Martina Lowden: Allt
Haruki Murakami: Kafka på stranden
För några veckor sedan gick jag till jag In the Mood for Tea, Stockholms bästa tebutik, för första gången. Jag hade sett fram emot besöket så länge att jag var otroligt nervös. Den av ägarna som expedierade måste ha trott att jag var halvgalen, så stirrigt som jag betedde mig. Igår gick jag dit igen och betedde mig mer normalt. Fortfarande är jag stum av beundran inför den smakfulla inredningen, det breda sortimentet och expeditexpertisen. Alla frågor besvaras med stor tekärlek.
Resultatet av de två butiksbesöken blev…
Första gången: Puerh i lösvikt från 1997 och Meishan Jinxuan. Plus en gaiwan och en Yixingkopp.
Andra gången: Puerh i lösvikt från 1992, mer Meishan Jinxuan och Phoenix Dancong Mi Lan.
Jag hade egentligen tänkt mig Da Hong Pao eller Tie Luohan, men ekonomin tillät det inte riktigt. Särskilt som jag mindre än en halvtimme innan varit hos Grace Tea House vid Sergels torg och – efter ett långt samtal med den mycket kunniga expediten där – känt mig tvungen att handla något. Det blev Westlake Longjing från 3 juni 2008 (!). Inte precis billigt, även om det var den sämre graden. Jag hade tänkt ge bort det i födelsedagspresent, men börjar tänka i andra banor nu. Det sitter en liten Gollum i mig och viskar väsande: Älssskade Longjing…
Jag börjar bli helt fixerad. En dag åkte jag till stan för att handla kläder men kom hem med Kokeicha, Grön Darjeeling, 2 tekannor och 4 koppar. Så fort jag såg den här skönheten var det som att ett tåg växlade spår i min hjärna. Plötsligt kändes det alldeles självklart att kläder, det är ingenting, men Te är Allt.
Kokeicha är en restprodukt från tillverkningen av matcha (pulveriserat grönt te som vispas till en vällingliknande brygd). Teet har ett mycket annorlunda utseende eftersom det består av pulver som blötts upp och formats till tallbarsliknande ”blad”. Jag köpte min kokeicha hos Kahls i Fältöversten. Till följande provsmakning har kokeichan bryggts i 75-gradigt vatten i 3 minuter.
De våta bladen har en sur doft som påminner om blött gräs. Det färdiga teet har en svag, nästintill obefinitlig doft. Teet är grumligt och färgen gulgrön. Smaken är syrlig men samtidigt len, tanninerna attackerar inte mina smaklökar utanför smeker dem. Längre ner i koppen är syrligheten betydligt mer påtaglig men fortfarande på ett bra och upplivande sätt, lite som citron eller lime. Jag får ut tre bra bryggningar.
Jag rekommenderar kokeicha till dem som vill prova ett annorlunda grönt te och till dem som gillar Yerba Mate.
”Vem är Tekoppen?
Ingen alls.
Någon.
Vadå?
Hur så?
Ingen aning!”
Med dessa ord inleddes mitt första inlägg på denna blogg.
Idag, i samband med att mitt inträde i redaktionen hos Dikt 360 offentliggörs, tänker jag ta klivet ut ur anonymitetens dunkel.
Alltså. Låt oss börja med några yttre fakta. Tekoppen heter Sanne Nilsson Lindberg och är faktiskt den enda i hela världen med detta namn. En snabb googling visar att SNL bl.a. synts till som gästrecensent här och var samt som deltagare i poesitävlingar.
Vad finns mer att säga? Jag bor i en tvårummare tillsammans med fyra pojkvänner (tre katter, en hund). Just nu är jag djurskötare men till hösten väntar andra sysslor, osäkert vad. Kanske pluggar jag littvet eller löneslavar. Hur som helst är jag oftast energisk som en duracellkanin, glad som en galning och förvirrad som en höna.
På bilden fullgör jag mitt nuvarande arbetes roligaste plikt: kattkramandet!
1. Se filmen Once.
2. Om du blir lika såld som jag, skaffa filmmusiken.
Once är alltså en irländsk lågbudgetmusikal från 2007. Ung gatumusikant lär känna en kvinna som imigrerat och försöker skaffa sig försörjning. Båda har sina mentala ryggsäckar fullpackade med olycklig kärlek som spökar och gör vänskapen komplicerad. Dessutom delar de en passion för musikskapande. Det händer mycket lite men spelas desto mer.
Once är varm och gör mig lycklig. Om du gillar Hollywoods massproduktioner kanske du får svårt att uppskatta denna film, men den passar perfekt ifall du känner dig sugen på något annorlunda. Obs: Du måste tåla svärord och halvtaskig bildkvalitet.
Huvudrollen spelas av Glen Hansard som är musiker och skrivit alla filmens låtar. Bara det får mig att glädjas. Särskilt som musiken verkligen är min kopp te och har strömmat genom högtalarna gång på gång den senaste tiden. Jag såg om en filmen mindre än ett dygn efter min första titt, tillsammans med tre tvångskommenderade vänner. En tyckte bra, en tyckte okej, en tyckte usel. Själv är jag blixtförälskad.
Betyg: 9/10
Mirja Unge – Brorsan är mätt
Första sidan var inte lätt att komma igenom. Ej heller första novellen. Men när jag vant mig vid Unges tonfall blev jag beroende av hennes skitiga historier. Dialogerna imponerar stort. Det handlar om marginalmänniskor, de psykiskt sjuka, de dysfunktionella. Det är ärligt. Trots ett intrikat skrivsätt – som måste vara allt annat än obearbetat – känns språket snarare rått än polerat. Rekommenderas!
Nikolaj Gogol – Kappan & Näsan
Näsan är en mycket fantasirik och komplett galen berättelse – jag anade aldrig att ryska klassiker kunde innehålla sådan surrealism, men nu är jag en smula mindre naiv. I korta drag kan berättelsen sägas handla om två ting: En man som hittar en näsa i sitt frukostbröd, och en annan man som vaknar upp utan näsa. Kappan är en berättelse om den fattige mannen som skaffar sig en fin kappa. Klädesplaggets betydelse har snart växt oproportionerligt stort i hans sinne. Jag gillade språket men var missnöjd med slutet.
Guy de Maupassant – Rosalie Prudent
En novell som jag minns från högstadiet. En kvinna står anklagad för att ha mördat sitt barn – men varför? Humanistiskt och fullt av förståelse. 
Anton Tjechov – Damen med hunden
Fint, är det ord jag kommer att tänka på. Sådär så att jag blir nostalgisk och mild i sinnet. Om människors kärlek. Skrivet på ett väldigt pragmatiskt och lakoniskt vis som aldrig trampar i sentimentalitetssträsket.
Cynthia Voigt fanns på alla bibliotek när jag växte upp. Nu ser jag henne i utrangeringshyllorna. Det är synd och skam på torra land, för böckernas bäst-före-datum är långtifrån passerat. A Solitary Blue heter Solo för gitarr på svenska, i en översättning som känns torrtråkig jämfört med originalets flytande, fräscha och lättlästa språk.
När vi först möter huvudpersonen, Jeff, är han sju år och kommer hem till ett tomt hus. Hans mamma har rest och kommer inte tillbaka. Jeffs distanserade pappa, ”Professorn”, låtsas inte om det som hänt och Jeff gör sig lika känslokall. Efter flera år hör hans mamma plötsligt av sig och vill att han ska bo hos henne över sommaren. Jeff lär sig vad glädje är, men den som nästan spricker av kärlek är väldigt sårbar.
I ASB är få ting enkla. Bokens huvudtema är utveckling – att få mark under fötterna och lära sig lita på andra människor, trots att vi aldrig är så utelämnade som i en relation. Jag är inte längre överväldigande kär i denna bok, men den är bra och lika slukarvänlig nu som då.
Förra veckan drack jag en Sencha som var det bästa gröna te jag någonsin kommit nära. En extremt stark grönsakssmak som först fick mig att tänka på ångkokt sparris överströdd med sesamfrön, men ”nykokt kronärtskocka med smör” är nog en ännu bättre beskrivning. Den Sencha jag recenserar här är ingenting i jämförelse – och ändå uppskattade jag den väldigt mycket. Nu är jag inte så lite lysten på att kasta mig ut i världen av Sencha och Shincha, nyskördad Sencha.
*
Sencha från Kahls te- och kaffehandel
Skördeår: Okänt.
Doft: De torra bladen luktar färsk pepparmynta. De blöta bladen luktar snarare som kokta grönsaker, men samtidigt gräsigt strävt. Det färdiga teet luktar sött och runt.
Utseende: Det färdiga teet är blekt gult med neongröna toner.
Bryggning: 60 grader, cirka 1 minut. Ger 2-3 bryggningar.
Smak: Sparrisaktigt, vegetabiliskt, svag sötma. Inte bittert men surt på ett uppiggande sätt, en limeaktighet som blommar i munnen. Karamellartad eftersmak.
Fritext: Mina första bryggningar resulterade i ett bittert och strävt te, visserligen med viss sötma men ingen njutning att dricka. Efter att ha prövat mig fram med tid och tebladsmängd råkade jag av misstag använda 60-gradigt vatten och det resulterade i min första lyckade kopp. Jag kommer antagligen inte att köpa Kahls sencha igen men det har lyckats väcka min nyfikenhet.
7/10
Skatskrattets vassa saxar. Gång på gång skrattjattrar hon från toppen av en björk.
Jag gillar Kerstin Ekman. Jag kommer bara aldrig igenom Änglahuset, på grund av att den röda tråden är ganska osynlig och alldeles för långa kapitel kan ägnas åt beskrivningar av sådant som inte alls har med saken att göra. Men när Kerstin Ekman är bra, då är hon lysande. Skinande. Gnistrande.
Det här är en sådan bok som jag med brinnande ögon kommer att försöka övertala min omgivning att läsa. Det är en saga, men den passar sig minst lika bra för vuxna som för barn. Jag njuter av det repetativa språket som är perfekt nästan jämt. Det är så vackert, så ömsint, så sorgset och modigt och stort. Jag gråter för att sårbarhet och litenhet skildras så naket och lyhört. Jag bestämmer mig för att läsa Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter, Spelar min lind sjunger min näktergal, Allra käraste Syster.
