Månadsarkiv: september 2008
En midsommarnattsmardröm
By all the vows that ever men have broke,
In number more than ever women spoke,—
In that same place thou hast appointed me,
Tomorrow truly will I meet with thee.
A Midsummer Night’s Dream fängslade mig och blev snabbt slukad. Pjäsen når högre höjder än någon av de sju andra Shakespeare-dramer jag har läst till dags dato. Måste nog smyga in The Tempest på läslistan, vill ha mer sagospel och öververkliga väsen.
Här finns intressanta teman, till exempel Hermia som vill välja make själv fastän lagen hotar med avrättning. Istället för att acceptera den lydnad som hon uppmanas att underkasta sig, där fadern är en gud och dottern bara är en vaxbit som han formar efter sitt behag, säger hon: ”I would my father look’d but with my eyes.”
Titania, älvdrottningen, behagas mer av sin unga page än av älvornas konung Oberon. ”Am I not thy lord?” – din herre – undrar han och spelar ett elakt spratt. Via magi låter han henne bli förälskad i en människa med åsnehuvud.
Helena är älskar Demetrius, men Demetrius vill gifta sig med Hermia som förälskat sig i Lysander. Demetrius hatar Helena för att hon inte kan sluta påminna honom om att han en gång svurit henne trohet. Helena känner sig som en hund: alltmer tillgiven ju mer den sparkas på.
Starka scener. Superbt språk. Strålande skådespel.
Help me, Lysander, help me! do thy best
To pluck this crawling serpent from my breast!
Ay me, for pity!—What a dream was here!
Lysander, look how I do quake with fear!
Methought a serpent eat my heart away,
And you sat smiling at his cruel prey.
Men visst är det vackert ibland
Det mest tragiska
med Köpmannen i Venedig är inte dess hatiskhet. Det mest tragiska är att den klassas som komedi.
Jag igår, jag idag
Igår gav jag mig själv en ledig dag som gåva eftersom jag blivit klar med höstens första stora hemtenta. Bestämde mig för att åka till stan och gå i affärer.
När jag klivit av bussen vid närmsta t-banestation och gick mot spärrarna såg jag att ett långt bokbord hägra på torget. Slank dit fastän jag misstänkte att det skulle bestå av enbart deckare och Harlequin. Höll på att tappa hakan när jag såg vad som låg på parad. Klassiker, konst, historia. Kom hem med sju kursböcker för vrakpris, Poes noveller i vacker länderinbindning från 1935, en genomgång av 1800-talets kvinnliga konstnärsskap och Catharina Wallenstedts samlade brev. Har ingen aning om vem denna dam var som levde för trehundra år sedan, men jag är nyfiken på dessa 600 sidor ty baksidan lovar gott: ”… personliga familjebrev … vardagliga bekymmer och glädjeämnen … berättarlust och öppenhet … unik inblick i kvinnors liv och villkor … en krönika över hennes och släktens livsöden där hela stormaktstiden speglas”.
Att åka in till stan med denna bokbörda; bara att vända hem igen, lämna dem där och pånytt påbörja resan. Kassarna var tyngande och en av dem gick sönder, vilket – tillsammans med förkylningshuvudvärk – gjorde färden mindre rolig. Men det kändes riktigt lyxigt att därefter strosa omkring hela dagen och lära känna Stockholm bättre. Jag är pinsamt dålig på att hitta i staden där jag tillbringat 20 år.
När jag kom hade kursböcker anlänt från Adlibris. Bekännelser (Rousseau), Faust (Goethe), Mot fyren (Woolf), Tre systrar (Tjechov), Körsbärsträdgården (Tjechov). Idag bjöd brevlådan på ett rec.ex. och ny kurs på måndag innebar 7 biblioteksböcker. Ärligt talat känner jag mig smått dränkt. Huvudvärken vill inte tillåta läsning, men jag känner mig nödgad att läsa Shakespeare denna fredagkväll. The Merchant of Venice och ständigt påfylld tekopp. Sämre kan en vrålförkyld varelse ha det.
Den eviga elden
Ja, jag vet att framgångsreceptet för en blogg lyder: blogga inte om sådant som ingen är intresserad av, t.ex. Teresia Eurén. Men nu när jag redan har brutit mot regeln, kan jag ju lika gärna skriva ett inlägg Herakleitos samlade fragment också.
Människan griper i natten ett ljus, död för sig själv med utsläckta ögon, griper levande den döde i sömnen, med utsläckta ögon, griper vaken den sovande.
Herakleitos filosoferade kring 500 före Kristus och skrev en bok som inte finns bevarad. Han citeras rikligt i antika källor, men ofta verkar de som citerar göra det fritt ur minnet. Brinnande dispyter om äkthet alltså, förutom de många tolkningsproblem som uppkommer ur den ”dunkla” stilen.
Och denna ordning, densamma för alla, skapades inte av gud, skapades inte av människa, utan den var alltid, är och skall vara en evigt levande eld, uppflammande enligt mått och falnande enligt mått.
Den utgåva som jag läser – från 1997, i skriftserien Kykeon – består till 95 % av översättarnas kommentarer. Visst är det givande att få veta hur de har resonerat, men tyvärr riskerar Herakleitos tankar att drunkna i denna flod av torra ord och grammatiska termer.
Förbindelser: helt och icke helt, samgående och isärgående, samklingande och isärklingande, ur allt ett och ur ett allt.
Herakleitos 126 fragment är först och främst ord av kött och blod: de är spännande och tankeväckande, fyller mig med storögd vördnad.
wiktigt wärdelöst wetande
I en bok med Goethe-dikter hade några poem översatts av Teresia Eurén. Jag ville veta vem hon var. En halvtimme senare, efter ivrigt googlande, satt jag där med all kunskap som internet kunde uppbåda. Född 1869, död 1952. Flicknamn Eneroth, gift med Sigurd Eurén, fyra barn. Översatte Sigrid Undset till svenska. Gav 1918 ut en bok med 15 dikter om Heliga Birgitta. Boken såldes för 2 kronor: den syns till höger.
Kanske blev jag extra nyfiken för att en av min farfars systrar hette Teresia. Goethe-tolkningarna är ett arv från hennes bror, min gammelfarbror. Jag kände honom aldrig, men vi skulle ha haft mycket att tala om. Hans dödsbo var full med böcker: poesi, filosofi, konst och mytologi. Klassiker i massor. Därifrån kommer också boken jag ägnat min förmiddag åt, Vergilius’ Eneiden, vars efterord översatts av Henrik Nanne. Denne Nanne visade sig vara en nyligen avliden ufo-troende, sf-författare utgiven under pseudonym.
Borde jag hellre ägna mig åt min hemtenta? Kanske, men de fascinerar mig, namnen som försvinner ur människors minne.
Dikter om kärlek och hat
Hatar gör jag och älskar ändå. Du frågar mig varför.
Catullus dikter är läsvärda för alla som känt känslor, alla obotliga realister och ohejdbara romantiker. Här finns dikter riktade till Catullus älskarinna (Lesbia) och älskare (Juventius). Dikter om nyförälskad lycka, bitter besvikelse, lakonisk sorg. Övergivenhet och begär. Högt och lågt. Horor och kejsare, armsvett och blomdoft, åtrå och ångest.
Ps. Bra recension
Vet inte, men det är så. Ständigt torterar det mig.
För fyra månader sedan läste jag dessa Catullus-dikter, livfullt tolkade av Gunnar Harding. Idag läste jag om på grund av min hemtenta och kunde konstatera att dikterna har växt väldigt mycket sedan dess. Jag upplever dem helt enkelt helhjärtat nu. Kanske för att jag vet mer om antik litteratur och litteratur – jag har fått ett genuint intresse för gamla romare och greker.
Ingen man hellre än mig – så säger den kvinna jag älskar -
vill hon till make ha, inte ens Jupiter själv.
Säger hon – men vad en kvinna till upptände älskaren säger
skriv det i virvlande ström, skriv det i jagande vind.
100 skrivande kvinnor – 1 av 3
Hundra skrivande kvinnor är en antologi-triologi. Samtliga delar står med på litteraturlistan till Littvet 1, men används inte i undervisningen. Tråkigt, tyckte jag och bestämde mig för att läsa ändå. Del ett innehåller texter av 39 författare, från forntiden (2300 f.Kr.) till 1800-talet.
Presentationen av varje författare är lättförståelig och aldrig alltför faktaspäckad. Boken är rikligt illustrerad, inte alls ”akademiskt torr” utan hela tiden intressant. Jag har roligt och lär mig samtidigt mycket.
Vissa författare hade jag aldrig hört talas om: Anyte, Erinna, Li Qingzhao, Marie de France, Gaspara Stampa, Sor Juana Inés de la Cruz, Madame de Lafayette, Leonora Christine Ulfeldt, Charlotta Dorothea Biel, Madame Roland, Sophie von Knorring. Ofta häpnar jag och undrar hur det kan komma sig att dessa namn fortfarande inte ingår i kanon. Min läslista utökas dramatisk och jag blir inspirerad att råda bot på mitt ojämlika läsande.
Del två ser väldigt lockande ut.
Finlandssvenska sånger
Tua Forsström har hittat sin egen röst och använder den väl. Jag har läst merparten av hennes utgivning och uppskattat det mesta – många helgjutna läsupplevelser har hon gett mig. Efter att ha tillbringat en natt bland hästar, Marianergraven, September, Parkerna – de har en speciell plats i mitt sinne och minne. Forsström förmågan att lyfta fram det alldagliga och lakoniska – göra ingenting till något viktigt.
På Dikt 360 pågår en diskussion om tunna kontra tjocka diktsamlingar. Jag har verkligen ingenting emot den smalare, ”blekare” sortens poesiböcker, men Forsströms senaste samling - Sånger - är så tunn att den lämnar en bitter besvikelse. Visst finns här fina dikter, men de är så få. Som ett smakprov bara. Gör mig hungrig men inte mätt.
Jag gick till järnvägsstationen
om morgnarna kvart över sju
Tåg anlände från de norra förorterna
Bordsskivan hade fläckar, kaffet smakade gott
Jag väntade ganska länge och fick inte syn på någon
Tappar fjädrar, rör upp skräp
Betyg: 6/10
