Läsrapport – Juli

Bruno K Öijer
Det förlorade ordet – 9/10
Giljotin – 8/10
Dimman av allt – 8/10
Fotografier av undergångens leende – 7/10

c/o Night – 7/10

Spelarens sten – 7/10

Medan giftet verkar – 6/10
Sång för anarkismen – 5/10

Romaner m.m.
Hjalmar Söderberg – Den allvarsamma leken – 8/10
Tony Kushner – Angels in America – 7/10
Nina Bouraoui – Dockan Bella – 7/10
Åsa Grennvall – Sjunde våningen – 7/10
Gunnar Ardelius – Jag behöver dig (o.s.v.) – 7/10
Martina Lowden – Allt – 7/10
Bengt Ohlsson – Hennes mjukaste röst – 7/10

Novellsamlingar
Cecilia Davidsson – Vänta på vind – 7/10
Katarina Kieri – Majas morsas kompis sambo – 6/10

Poesi ej skriven av H.M.K. BKÖ

Anna-Greta Wide – Dikter – 8/10
Jonas Örtenmark – Mikroväxlar/Vrida i led – 7/10

Leif Holmstrand – Myror – 7/10
Anna-Greta Wide – Nattmusik – 6/10
Majken Johansson – Buskteater – 5/10
Mia Ajvide – Om en flicka vill försvinna – 4/10

Födelsedagsfirande

Jag tror att födelsedagsbarnet vill förbli anonym, men det här inlägget är till henom. Grattis! Den lilla festen ägde rum på restaurang Malaysia.

Tekoppen bläddrar i menyn – hm, vegansk kyckling eller vegansk biff, vad ska jag välja?

Det bidde vegansk biff, ”gröna glada kon”. Gott!

Gröna pannkakor med både vispgrädde och glass? Detta åt icke-veganerna. Uäck!

Den veganska efterrätten: tapioka, svart ris och röda bönor, sammankokt till pudding och dränkt i översöt kokosmjölk.

Vi beställde in malaysiskt te med sojamjölk. Det visade sig vara Yellow Label smaksatt med ingefära. Ett kul sätt att piffa upp påste.

Därefter: tunnelbanefärd hem genom Stockholmsmörkret.

Dagdroppe

Trots att jag verkligen inte saknar mitt förra jobb – som kontorsassistent – så längtar jag ledighet. Djuren är underbara men personalbrist, ständigt ringande telefoner, en avlivning m.m. gör att jag inte orkar engagera mig i ”varelserna”. Jag älskar dem, men tröttheten ligger som ett lager över allting. Idag råkade jag dock jobba över utan att märka det och blev besviken när jag måste gå hem. Så särskilt arbetsled är jag nog inte.

Efteråt väntade ett biblioteksbesök. Följande bokhög blev resultatet:

Nina Bouraoui – Dockan Bella
Cecilia Davidsson – Vänta på vind
C S Lewis – Häxan och lejonet
Bengt Ohlsson – Gregorius
Philip Roth – Everyman
Gun-Britt Sundström – För Lydia
Johan Unenge – Astrid och hon, Liv
Jerker Virdborg – Landhöjning två centimeter per natt
Carl-Henning Wijkmark – Stundande natten

I min fåtölj, som fått ny klädsel istället för den kattrivna fulgula, har jag suttit uppkrupen hela kvällen och läst. Några smakande sidor i varje bok, därefter Dockan Bella som är en läcker munsbit. Nu är den slut och jag har gott om andra titlar att välja mellan. Lyxigt!

Annat som höjer humöret är att jag oförhappandes mötte en gammal barndomsvän idag, att jag ätit god middag från en nyöppnad restaurang, att jag ska på T:s födelsedagsfest imorgon, samt att ett paket just nu färdas från House of Tea till min ytterdörr.

Dags att gå till sömns, annars måste jag krypa till busshållplatsen imorrn. Sov gott, världen och dess invånare!

Puerh 1992 – Mjukt mörker, mörk mjukhet

Nej, inte kaffe men puehr från 1992. Gissningsvis shu. Inköpt på In the Mood for Tea. Färgen blir svart som i en göl och doften är den typiska: våt svamp, halvt nedbrutna löv, kompost. Förruttnelse. Stagnelius och Baudelaire.

Här finns en gräddighet och sötma som får mig att tänka på kola. Jämfört med lösvikts-puehr från 1997 är smaken mer gummiartad och mindre vegetabilisk. Sötman är mer bränd och teet blir snabbare starkt.

Detta är ett förhållandevis enkelt te. Inte så sofistikerat, går bra att brygga i hundra grader, blir bättre i tesil än i gaiwan. Det behövs ingen tidtagning på dragningen: jag låter vattnet bli så svart att jag inte ser bottnen, sedan tar jag bort bladen. Överbryggning ger en strävhet som gör tungan torr.

Ingen sorts puehr passar om man vill att te smaka jordgubb. Odören är svår att komma förbi vid en första drickning, men snart har den blivit associerad med lycka. Därefter är det lätt att stå ut med ruttna lukter – näsan tänker bara ”gott”!

Följetong Öijer – Första dikten

händer som nyss
misshandlat ett barn
gör rent
och fortsätter att diska
torka av och ställa in
du ser dessa vana
självklara händer
noga med att ingenting tappas
och går sönder

Motivation: En dikt jag läste för ett år sedan men minns knivskarpt. Trots att formen haltar håller den mina inälvor i sin näve. Bra poesi cirklar ofta kring en kontrast – som här, bråddjupet mellan varsamhet och våld. Dessutom är diktaren känslolös, men inte läsaren. Just då brukar dikter lyckas, när de litar på min medverkan, inte skriver på näsan utan lämnar utrymme som fylls. Vem behöver skräck när det finns sådan här poesi?

(Ur Dimman av allt, W&W 2001)

Samma allvar nu som då

Fastän jag läste Den allvarsamma leken i höstas växte längtan efter omläsning. Nu som då blir jag imponerad och läser bergtaget vidare i galen takt. Visst skildras kärleken bitvis klichétyngt, men det allvarsamma är naket. Hur jag än utvecklas förblir min bästa defintion av ”bra bok” att den engagerar och gör ont. Utifrån det kriteriet är DAL ett mästerverk.

Bokens kärleksaffär har inget prydligt slut. Liksom så ofta i verkligheten påbörjas förhållandet igen & igen, tills det helt igenom är förgiftat av förflutet. Alla som varit olyckligt kära kan känna igen sig i Lydia och Arvid. Lydia är svikaren, en gåtfull gestalt som jag känner sympati för men inte skulle vilja lära känna om hon var verklig.

Det märks att Söderberg baserade sin bok på egna upplevelser av Maria von Platen. Det märks att han inte kommit över henne. Trots att Arvid inte är ett dugg diktare för han långa resonemang om författares och poeters drivkrafter. Eller, snarare: gömd bakom Arvids namn diskuterar Söderberg sitt förhållningssätt till självupplevt romanstoff. Trés interesant! Jag kan tänka mig att det skrivits littvet-uppsatser i ämnet.

Det är en fröjd att ha läst alla Hjalmar Söderberg skönlitterära böcker. Nu märker jag att Märtha Brem, som Tomas Weber har en affär med i Förvillelser, dyker upp här och kysser Arvid. Samt att bifiguren Henrik Rissler har skrivit en bok som verkar märkligt lik Förvillelser. Arvids kollega Markel förekommer i Doktor Glas, vilket för övrigt även Martin Birck från Martin Bircks ungdom gör. Intertextualitet roar.

Om än något nedflyttad på betygsskalan – från 9 till 8 – står DAL kvar på sin piedestal.

Alla inlägg om Hjalmar

Bräddfull Tekopp

Mitt livs rubrik borde vara Te-tankar. För även om jag jobbar som en tätting, ser fram emot hösten, läser Bruno K Öijers samlade verk och omläser Den allvarsamma leken, så är det liksom kring te allting cirklar.

• Jag är fortfarande glad över att en kollega lät sig puehr-bjudas på eftermiddagsfikat i fredags. Hon tyckte om! Hon tyckte om! Jag måste torka bort en tår när jag betänker att förutan mig hade hon antagligen kunnat gå genom livet och aldrig ens höra talas om sextonårigt komposterat te.
• Jag tittar ständigt efter nya inlägg på Tea Chat.
• Jag har förälskat mig i webbutiken House of Tea och tittar dreglande igenom deras utbud. Sju sorters puehr, två sorters gult te, två sorters Yin Zhen, 24 sorters grönt te, 12 sorters oolong, grön rooibos, honeybush, grön honeybush, 3 sorters yerba mate, matcha-verktyg, tebrickor, yixhing-tekannor, gaiwaner och doftkoppar – det mesta av till synes god kvalitet, alltid åtföljt av djuplodande information.
• Jag har blivit nyförälskad i Ti Kuan Yin efter att ha upptäckt en bättre bryggteknik. Idag hade jag med mig TKY och en gaiwan till jobbet, så varje ledig stund har fyllts av gong fu.
• Jag längtar mig galen till 14 september då jag och en kär vän ska gå på japansk teceremoni.

Te har blivit någon slags inkarnation av glädje och lycka. Kan det månne vara ohälsosamt att projicera så mycket känslor på en dryck? Kanske. Men gott är det!

Fukamushi Sencha

Tebloggaren gav mig en burk fukamushi (shincha som ångats extra mycket) när vi hade vårt första tebyte. Enligt Den’s tea borde jag använda 170 mililiter 70-gradigt vatten, 1 tesked teblad och 30 sekunders bryggning. Detta åtföljde jag noggrant, men resultatet blev blekt och tidsökning gjorde inte saken bättre.

Min hypotes var att jag använde för liten mängd blad. Alltså tog jag, trots en inre röst som skrek i protest, mina sista två teskedar fukamushi och fyllde tesilen. 70-gradigt vatten. Dragningstid: tills teet blev grumligt, ca 30 sek.

Äntligen! Sencha. Det känns i hela munnen – gom, strupe, under tungan. Halvtimmeslång eftersmak. Starkt vegetabilisk, som nykokt kronärtskockbotten. Lite oljig, lite gräddig, mycket mjuk. Svag beska, men den lurar långt i bakgrunden och förhöjer bara smaken. Mm, njutning!

Det är för sådana här stunder som jag envisas med att dricka teer som har krångliga namn och inte låter sig behandlas hur som helst. Stunderna när jag lyckas närma mig teet på rätt sätt, när det blommar upp och fäller ut sina smaker.

Tebloggarens recension av samma te

Verklighet och vardag

Bengt Ohlssons senaste bok Hennes mjukaste röst tog mig flera månader att läsa. Åtskilliga gånger övergav jag och slukade något som kändes mer intressant, för att sedan pliktskyldigast återvända. Ändå har jag varit i gott sällskap när jag ägnat mig åt läsningen. Jag uppskattar det som är annorlunda: detaljrikedomen, bristen på dramatik.

Huvudperson är Karen, en medelålders kanadensisk kvinna som återhämtar sig efter en bilolycka. Vardagen med sina tidvis oöverstigliga utmaningar är i fokus även om tillbakablickar förekommer. Småsaker som andra författare hastar förbi broderar Ohlsson ut och gör viktiga, stora, spännande.

Boken är realistisk på så sätt att den härmar ett vanligt liv. Det märks att mycket arbete ligger bakom detta verklighetstrogna återgivande av hur vi tänker och beter oss. Åtskilliga gånger har Karen någonting på tungan men tvekar och säger det inte – en sådan sak som händer ofta men sällan syns i böckernas värld.

Språket är inte helt hundra, men över medel, fullt av metaforer och andra bilder. Författaren har ansträngt sig och för det mesta lyckats – även om vissa partier blir långrandiga så är det ändå en stor bedrift att ha ägnat 390 sidor åt beskrivingar av vardag, utan att bli tröttsam mer än i undantagsfall. Jag kommer att tänka på Mrs Dalloway. Jag kommer defintivt att fortsätta läsa Ohlsson och ska snarast åtgärda läsluckan som Gregorious utgör.

Andra bloggare om boken

Ögonstenar