Tekoppens tankar

Det är meningslöst att ropa på normalt / för normalt bor inte här längre, sade Nina Hemmingsson


4 kommentarer

Älskade Alberte

Jag läste ut första boken om Alberte för någon dag sedan, och vad ska jag säga? Hur ska man recensera när boken snarare känns som en nära vän än som text? För Alberte kommer väldigt tätt inpå med all sin försagdhet, sin ledsenhet, sitt hat, sin bräckliga glädje. Hon är mera människa än karaktär. Jag vill henne så väl.

Jag kan nästan inte sluta tänka på vem av de unga kvinorna i boken jag skulle ha liknat om jag var född i samma tid och på samma plats. Den normbrytande Beda? Den propra Kristine? Den tystlåtna Alberte? Konstnärsjälen Rikke? Det blir så tydligt att det normativa förtrycket inte främst handlar om att försöka göra alla likadana, utan om att sparka ut dem som inte passar in i mallen.

Ska jag ändå försöka vara ”professionell”, kan jag säga bland annat detta: relationerna mellan människor är ömsint med vasst tecknade, minsta lilla bifigur är fullständig och viktig, den fjällnära småstaden känns som en plats där jag tillbringat flera år, fastän jag aldrig ens passerat gränsen mot Norge.

Sist, men inte minst: naturbeskrivningarna! Som jag i vanliga fall har svårt för, men som här blir stämningsfull poesi och verkligen bidrar till att fördjupa berättelsen. ”Backarna och fjällen liknar fläckiga kor – och i det grågula sticker små levande, köttaktigt röda, tjocka, glänsande skott upp och brister redan här och där.”


13 kommentarer

Reserapport

Kliver upp 06.00, åker i taxi genom ett mörklagt Stockholm fullt av ljuspunkter. Vi skulle kunna vara på väg var som helst i hela världen. Vi är på väg till Göteborg. Intercitytåget ankommer till perrongen. Vattnigt vidbränt bistrokaffe, god bok, landskapet börjar bli lövlöst utanför fönstret. Promenad från station till hotell. Starkt solsken, skinande stad. Rummet går i svart och vitt, dramatiska kontraster, skarpa linjer.

Ung poesi, prisutdelning. Jag går därifrån med en gul ros och två kuvert. En motivation så fin att jag spricker, en check. Jag är i chock. Vi går till L’assassino, ”lönnmördaren”, äter elegant mat. Sedan: Poesifesitvalen dränker oss i dikt av alla slag. Klockan 22 går vi därifrån, det regnar ordentligt, paraplyet försöker blåsa iväg, vi blir regndränkta. Nötter och godis och juice från Pressbyrån som vi äter på hotellrummet. Lite läsning. Sömn.

Hotellfrukost. Marmemladmackor, Earl Grey, kulturbilagan. Spridda skurar, blött & grått. Vi går ändå envist omkring bland söndagsstängda butiker. Fika, hallonmuffins och amerikanska schlagerdängor dryper av socker. Museum: konstig konst, otrolig konst, rolig konst. Lunch: veganskt kycklinglår med jordnötssås. Låret har ben (träbit), brosk (rotfrukt), knaprigt skinn och saftigt kött.

Centralstation, försenat tåg, hemfärd i halvdunkel, tillbaka till utgångspunkten, som att vakna ur en dröm. Jag slår upp min bok med saker jag drömmer om att göra, skriver: Flytta till Göteborg.


2 kommentarer

Eva Borgström – Kärlekshistoria

Kabusa förlag var vänliga nog att skicka mig ett recensionex av denna bok – paketet damp ner i brevlådan bara några dagar efter förfrågan. Jag började läsa samma dag och eftersom boken är oavbrutet intressant var den svår att lägga ifrån sig. Kärlekshistoria är populärvetenskaplig i ordets bästa bemärkelse, det vill säga: både underhållande för stunden och långsiktigt givande.

”Begär mellan kvinnor i 1800-talets litteratur” är ämnet och sex författare behandlas: Fredrika Bremer, Carl Jonas Love Almqvist, Mathilda Roos, Vilhelmine Zahle, August Strindberg och Ellen Key. Vad gäller Bremer har jag alltid trott att hon är ganska blek och tråkig – den föreställningen slår Borgström i småbitar. Hon visar hur bilden av Bremer som känslotorr asket har uppstått, men också hur lite den stämmer. Dessutom pekar Borgström på de samkönade begär som finns mellan raderna i Bremers böcker och egna brev.

Texten om Carl Jonas Love Almqvist fördjupar sig i Drottningens juvelsmycke. Jag blir mer sugen än någonsin på att läsa denna märkliga bok vars turer Borgström både dansar med i och reder ut. Här visar författarinnan hur Almqvist både skrev och inte skrev om samkönade begär, genom att göra Tintomara till samtidigt kvinna och man.

August Strindberg ges en lång och djuplodande genomgång. Det är svårt att få en klar bild av ”Store Strindberg”, han tycks omges av förvirring, men Borgström hjälper till att delvis skingra dimman, särskilt i fråga om hans inställning till ”de perversa”.

Vad gäller Ellen Key – som jag haft endast suddiga kunskaper om – är det nästintill en uppenbarelse att läsa Borgströms genomgång av Keys antifeminism, socialdarwinistiska tänkande och märkliga syn på könets betydelse.

De ”två pionjärer” som Borgström beskriver är markant mindre kända än dessa fyra stor namn. Både Mathilda Roos och Vilhelmine Zahle är nyaktuella i och med boken Två berättelser om kärlek som givits ut på Normal Förlag med Eva Borgström som redaktör. Särskilt Vilhelmine Zahles bok verkar väldigt rättfram och tydlig i sin behandling av en kvinna som älskar en kvinna. Ett läsmåste, helt enkelt.

Ett läsmåste vill jag också kalla Kärlekshistorier som – även om Borgström ibland kunde ha beskrivit sina tankegångar mera tydligt – känns mer lärorik än en månads litteraturvetenskapliga lektioner.


3 kommentarer

Igår, idag, imorgon

Igår fick jag min andra stora hemtenta. Frågorna är krävande men ganska givande. Denna fredag har ägnats åt en jämförelse av två dramer med samma tematik. Ingen nöjesläsning har det blivit, förutom en enda futtig liten sonett av Shakespeare*.

Imorgon blir det tidig uppstigning, jag ska nämligen besöka Göteborgs Poesifestival. (Du är väl där, Magix?) Tågresorna kommer totalt att ta tio timmar – lästid, tjoho! Jag har sagt det förut, men faktum kvarstår: jag älskar att tågåka.

Ser verkligen fram emot festivalen med uppläsningar. På söndag stannar jag några timmar extra för att hinna besöka museer och gå på vegansk restaurang. Minns också ett ställe med mumsiga muffins…

Nu måste jag packa klart min kappsäck och fundera på om sju böcker verkligen räcker.

*Vars första fyra rader är lysande och lyder som följer:
Was it the proud full sail of his great verse,
Bound for the prize of all too precious you,
That did my ripe thoughts in my brain inhearse,
Making their tomb the womb wherein they grew?


Lämna en kommentar

Den unge Werthers lidanden

Jag borde jobba undan lite saker som har hopat sig, men istället hittar jag på tusen andra saker att göra. Till exempel känns det plötsligt väldigt viktigt att recensera Den unge Werthers lidanden.

Titeln är otymplig, så jag kallar boken för Werther. Historien behöver knappast upprepas. Det är förresten inte mycket till historia, du har hört den hundra gånger förut. Triangeldrama, tragedi, obesvarad kärlek. Det som gör Werther så speciell är hans enorma känslosamhet. Åh Lotte, jag väter din hand med tusen tårar! Den individcentrering som kännetecknar romantiken är också väldigt närvarande. För Werther finns bara hans eget jag och den kvinna han är kär i. Även kärleken blir självisk.

Samtidigt som jag kan förstå varför många inte trivs med Werther (det kan nog upplevas som hyfsat tröttsamt att höra hans lidandens litania) så känner jag mig underhållen i hans sällskap. Jag påstår inte att jag har hittat en ny favoritbok, men Den unge Werthers lidanden är i mina ögon bra. Varken mer eller mindre.


8 kommentarer

Tove Jansson – Sommarboken

En ö i finska skärgården. Där tillbringar Sophia, liten flicka, sina somrar. Mamma finns inte. Pappa befinner sig alltid i periferin: ofta frånvarande, inte i fokus ens när han finns med. Istället framträder farmorn tydligt.

I sin avskalade men långt ifrån karga stil blir Sommarboken starkt poetisk. Det är en realistisk berättelse om vår tendens att göra illa de vi älskar mest. Ibland gör det ont i ögonen att se hur Sophia och hennes farmor inte orkar nå varann. Sophia förstår inte hur utsliten och utled den gamla har blivit. Andra gånger är närheten värmande, fnitterskapande, ToveJansson-finurlig.

Sommarboken liknar nästan en novellsamling och vissa av berättelserna kommer jag att minnas extra starkt extra länge: Berenice, Katten, Schlafrocken, Sophias storm. Sophia och hennes farmor försvinner nog inte i förstone. Jag bär dem med mig nånstans nära läsglädjens centrum.


2 kommentarer

Shakespeare – Trettondagsafton

Trettondagsafton eller vad ni vill (Twelfth Night; or What You will) är en ganska märklig titel på ett inte särskilt märkligt drama. Denna förväxlingskomedi om kärlek och identitet är skriven cirka 1601-1602, innan de stora tragedierna (Kung Lear, Othello, Macbeth) men efter Romeo och Julia, En midsommarnattsdröm, Köpmannen i Venedig och Hamlet.

I centrum står Viola och Sebastian, två intill förväxling lika tvillingar vars fartyg förliser. Sebastian räddas av Antonio och inleder en vänskap med homoerotiska undertoner. Mest scenutrymme får systern Viola som klär ut sig till man och blir tjänare åt greve Orsino. Viola förälskar sig i sin herre, men han är kär i en adelsdam, Olivia, som blir kär i Viola. Självklart slutar pjäsen med två passande bröllop.

Inte världsomstörtande, men klart underhållande och definitivt intressant.


8 kommentarer

Drunkna i bokfloder

Här är några av alla de böcker som hopats i högar i min lägenhet de senaste veckorna. Vissa är lånade från min moders bokhyllor, andra är köpta för spottstyver. Saken är bara den att jag grips av total beslutsångest när jag ska försöka välja en att läsa. Därför skulle jag verkligen uppskatta om du som ser det här inlägget och har läst en eller flera av böckerna nedan kan skriva några ord om vad du tyckte. (Länk till eget blogginlägg är också super.)

Edward Albee – Who’s Afraid of Virginia Woolf?
Margaret Atwood – Moral Disorder
Joan Didion – Play It As It Lays
E M Forster – Howards End
Sara Gruen – Water for Elephants
Marianne Hermansson – Hembiträdet
Sara Lidman – Tjärdalen
Sara Lidman – Bära mistel
Harry Martinsson – Nässlorna blomma
Elisabeth Rynell – Till Mervas
Alice Sebold – The Almost Moon
Shakespeare – Trettondagsafton
Elin Wägner – Vinden vände bladen


6 kommentarer

Till minne

Ett hundhjärta har slutat slå.

Zappa kom till oss i februari år 2001, en vild valp som vägrade bli vuxen. Han förblev samma entusiastiska, ohejdbara naturkatastrof i nästan hela sitt liv.

Zappa älskade alla människor och tog för givet att de älskade honom lika hejdlöst. Han har erövrat många hjärtan och jag vet att jag är långtifrån ensam om att sakna honom.

Jag är säker på att minnena av den sista tiden, när vår eviga valp över en natt blivit gammal och svag, snart bleknar. Jag är lika säker på att jag sent kommer glömma Zappas många glädjestunder och de åtta färgstarka år vi har delat.

Vila i frid.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 94 other followers