Darjeeling – En jämförelse

Darjeeling Finest Tippy Golden Flowery Orange Pekoe 1 (FTGFOP1)

Inköpt: Kahls kaffe- & tehandel

Pris: Ca 30 kr/hg

Doft: De torra bladen luktar rostad majs. Lite bränd lukt, men inte negativt, mer som hårt rostat bröd. Jag kommer också att tänka på kol eller aska. De blöta bladen luktar kakao/choklad. Själva teet har del av båda dofterna, men mycket svagare.

Smak: Som typiskt svart te men lite ”rostat”. Det påminner om kaffe och är en aning nötigt, hasselnötter tror jag. Lite beska som känns på tungan, särskilt efter drickandet.

Fritext: Tilltalar mig mycket!

Betyg: 7/10

–

Darjeeling First Flush (FF)

Inköpt: Kahls kaffe- & tehandel

Pris: 109 kronor/100 g

Doft: Lite bränd lukt på de torra tebladen, frisk mintdoft och lakritsarom från de våta bladen.

Smak: Som ett bra jasminte, riktigt gott när jag brygger i 90 grader 1½ minut med 1 tsk teblad. Det brända kan anas men svagt svagt svagt, smaken är snarare blommig och jag tänker på melon eller en tunn juice. Sött!

Bryggning: Teet är inte särskilt förlåtande. För kort eller för lång dragningstid ger ett tråkigt te. Jag får ut 3 bra bryggningar av 1 tsk blad.

Betyg: 7/10

–

Darjeeling First Flush Fair Trade

Fabrikat: North & South

Pris: 42 kr/100 g

Beskrivning: Gott såväl varmt som kallt. Ett utmärkt vardagste, särskilt med tanke på priset! Ger tre bryggningar på 1 tsk teblad. Även om Kahls Darjeeling FF är något godare så rekommenderar jag detta. Det är rättvisemärkt och nästan lika gott, men ännu mindre förlåtande. Jag rekommenderar en bryggning på 30 sekunder, annars riskerar teet att bli överbryggt.

Betyg: 6/10

Golden Yunnan

Köpt: Rosson Tea

Doft: Som Yunnan FOP, lite rökigt, men här finns också något mer som jag inte kan identifiera men som tilltalar mig mycket. Vid närmare eftertanke är det en söt lukt, lite rutten, som övermogna frukter. Fallfrukt. Spruckna plommon som bina svärmar kring.

Färg: Tebladen är svarta och bruna. Det färdiga teet är mörkt, nästan svart.

Smak: Märklig smak, påminner om pu ehr. Inte helt njutbart att dricka, snarare smått obehagligt och motbjudande. Ändå tömmer jag koppen och känner mig sugen på mer. Oljig känsla på tungan. Mycket liten beska som snarare är angenäm än negativ.

Fritext: Ett väldigt ”pusslande” te som är ljusår från Earl Grey och som kräver invänjning. Jag är inte alls förvånad över att Yunnan och Pu Ehr tillverkas i samma Kina-provins.

Betyg: 6/10

Yunnan FOP (Flowery Orange Pekoe)

Köpt: Kahls kaffe och te

Doft: Tebladen luktar trä, rök, kryddor. De våta tebladen luktar först rök, sedan rå potatis. Själva teet luktar rökt lax.

Färg: Mörk, nästan svart.

Smak: Klassik smak av svart te men också svagt rökig och lite kanelkänsla. Pepprigt är en vanlig beskrivning och jag förstår vad som menas. Starkt bryggt smakar det nästan Lapsang, vilket är en komplimang.

Betyg: 7/10

Denna dag som är idag…

…ägnar jag mig åt pluggning, tedrickning och läsning. Som vanligt. Men vad kan passa bättre på självaste Världsbokdagen än att med ett lyckligt leende läsa Baudelaire och med en salig suck lägga ifrån sig pocketen när den sista dikten sorgligt nog är läst? Det ondas blommor kommer jag att återvända till gång på gång tills 99 % av raderna är understruckna med rött bläck. Det finns inte en enda dålig dikt i hela boken, trots att den innehåller mer än hundra dikter. Inte ens i de dikter som täcker flera sidor finns svaga verser.

Jag tror inte att kvaliteten beror enbart på Baudelaire i egen hög person – även översättaren Ingvar Björkesson måste ha åstadkommit ett mästerverk, för när jag läser engelska översättningar som knappt lyckas rimma förundras jag än mer över att jag hittar cirka 3 nödrim i hela boken. Han är i gott sällskap dessutom, för såväl Gunnar Ekelöf som Hjalmar Gullberg, Dan Andersson och åtskilliga andra har tolkat Baudelaire.

Allting stämmer. 10 poäng av tio, 100 poäng av hundra. Ingen besvikelse, bara sötma och extas. Jag har sällan stött på så fulländade upplevelser och nästan enbart inom poesin: Tuija Nieminen Kristoferssons dikt i D:ets mage, Tranströmers Den halvfärdiga himlen, Sonja Åkessons Hästens öga, Marie Lundquists Astrakanerna, Bei Daos Färdskrivaren. Men det är länge sedan nu och därför är jag än mer överväldigad över att få en ny favorit att sälla till de gamla utslitna. Snart kommer pocketen att vara sönderläst. Köp! Själv ska jag surfa runt en stund på Fleurs’ Du Mal och förbanna mig själv för att jag inte kan franska.

À la pâle clarté des lampes languissantes,
Sur de profonds coussins tout imprégnés d’odeur
Hippolyte rêvait aux caresses puissantes
Qui levaient le rideau de sa jeune candeur.

Jane Austen – Mansfield Park

Ännu en roman av ironins språkskulptris. Mättnadskänsla – man kan sannerligen få för mycket av olycklig kärlek och lyckliga slut – men mest av allt tillfredsställelse. Det är tryggt att vistas i Austens värld, som att gå på tebjudning hos någon man känner väl. Det slår inga farliga gnistor, samtalsämnena blir stundom uttjatade, men jag blir väl omhändertagen.

Mansfield Park är en sen Austen-roman och skiljer sig något från Pride and Prejudice som jag just nu läser. Huvudpersonen Fanny skulle aldrig visa sin ilska, hon skulle aldrig bli arg. Fanny är – som min mamma föraktfullt utbrast – ett mähä.

Men vad annat kan en blyg flicka bli när hon slits från sitt fattiga men välkända hem och sedan uppfostras hos rika släktingar på landet, utan att få träffa sin familj, utan att behandlas som en jämlike, ständigt sedd ner på? Hon tvingas till tacksamhet och gör inte uppror förrän familjen försöker få henne att äkta en man hon inte älskar. Det märks att Austen trodde på kärleksäktenskap.

Den man Fanny älskar har bara ögon för en rik och snobbig flicka och är blind för sin älskades många brister. Allt är en härva som blir prydligt utredd. Och av detta garnnystan stickas en mysig yllakofta. Kanske grådaskig i jämförelse med Pride and Prejudice (som om den vore ett klädesplagg skulle vara en karmosinröd balklänning), men värmande.

Mansfield Park är läsvärd för dem som gillar Austen och vill se en annan sida än de ungdomligt djärva. Visst kan kvinnobilden diskuteras, visst blir jag irriterad när Austen finner överklassvanor självklara, men det är en tidsresa, en klassresa, en upplevelse. Ingen bergochdalbane-ritt men trevlig skritt på fullblodshäst genom 1800-talets England.

Hemma igen

Om detta vore en dagboksblogg skulle jag berätta om min resa, men te och böcker känns – som vanligt – mer lockande att skriva om.

I pauserna mellan tedrickande, promenader och samtal slukade jag Jane Austens Mansfield Park och påbörjade Änglahuset av Kerstin Ekman. Deras sinsemellan så olika stilar var ren njutning. Austens må bra-drama, Ekmans språkskimmerupplysta fattigdomsdepp. Lite poesi slank också ner: Gustaf Frödings Gralstänk och Nytt och gammalt, Jan Wolf-Wats Södra Västerbottens kustland och Svalorna i katedralen.

Nio teer införskaffades från tre olika tebutiker. Bland annat Golden Yunnan, Darjeeling First Flush, Nilgiri FOP, grön rooibos och Honeybush. Teskåpet börjar bli proppfullt.

Hemma väntade ett paket från Adlibris. Charlotte Brontës Villette, Te – från Sencha till Lapsang, Kerstin Norborgs novellsamling Missed abortion och Cecilia Hanssons diktsamling Tänj min hud. Dessutom en skolbok om vetenskapsteori: positivsim, hermeneutik, relativism och dogmatism. Nyttigt som råggröt men torrt trist tråkigt jämfört med Baudelaire och P&P.

Dags att brygga mer Darjeeling och ta itu med plugg, dammråttor och odiskade tekoppar.

Takuss! Eller, för alla därute som inte pratar grönländska: Vi ses!

Hej så länge!

Just nu packar jag te, kläder och böcker inför en stillsam resa. Avfärd imorgon, hemkomst på söndag, säkerligen med många fler böcker än vad jag packar ner.

Jag ser fram emot att strosa, besöka bokhandlar, dricka te och framförallt läsa. I gårkväll slukade jag tre diktsamlingar och blev hungrig efter mer. Längtade Aase Berg, Adam Zagajewski, Ann Jäderlund men var tvungen att sova.

- Dags att fortsätta packa.

Förnuft och känsla igen

Denna gång handlar det om filmatiseringar av Sense and Sensibility. Nämligen Ang Lees film från 1995 och BBC:s tv-serie från 2008. Filmen såg jag först och gillade, även om jag fann den överspelad. Jag föredrar subtilitet framför smäktande stråkar och breda lager känslor. Filmen var helt enkelt mer i Mariannes stil än i Ellinors.

När jag såg tv-serien tyckte jag länge att den var vida överlägsen filmen, även om den börjar totalt o-Austenskt med en förförelsescen (historiens upphov skulle ha svimmat). I tv-serien finns mindre kariaktyr och komedi, det är nedtonat. Trots att – eller kanske just för att? – det inte är Stora Stjärnor som spelar så blir det mer trovärdigt. Marianne och Ellinor känns mänskliga, inte spelade. Dan Stevens, som spelar Edward, är kanske inte tillräckligt blyg men mycket bättre i sitt spel än Hugh Grant. Han är en av de få jag kände igen, från The Line of Beauty där han spelade huvudrollen och är än mer övertygande.

Överste Brandon (David Morrisey) är inte så tråkig som han borde vara, men å andra sidan känner jag sympati för honom, en känsla som Alan Rickman aldrig väckte. Tv-seriens stora minus är Willoughby. Han ser ut som en groda, är lika charmerande som en stubbe och hinner knappt komma in i handlingen förrän han försvinner. Överhuvudtaget lyckades tv-serien vara mer grund än filmen, trots längre speltid. I tredje avsnittet blir den dessutom minst lika överspelad och känslodränkt som filmen. Det gör att de sammanfattningsvis har ungefär samma kvalitet båda två: någonstans mitt emellan okej och bra. Jag tror att jag föredrar filmen.

För den som gillar Austen rekommenderar jag att båda versionerna tittas på, då de har handskats med boken på olika sätt.

Christine Falkenland – Själens begär

Jag trodde att Falkenlands bok Skärvor av en sprucken spegel var dålig. Den är inte bra, men underbar i jämförelse med Själens begär.

Själens begär är lika vidrig som allt Falkenland skriver, och huvudpersonen är pervers som vanligt, men här finns inte kvaliteter nog för att uppväga mitt illamående. Språket är inte fulländat, som i Min skugga. Jag stör mig på alla gammaldags ord som petas in. Det påminner om vitrinskåp fulla med prydnader. Det känns inte naturligt, inte tidstypiskt, utan får mig bara att undra vilken synonymordbok som använts.

Efter femtio sidor skulle jag helst av allt kompostera boken, för den vore passande maskföda, men jag läser tappert ut och det känns som att svälja en hel flaska hostmedicin. Visst är det en intressant personstudie, och visst är Falkenland en exceptionell författare, men jag får ingen lust att läsa fler av hennes romaner. Däremot kan jag tänka mig att hon är varje psykoanalytikers drömpatient. Självaste Freud skulle ha blivit imponerad.

Jane Austen – Förnuft och känsla

Jag såg Ang Lees filmatisering av Sense and Sensibility och kände att detta vill jag läsa. Alltså införskaffades en pocket för 39 kronor från Adlibris. När jag började läsa boken på engelska gav jag upp redan innan jag hunnit bläddra bortom förstasidan, så svensk översättning verkade klokt.

Två systrar som tillhör den lägre överklassen står i centrum. De har aldrig kommit i närheten av kroppsarbete, men är inte förmögna nog för att vara attraktiva på äktenskapsmarknaden. Trots detta förälskar de sig i förmögna män och det är upplagt för många missförstånd som sjävklart slutar lyckligt. Titeln härrör från det faktum att Ellinor styrs av sitt tänkande, den yngre Marianne lever ut sina känslor. Båda systrarna går till överdrift, de är varandras motpoler. Världen ses genom Ellinors ögon även om hon inte för ordet.

Så fort jag läst klart läste jag andra bloggares recensioner av boken. Först fann jag Bokidiotens inlägg, med ett negativt utlåtande: karikatyriskt, irriterande. Jag håller snarare med Lilldjuret – hon säger mycket klokt som kräver att citeras. Alltså: ”Typisk 1800-tals chick lit … Men ingen chick lit är mer välskriven. Austens dialog är så subtil att man helst ska läsa varje replik två gånger.”Jag njuter av språket, av ironin och de humoristiskt tecknade karaktärerna, även om jag stör mig på det ständiga värderandet av människor utifrån bildningsnivå. Bara överklass och medelklass figurerar i boken, men det är tydligt att Austen bryr sig mer om intelligens än om pengar. De fåfänga, stolta och självupptagna blir blodigt slaktade av knivskarpa formuleringar.

Ännu ett Lilldjuret-citat: ”Man kan läsa den för dialogen och språket, för tidsskildringen, för kärlekshistorierna.” Själv läser jag Austen av alla dessa anledningar. Medan Sarah Waters framstår som oläsbart simpel är Austen sofistikerad. Här finns inte ens kyssar, men romanserna är betydligt mer fängslande än moderna kärleksskildringar.

Jag fick blodad tand och läste Övertalning – som var snäppet sämre men okej. Nu har jag påbörjat Pride and Prejudice, originalspråk denna gång. Jag har sett Ang Lees filmatisering en gång till och tittar för tillfället på BBCs rykande färska tv-serie. Emma verkar lockande tjock, ryggens bredd ger ett saftigt intryck. Det artar sig till att bli en Austen-vår.