som också jubilerar: 150! Så passande att jag ska ägna morgondagen åt Gösta Berlings saga. Ikväll blir det dock Ra’hels poesi. Hon verkar rusktigt bra.

Gunilla Linn Persson – Smultronfälten

I våras läste jag Gunilla Linn Perssons senaste bok, Sagan om mig själv. Det blev en återupptäckt av Perssons författarskap – jag har tidigare fallit pladask för hennes Vännen, läst om flera gånger och skaffat extra ex för att ge bort till riktigt fina människor.

Då, i våras, bestämde jag mig för att läsa Smultronfälten från 1995. Detta beslut föll ganska snart i glömska och jag letade aldrig aktivt, men råkade snubbla över den tunna pärlan när jag kikade i hyllorna Läsesalongen. Smultronfälten fick följa med mig hem och har sedan lästs litegrann i taget under lång tid.

Gunilla Linn Perssons språkbehandling gör mig lycklig ända ner i tårna. Detta är världen sedd ur barnaögon, ett vanligt skrivsätt som sällan blir så här trovärdigt. Huvudpersonen Nelly är i tioårsåldern, men mot slutet finns ett långt parti där Nelly via en fjäril berättar sin förspråkliga tillvaro som Lillan. Denna del av boken är ännu bättre än den omgivande texten.

Gunilla Linn Persson är inte bara bra på att se genom barnaögon, hon är också en av få som kan skildra utsatta situationer så att en levande skönhet uppstår i det tragiska.

Betyg: 7/10

Ansiktsquiz

Vad heter författarna i denna kvartett?

Möte med Raskolnikov

Trots sina många sidor är Brott och straff oavbrutet fängslande. Dostojevski påstås ha skrivit denna digra roman på några veckor. Ändå finns så mycket av allt, ett välbalanserat överflöd.

Den inre dialogen imponerar och vissa scener – särskilt mötena med Porifij – är psykologiska rysare som kan ta vägen åt vilket håll som helst. Detta är en deckare där jag hela tiden vet vem mördaren är, men måste fortsätta läsa för att få veta varför han mördat och vad som ska hända. Trots att Raskolnikov är en mänsklig avgrund lyckas Dostojevski få mig att sympatisera med honom och önska honom gott.

Många uppsatser skulle kunna ägnas åt symboliken: Raskolnikovs drömmar, offertemat, övermänniskomoral och dödsdömda människors känslor. Det senare hade Dostojevski personliga erfarenheter av: Brott och straff skrevs när han tillbringat många år i Sibirien efter att ha blivit skenavrättad på grund av politiska sympatier. Under strafftiden blev han omvänd, vilket märks i boken men oftast inte blir besvärande. Dostojevski predikade inte utan ägnade sig helhjärtat åt att skriva.

Tyvärr är delar av epilogen riktigt dåligt skriven med klichéhopning och desperata ansträngningar för att få slutet lyckligt. Ändå har jag mestadels entusiastiska minnen av denna bok, hur många kalla kårar den än gett mig.

Betyg: 7 / 10

Gustave Flaubert – Madame Bovary

Jag var inte alls förväntansfull när jag började läsa Madame Bovary, Gustave Flauberts klassiker från 1857 som han skrev på i sex år. Jag har nämligen många gånger hört att det är en ”book about nothing”, långtråkig och torr. Inget kunde vara mer felaktigt. Visserligen finns ett svagt och något sövande parti strax innan slutet, men det är kort. I övrigt är den enorma detaljrikedomen oftast ett plus.

Jag stryker under åtskilliga träffsäkra rader. Trädgårdarna liknas vid ”koketta kvinnor” när de ”börjar göra toilett till sommarens fest”. Emma solar sig i kärleksförklaringar ”liksom man sträcker sig av välbehag i en uppvärmd bastu” men den stora kärleken drar sig undan ”ungefär som vattnet sinar i en flod, och hon började redan urskilja den grumliga bottensatsen”. Alla Emmas drömmar försvinner i kärleksaffärerna ”ungefär som en resande, som glömmer kvar något av sina ägodelar på varje värdhus som besöks på vägen”. Rodolphes brev från kvinnor han älskat och övergivit luktar mögel och vissnade rosenblad. Emma riktar till Gud ”samma ömma och ljuva ord som hon tidigare hade viskat till sin älskare”.

Om skrivandet säger den allvetande berättaren att ”ingen människa förmår någonsin uttrycka exakt vad som rör sig inom henne … utan använder det mänskliga ordet som en spräckt kastrull, på vilken hon trummar melodier som på sin höjd kan komma en björn att dansa, medan hon helst skulle vilja locka stjärnorna att gråta”. Flaubert själv är dock mästerlig med ”det mänskliga ordet”. Han lyckas krydda den deprimerande berättelsen med en torr, ironisk humor som kan få mig att skratta högt mitt i Emmas dödskamp. Synen på människan är djupt pessimistisk – ändå sitter jag efter fullbordad läsning och smeker boken med blicken, för att detta är en skatt som jag är glad att jag inte lämnat ouppgrävd.

Betyg: 8 / 10

Lördagsquiz

Vilken bok fiskar jag efter? Titeln är ett sammansatt ord där det ena leder betyder väska och det andra ledet är en sorts vätska.