En teupplevelse kräver såväl te som kopp: koppens färg och form ska överensstämma med teets karaktär. (Eller så är det bara jag som är knepig.)
Lady Blue
Farfar
Sötis
Mr Miró
Mjukis
Samt, sist men inte minst:
Snorkan!
Månadsarkiv: mars 2008
Fyra dramer från skilda tider
På Kulturhuset spelas just nu Living room, en pjäs om vänskap över gränser. Två kvinnor kommer varandra nära, trots att skilda livsvillkor försvårar mötet. Anette är judinna, uppvuxen i Sverige, född av föräldrar överlevt förintelsen. Asma är palestinier men bor och arbetar i Tel-Aviv. Living room är riktigt viktig och drabbande stark. Jag går ut ur salongen en smula mer människa än innan. Manuset bygger på dialoger mellan skådespelerskorna Anette Sallmander och Mira Awad. Mira är pjäsens Asma, spelad av Mina Azarian som lyckas fånga både integritet och förtvivlan. Läs mer om pjäsen och boka in ett besök på Kulturhuset!
I veckan har jag läst tre pjäser. I väntan på Godot av Samuel Beckett var gråtråkigt monoton och stod sig slätt jämfört med Lysistrate - roligt skriven av Artistofanes, skickligt översatt av Hjalmar Gullberg. Shakespeares Much Ado About Nothing hade många svindlande passager men var alltför ofta intetsägande och pratig. Mest uppskattade jag självständiga Beatrice. Självklart måste hon ”tämja sitt vilda hjärta” och bli passande gift, men jag läser ju klassiker av nyfikenhet: Hur tänkte Shakespeare? Här är ett citat i Tekoppens fria översättning:
LEONATO – Systerdotter, jag hoppas att en dag få se dig gift.
BEATRICE – Inte förrän Gud gör män av annan metall än mull. Skulle det inte plåga en kvinna att bemästras av en klump av modig jord? att ge bort sitt liv till en handfull nyckfullt grus? Nej, morbror, jag äktar ingen: Adams söner är mina bröder; och i sanning, jag håller det för en synd att gifta mig med min gelike.
Teprovning – Pai Mu Tan
Inköpt: NK
Bryggning: 70-gradigt vatten, 3 minuters dragning.
Utseende: Bladen är gröna, bruna och vita. Det finns stora blad men också håriga toppskott. Kvistarna är inte bortrensade. Det färdiga teets färg är ljusgul med laxrosa inslag.
Doft: Torr Pai Mu Tan luktar halm. Under bryggningen är bladdoften snarare blommig, som tulpaner eller liljor. I själva teets doft är blommigheten mindre uttalad och det påminner istället starkt om smält smör eller rostade kastanjer.
Smak: Mjuk, rund och djup. Diffus. Ganska mycket sötma. Eftersmaken något bitter. Den andra bryggningen smakar i mångt och mycket som den första. Den tredje smakar samtidigt mer och mindre eftersom vissa toner försvinner helt och andra förstärks.
Fri text: Vitt te består av toppskott som fått lufttorka istället för att hettas upp. Pai Mu Tan tillhör de lägre graderna av vitt te, eftersom det inte enbart innehåller knoppar utan också större blad. Det finns betydligt finare vita teer, men Pai Mu Tan är nog en bra introduktion eftersom vita teer får alltmer subtil smak ju mer högkvalitativa de är. Vitt te är ingenting jag rekommenderar till den som är alltför van vid Earl Grey och Yellow Label – risken finns att det bara smakar varmt vatten, eftersom smaklökarna blivit avtrubbade.
Levande skildring av kvinnoliv 2
I mars har jag läst Pengar och Fru Marianne, två romaner av Victoria Benedictsson (1850-1888). Stilistiskt liknar böckerna varandra, och huvudpersonerna är sextonåriga flickor som gifter sig med rika äldre män, men där Pengar handlar om kvinnan som inte accepterar sin dockhemstillvaro skildrar Fru Marianne en ung och bortskämd kvinna som mognar och blir en ”bra hustru”. Marianne inser att hon måste behaga sin man och omdanar hela sin personlighet för att den ska passa honom. Selma i Pengar är redan älskad av sin man men känner sig prostituerad. Han har pengar nog att ge henne allt hon vill ha, men i utbyte måste hon ge upp sin vilja.
Först och främst är Victoria Benedictssons romaner psykologiska personlighetsstudier. Särskilt i Fru Marianne dissekeras Marianne, hennes man Börje och hans barndomsvän Pål. Pål är den nervsvage konstnären som gång på gång beskrivs i kvinnliga ordalag. Selma i Pengar är en vild natur som inte vill tämjas, en pojkflicka som liknar Victoria Benedictsson själv.
Böckerna är på många sätt bra, men har sina svagheter, t.ex. det ständiga ältandet av personernas utseenden. Pengar är helt klart starkast: Fru Marianne blir orealistiskt tillrättalagd. Jag skulle glatt ha läst fler romaner av Victoria Benedictsson, men det enda som återstår är dagböcker, noveller och ett oavslutat skådespel. I brist på en till Pengar står allt detta på min läslista, tillsammans med Birgitta Holms biografi.
Pengar som pocket (37 kr)
Pengar som e-bok (gratis)
Fru Marianne som e-bok (gratis)
En hyllning till Dailylit
Via hemsidan http://www.dailylit.com/ kan den som vill prenumerera på böcker via mejl och få korta avsnitt i inkorgen varje dag. Vissa titlar kostar pengar, men klassikerna är helt gratis. Jag prenumererar på Shakespeares Much Ado About Nothing och inser hur mycket jag har gått miste om när jag läst Kung Lear och Macbeth på svenska. Nyanserna försvinner när hath, ere och exeunt blir har, före och går. Jag började läsa igår och stod inte ut med att vänta en hel dag på att få läsa mer. Som tur är finns uppföljningen bara ett musklick bort, och snart hade jag sluktat tio dagsransoner. Nästan beroendeframkallande…
Idén är ju lysande: att ”stressade nutidsmänniskor” kan läsa små doser med jämna mellanrum. Däremot är en vanlig bok att föredra när det gäller tjocka böcker, vissa kan vara uppdelade på hundratals mejl. Jag kommer absolut att använda Dailylit när jag ska fortsätta fördjupa mig i Shakespeares repertoar. Listan över övriga verk som jag vill prenumerera på växer sig allt längre:
Henrik Ibsen – A Doll’s House
Anton Chechov – The Seagull
E.M. Forster – Where Angels Fear to Tread
Poems of William Blake
Jane Austen – Persuasion
Virginia Woolf – Jacob’s Room
August Strindberg – Miss Julia
Anne Brontë – Agnes Grey
Jag rekommenderar Dailylit till alla som gillar att få mejl om att än Viagra, poker, viktiga möten och andra tråkigheter.
Tesnobb i antågande?
Idag på Ica Brommaplan blev jag stående länge vid teerna. Så snart det finns plats i köksskåpen kommer jag att köpa Roobios med choklad, Chamraj, Honeybush och några Pukka-sorter. Först höll jag på att skrika av extas när jag upptäckte pu-erh i hyllan. Det var som att hitta en tusenlapp på gatan – alldeles för bra för att vara sant. Att den var blandad med oolong hade jag kanske kunnat tåla, men citron?! Trots att jag är agnostisk av mig låter försäljning av smaksatt pu-ehr som en dödssynd i mina öron. Fast vad vet jag, det kanske är jättegott, allergisk mot citron är jag hur som helst.
När jag såg Sencha med kiwismak och yerba mate som fått hela fruktskålen tillsatt insåg jag att min tesmak förändrats. För några veckor sedan skulle jag ha blivit glad över att se naturellt vitt te i en stormarknad, nu fnös jag åt detta påste utan information om ursprung eller kvalitet. Någonting har hänt: Jag googlar på teer minst lika mycket som på böcker, jag kikar in hos Tefascisten och Tebloggen varje dag i längtan efter nya inlägg (arkiven har jag ju redan lusläst) och jag gör listor över tebutiker att söka jobb i.
Jag håller helt enkelt på att, sakta men säkert, förvandlas till en tesnobb. Det känns snarare roligt än jobbigt. Visserligen kvider budgeten, men å andra sidan gör jag ju inte av med pengar på vare sig cigaretter, alkohol, märkeskläder eller smink, och livsnjutare måste man ju få vara.
Jasminte
Jag har länge varit småförtjust i jasminte, men aldrig druckit annat än påsteer som knappt varit i närheten av en blomma. När jag köpte jasminte på NK hade jag höga förväntningar. Av de uppblötta tebladens utseende att döma är detta grönt te, de hela blommorna i gör det till en njutning även för ögat och lukten var gudomlig. Visserligen hade jag av ren snålhet valt den billigaste sorten, men jag tänkte att den ändå borda vara långt bättre än Twinings.
Döm om min besvikelse när kopp efter kopp blev överbryggd, trots allt mindre tebladsmängder, allt kortare bryggtider och 70-gradigt vatten. Gång på gång fick jag te som inte var alldeles för garvsyrligt, snarare en antydan om bitterhet som var dominant nog att förmörka drickandet.
Idag provade jag en ny metod: mindre än 1 tsk teblad, 90-gradigt vatten och 1 minuts bryggning. Slutresultatet gjorde mig mycket förvånad. Vackert ljusgult, väldigt sött i smaken och definitivt blommigt. Milt men djupt, varmt – visserligen är teer vanligtvis heta, men jag menar inte temperaturen. Här finns en mjukhet som värmer och gläder mig. Försmaken är diffus, själva smaken nästan sockrig, eftersmaken något kärv men fortfarande helt utan beska. Med lägre temperatur blev teet snarare mindre välsmakande, men det kan i och för sig ha berott på att tebladen var få och redan hade bryggts en gång.
För mig blev det mer än två koppar sagolikt te. Det blev en lektion i hur stor skillnaden är mellan Te och tekopior. Samt en påminnelse om att inte ge upp. Det tjänar ju ingenting till att försöka köpa fina teer om man inte ser till att brygga dem på rätt sätt.
Betyg: 9/10
O min Gud!
Förutom missbruk av versaler, meningar som avslutas med tre prickar och anglicismer, finns det en sak som jag verkligen avskyr: överdrivet använda utropstecken. Ändå krävdes det mycket stor själsstyrka för att inte krydda rubriken med cirka hundra sådana.
Jag gjorde nämligen en utflykt på Adlibris, sökordet Falkenland, och hitta detta. Min skugga på danska, det vill säga Min skygge. För TRETTIOFEM KRONOR? Det danska språket råkar vara något av en barnslig passion för mig och jag försökte envist ta mig igenom romaner ända tills de danska bokpriserna, och bibliotekens fattiga utbud på nordiska språk, avskräckte mig. Jag har tagit min tillflykt till danska dikter istället, och upptäckt att t.ex. Pia Tafdrup – som jag aldrig gillat i översättning – helt enkelt måste avnjutas i original.
Nåväl, vad jag ville säga var: O min Gud!!!! Undrar hur länge jag lyckas hålla mig innan jag faller till föga och klickar på köp-knappen? Danskt lexikon har jag ju redan. Kvällen känns plötsligt liksom… förgylld! Den lycka som tidigare idag dog när jag upptäcke att ja, ICA hade pu’ehr, MEN det var kryddat med citron, är plötsligt hel. Fullkomlig. Och alldeles, alldeles för osannolik för att vara sann.
Tre romaner av Christine Falkenland
Jag har tidigare aldrig ens tänkt tanken att läsa Christine Falkenland, men eftersom Bokhora-Helena verkar vara så förtjust blev det tre kortromaner vid senaste biblioteksbesöket.
Det ord som beskriver Falkenlands böcker bäst är nog ”vidrigt”. Människorna som talar är bittra och trasiga, känslorna är starka. I Skärvor av en sönderslagen spegel och Öde är freudianska tankar mycket inflytelserika – hela människornas liv går ut på att försöka kompensera för den kärlek de aldrig fick som barn. Stränga sorters frikyrklighet är ett stående inslag och den vanligaste miljön är Bohusläns skärgård. Sexualitet och religiöst tvivel är ständigt närvarande.
I Min skugga ser en gammal kvinna tillbaka på sitt olyckliga liv. Denna bok läste jag först och blev mycket fängslad av. Visst är läsningen obehaglig, men det korthuggna poetiska språket och den starka stämningen gör att boken blir bra. Öde, där en kvinna är besatt av sin psykoanalytiker, känns snäppet sämre men är hela tiden intressant. Skärvor av en sönderslagen spegel är inte bra, jag blir aldrig intresserad. Liksom i Öde är det övertydligt skrivet, men i Öde fanns åtminstone en spänning.
Jag kommer antagligen att läsa mer av Christine Falkenland så småningom och absolut återvända till Min skugga, som känns stark nog att stanna i minnet länge.
Lyriskt om Lapsang
Lapsang souchong är rökt svart te med kraftig smak. Det känns jordigt och kryddigt, men påminner inte om någon krydda jag känner till. Jag minns lägereldslukt i kläderna som aldrig ville gå bort, timmarna av gitarrspel medan det mörknade allt mer.
Perfekt te när hösten är regnruskig och vintern alltför kall – utmärkt i alla väder, förresten. Kopparna töms på nolltid, varje klunk väcker önskan om mer. Jag känner lycka när de kärva tonerna dröjer i munnen. Lapsanglycka.
